En journalist som vänt

Tack, åtminstone en person i Sveriges yrkeskår av journalister har gått emot strömmen, vågat ta bladet från munnen och ställa de förbjudna frågorna. Gunnar Sandelin som tidigare arbetat som socialassistent för att sedan bli journalist skriver i en artikel på DN-debatt det alldeles uppenbara och det som andra journalister borde ha skrivit om för länge sedan. Sandelin skriver det alla kan läsa på Migrationsverkets hemsida, att endast en bråkdel av dem som får permanent uppehållstillstånd är flyktingar i egentlig bemärkelse och att denna politik kostar det svenska samhället enorma summor varje år. Journalistkåren har aldrig granskat Sveriges flyktingpolitik utan slentrianmässigt gjort snyftreportage om enskilda fall där det gått att framställa Migrationsverket i dålig dager och "flyktingarna" som offer.

Sandelin skriver så här om sin tid som socialsekreterare i artikeln.

Jag var med om att bevilja asylsökande med uppehållstillstånd semesterresor till de länder som de påstått sig ha flytt från. Jag betalade ut socialbidrag till utländska medborgare som jag nästan säkert visste hade svarta jobb vid sidan om - allt för att undvika obehagliga konfrontationer. Om en folkgrupp sa en av mina chefer att "vi får väl försörja dem som en folkloristisk färgklick."

Allt detta vet vi redan, men vi vet det inte p.g.a. journalisternas försorg. Sveriges journalistkår har nogsamt undvikit frågor som dessa, förmodligen för deras eget bästa. Huvudansvaret måste ändå ligga på våra politiker, människor som åker på semester till det land de flytt från kan omöjligen vara flyktingar, det måste t.o.m. svenska politiker förstå.

Vidare skriver Sandelin om sin tid som reporter på SVT i artikeln.

Där fick jag bland annat instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska "vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven". För att en nyhetssändning skulle bli en "bra show" var att det önskvärt att det fanns offer, men det var underförstått att dessa offers anspråk aldrig synades i sömmarna.

Ja, vi minns ju alla en massa fall där det varit helt uppenbart att de som fått uppehållstillstånd ljugit för Migrationsverket, blivit avvisade, men att massmedia ställt till med ett våldsamt rabalder och gjort snyftreportage av hela fallet. Ett sådant fall är ju när familjen Sinkari i Åsele avvisades.

Sandelin skriver sedan om de siffror alla kan läsa på Migrationsverkets hemsida. Sverige har under en så kort period som 30 år tagit emot en miljon människor, det är en oerhört hög siffra för en befolkningsmässig liten nation som Sverige. Ungefär hälften av dessa har varit anhöriginvandrare och har sålunda saknat asylskäl. Den näst största gruppen som fått uppehållstillstånd är klassificerad som "särskilt ömmande" och saknar också verkliga flyktingskäl. Tillsammans med gruppen "anhöriga" så utgör de två tredjedelar av alla som fått uppehållstillstånd.

Sandelin skriver vidare i artikeln.

Jämför man samtliga som beviljats uppehållstillstånd under dessa 26 år så är nio av tio varken klassade som flyktingar eller skyddsbehövande. Hela denna bild visar att det inte är sant att Sveriges mottagande av utländska medborgare främst värnar om de mest utsatta flyktingarnas rätt att få stanna.

Precis som Sandelin skriver så är denna politik inte särskilt human heller. Fel människor får asyl och de som verkligen behöver asyl får till slut problem de inte skall ha. Sedan kan man fråga sig hur humant det är att människor som kommer från en annan kultur bosätter sig i etniska enklaver där många aldrig lär sig svenska och där de sannolikt aldrig kommer att få ett jobb där de försörjer sig själva. Dagens politik har nåtts vägs ände.

Vidare skriver Sandelin.

Det är sällan karriärfrämjande att uttala sig för en restriktivare asylpolitik eller ifrågasätta det mångkulturella samhället. Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet. Den fruktade stämpeln "främlingsfientlig/rasist" fungerar fortfarande som ett strypkoppel och avskräcker många från att gå i polemik mot godhetens företrädare, vilka på ren reflex använder förringande generaliseringar för att ta udden av all kritik. Sällan diskuteras själva sakfrågan, vilket knappast stärker de mest utsatta flyktingarnas möjligheter att få stanna.

Det har alla systemkritiker fått känna på, att det svider i skinnet när man ifrågasätter den rådande diskursen. Vi måste ifrågasätta om vi ens lever i ett demokratiskt samhälle när karriärmöjligheter spolieras för den som vågar ta bladet från munnen. Jag tror ju att vinden har vänt och att det inom en överskådlig framtid är de som förespråkar vår nuvarande flyktingpolitik som blir illa sedda. Det som är politiskt korrekt förändras ju med tiden och allt fler vågar ta bladet från munnen och peka på den fullständigt orimliga och destruktiva politik som vi för nu i flyktingfrågan. Frågan är vem som skall ta ansvar för den politik som förts de senaste 30 åren och den skada den ställt till med.

Slutligen skriver Sandelin.

Det är dags för vår yrkesgrupp att våga lyfta på locket och föra en offentlig diskussion som är förankrad utanför elitens elfenbenstorn. Ett rimligt krav är att regeringen tillsätter en statlig utredning om hur mycket de människor som har kommit hit de senaste tio till femton åren kostar i offentliga utgifter och tillför i skatteintäkter. På så sätt skulle vi äntligen kunna få en öppen diskussion om det mångkulturella samhällets för- och nackdelar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Ett samhälle som faller sönder på grund av en alltför stor invandring gagnar ingen. Vi måste begränsa oss till att hjälpa de svårast utsatta om vi i framtiden ska kunna ha några resurser kvar till ett värdigt flyktingmottagande.

Det kan ju vara så att när en person bryter den magiska cirkeln så spricker alltihop och de mentala murarna rämnar. Vem kunde tro att muren mellan öst och väst skulle falla så plötsligt och fort som den faktiskt gjorde? De mentala murarna vi har i vårt land mot allt som är politiskt inkorrekt är sannolikt starkare än den mur som en gång skiljde öst och väst åt i Europa, men någon gång kommer även vår egen mentala mur att rämna. Vi är snart ensamma i Europa om att hålla en så benhård politisk korrekthet, det är inte hållbart i längden. Sandelin talar om ett samhälle i sönderfall, kanske kan sönderfallet som alla kan se ge den knuff som behövs för att korken på ketchupflaskan skall flyga iväg.

Länk DN