In en relativt stor DN-artikel går Nyamko Sabuni och Lena Adelsohn Liljeroth ut och poängterar att ”kulturvärden är präglad av stor manlig dominans”. Det är dock få människor som blir upprörda över detta orättvisa förhållande, i alla fall utanför riksdagens korridorer. Det finns gott om mer närliggande orättvisor som verklighetens folk blir upprörda över. Så här skriver de två skribenterna i sin artikel.
Det är oroväckande ofta som män porträtteras på tidningssidor och i nyhetsinslag. Kvinnliga filmskapare, författare, konstnärer och skådespelare har i vissa fall svårt att hävda sig. Därför fortsätter regeringen sitt arbete för jämställdhet och avsätter 17,5 miljoner kronor under tre år för extra insatser på film, musei- och musikområdet, skriver Lena Adelsohn Liljeroth och Nyamko Sabuni.
Ännu mer pengar skall alltså satsas på kulturområdet, denna gång för att öka jämställdheten mellan kvinnor och män på just detta område. Vi i storstäderna har varken bussar eller pendeltåg som går i tid, besparingar och avknoppningar har satt sina spår. Vårdköerna och bristen på sängplatser inom sjukvården börjar ta dimensionerna som hos rena bananrepubliker. Inom skolområdet börjar antalet lärarlösa lektioner bli ett alarmerande problem. Det regeringen gör, och dessutom basunerar ut, är att ge ännu mer pengar till kulturen.
Jag har roat mig med att se vad anslagen i budgetområdena skola och forskning går till. Även inom dessa budgetområden går oerhört mycket av våra skattepengar till olika obskyra kulturprojekt. Vi tar ett litet exempel. Dans och Cirkushögskolan i Stockholm erhåller ett ganska rejält anslag av budgeten. En del av pengarna går till något som skolan själv kallar ”forskning”. Det är omöjligt att genom egen läsning komma underfund med vad denna ”forskning” skulle bestå i. Men vi kan läsa saker som ”rörelseproduktion”, vad nu det är. Konstfack erhåller också ett ansenligt anslag som skall gå till ”forskning”.
Vi har också exemplet där en utländsk konstnärssjäl gjorde en uppseendeväckande ”performance” i Jukkasjärvi och Umeå. Föreställningarna finansierades med skattemedel, vilka alltså bestod i att en förvirrad konstnär gick ut på scen och urinerade. Jag kan säga att under Stockholms numera avsomnade Vattenfestival så såg jag många konstnärssjälar som också frikostigt bjöd på ”performance art!.” Pisset flöt i floder på gatorna, helt gratis dessutom.
Nyamko Sabuni och Lena Adelsohn, vi bryr oss faktiskt inte hur könsfördelningen ser ut bland de konstnärssjälar som så frikostigt försörjs av våra skattemedel. Det vi är intresserade av är att denna summa minskar, antingen det är män eller kvinnor som får söka sig annat arbete. Alla vi som inte har begåvats med en känslig konstnärssjäl av våra mer eller mindre välsituerade föräldrar får snällt idka våra hobbies på vår fritid, och dessutom bekosta denna själva.
Länk DN
4 kommentarer:
Inkvotering är en styggelse eftersom kompetens då bara kommer i andra eller tredje hand.
Håller med skribenterna
En sak som jag funderar på, så här efter en hård arbetsvecka, är; hade någon av de som anses stora konstnärerna genom historien allmänt finansierade statsbidrag för att göra konst? Är en konstnär i sanning fri att göra det han vill med bidrag?
Hur mycket anpassar en konstnär sin konst till att förnöja dem som delar ut andras pengar? Även om han inte gör det, går det att komma förbi misstanken och behlla trovärdigheten? Man kan ju fråga sig om Lars Vilks var skattefinansierad när han gjorde rondellhundarna? Fick han i så fall behålla bidragen efter det? Vad säger islamisterna och kommunisterna om det isf?
Riktiga synpunkter Vargen ;-)
Skicka en kommentar