Den politiska korrekthetens kolportörer

Sällan har väl en debattartikel blivit så sågad som den Peter Weiderud och Caroline Krook skrev på DN-debatt förra veckan. Krook och Weiderud krävde i princip särlagstiftning för olika religiösa grupper och framförde åsikten att vi i majoritetsbefolkningen ägnade oss åt diskriminering när vi inte gick med på olika religiösa gruppers olika krav. 


Nu vill även Dilsa Demirbag-Sten och professor Per Bauhn vara med om lustmordet på Weideruds och Krooks artikel. Jag har aldrig varit med om att en debattartikel blivit så krossad, strimlad, hånad och förlöjligad som den vår andliga nomenklatura publicerade på DN-debatt. Så här skriver bl.a. de två författarna till artikeln.

Från att plädera för friheten för troende att utöva sin religion (som ingen ifrågasätter) glider man över till att hävda de troendes rätt att tvinga omgivningen att anpassa sig till deras tro. De vill att religion ska vara en grund för särskilda rättigheter. Mycket riktigt ogillar Fast, Krook, Weiderud och Wiborn också den sekulära tanken att se religion som en privatsak. De vill slå ett slag för ”en insikt om att riter, kulturell identitet och socialetik inte låter sig begränsas till den privata sfären”.

Men att religion i sekulära samhällen betraktas som en privatsak betyder inte att man anser religion vara socialt oväsentlig. Tvärtom handlar det om att man inser religionens förmåga att slita sönder samhällen i oförsonliga strider, och att det därför, av ren social självbevarelsedrift, är bäst att hålla religiösa föreställningar borta från politik och lag. Lika lite som de troende ska tvingas ge upp sina övertygelser, lika lite ska de troende kunna tvinga på omgivningen dessa övertygelser. Religionsfriheten ska därför också förstås som en rätt att slippa rätta sig efter religiösa påbud – på arbetsplatsen, i det offentliga rummet, i konst, filosofi och vetenskap. Det är denna sida av religionsfriheten som författarna försåtligt undergräver genom att framställa religionsutövare som offer bara för att omvärlden inte anpassar sig till deras övertygelser. 

Ja det finns inte så mycket att tillägga här. Jag håller med Demirbag och Bauhn i deras, för den västerländska kultursfären, ganska självklara ståndpunkter. Det som förvånar är att Krook och Weiderud kunde gå såpass långt i sin syn på att religiösa särintressen skall vinna gehör i vårt samhälle. Har de blivit lurade av gullandet från Broderskapsrörelsen och andra liknande organisationer att de låg rätt i den politiska korrektheten? 


Jag tror inte att kyrkans apologeter har ryggrad att på något sätt gå emot den rådande, påbjudna samhällsuppfattningen om vad som är passande åsikter. På något sätt har de missat att tiden sprungit ifrån dem i deras ohejdade vurm för bl.a. muslimska särintressen. Weiderud och Krook trodde att de ännu en gång skulle agera som den politiska korrekthetens kolportörer, i stället mötte de en reaktion som kan liknas vid Jesus raseri när han drev ut månglarna ur templet. De har ju med sin artikel närmast skämt ut den Svenska Kyrkan och både Weiderud och Krook sitter nu fast förankrade i kyrkbackens spottstock, till allmän beskådan.

Länk DN