onsdag, december 23, 2009

Helt rätt om dagens perversa konst

I SvD skriver ledarredaktionen en artikel om dagens snedvridna och smått perversa konst, en artikel jag tror hade varit omöjlig för bara tre år sedan. Vi har nästan omärkligt genomgått ett paradigmskifte under denna korta tid vad gäller värderingar på vissa områden. Jag kritiserar ju ofta artiklar i dagens press men denna artikel håller jag med av hela mitt hjärta. Jag läser och tänker, - så rätt!

Ledarredaktionen skriver om hur märklig, pervers, ful konst utövas och i vissa kretsar upphöjs till något spännande och positivt utmanande. Konstens högsta och kanske enda mål är att provocera, få människor att bli arga eller ledsna. Nu kanske människor inte vill bli provocerade och det är inte fastslaget att det i sig är positivt eller utvecklande att bara bli provocerad utan direkt logisk orsak. Så här står det i artikeln.

Gör det du, gör det nu, gör det utan att fundera över vilka följder det kan få. Resultatet blir inte sällan därefter: impulsivt, ursinnigt, våldsamt.
Men en gång ville konsten någonting mer. Den ville erbjuda kontraster till vardagen och visa människor att det, trots allt, är värt att leva. Livet kunde skildras som skönt, dess utövare som vackra.
Det uppstod så ett försonande anslag i konsten. Kanske eftersom den målades och mejslades ut med handen och inte med huvudet


Just detta förstår sannolikt vartenda dagisbarn på varenda förskola i hela landet, det märkliga är att man inte förstår det på t.ex. konstfack. Det är i sig oerhört märkligt och borde vara föremål för sociologiska och psykologiska studier. Vidare så står det i artikeln så här.

Det tidigare uppdraget för konsten har förvandlats till ett helt annat. I stället för att skänka värdighet åt livet handlar det numera många gånger om att kärlekslöst understryka tillvarons fula och obehagliga sidor, och sedan kräva den totala inlevelsen i dem.


Den perversa konsten kan inte kräva någon inlevelse alls av allmänheten om den inte vill engagera sig. Det värsta som hände när Ecce Homo-utställningen turnerade runt landet var tydligen att folk ryckte på axlarna åt utställningen. Jag minns fortfarande hur kulturjournalister nästan krävde av människor som intervjuas att de skulle reagera starkt på något sätt. Som socialkonservativ kräver jag själv att inga skattemedel går till denna typ av konst, vill människor se ”konsten” så får de betala för den. Ingen människa skall dock tvingas finansiera denna typ av konst via skattsedeln, sedan får den vara hur ”smal” som helst. Till sist så står det i artikeln.

Helt kort menar Scruton att det han ogenerat kallar skönhet är ett mänskligt behov. Utan det sköna och det estetiskt vilsamma riskerar vi att förlora insikten om livets betydelse.
Det är kanske en hårdragen slutsats. Men hur det än är med detta är det inte bra att moralisk relativism och det som är obehagligt mer och mer tycks bli kulturens mål. För nu som då behöver den andra, bredare kulturen sina motbilder.


Det som författaren kallar ”kulturens mål” har väl att göra med något allmänt förfall i samhället. Det framgångsrika och tidvis välmående romerska riket led också av ett inre förfall efter århundraden av framgångsrikt samhällsbygge. Varje framgångsrikt samhälle har självdestruktiva krafter inom sig, fröet till sin egen undergång finns i alla utvecklade samhällen. Vi behöver inte bejaka dessa destruktiva krafter och vi kan avslöja dem som det de verkligen är, just destruktiva och perversa företeelser.

En kommun i Norrland finansierade något som de ansåg vara konst. Konsten bestod i att en vuxen människa kissade inför publik. Varje barn på varenda förskola i landet skulle utbrista ”usch vad äckligt!”. Att inte vuxna människor förstår samma sak är ett mycket allvarligt symtom på sjukdom i vår samhällskropp. I varje friskt och sunt samhälle skulle hela kommunledningen omedelbart fått avgå. En intressant iakttagelse är också att se vilka grupper i vårt samhälle som stödjer och hyllar t.ex. Joanna Rytels genomperversa ”konst”.

Länk SvD

20 kommentarer:

LP sa...

Konsthistorien skrivs ju som bekant i efterhand. Det enda vi kan göra i nuet är att argumentera och träta om det som händer nu, men också lära oss av historien.

Problemet med att rikta generell kritik mot "samtidskonsten" är att konstbegreppet numera är så upplöst att man egentligen inte kan kritisera det generellt.
I praktiken går det dock fortfarande att kritisera "konsten", eftersom den konstnärliga praktiken lider av en viss likriktning och därför kan identifieras någorlunda tydligt trots allt. Särskilt tydlig blir denna likriktning i ankdammen Sverige. Så har det för övrigt alltid varit. Sverige är litet. Den inhemska konscenen är liten.

Skönhetsbegreppet är komplicerat, tack och lov. En simpel förståelse av skönhet, är och har alltid varit, simpel. Konsten har inte haft skönheten som yttersta mål på väldigt lång tid. Då det gäller konsthantverk, design och arkitektur betyder dock skönheten fortfarande mycket, även om man inte alltid erkänner det. Fast även här spelar andra mål en allt större roll.

Någorlunda ren skönhet hittar jag bara i musiken och naturen. Den skönhetsupplevelse jag kan uppleva inför ett konstobjekt är alltid mer eller mindre kraftigt smittad av den tid och kontext som konstverket tillblev i.

Viktigast av allt är friheten, konsten skall vara fri. Diktatorfasoner är aldrig välkomna. Fast självklart har konstnären ingen särställning inför lag och moral, utan måste ta ansvar för sina handlingar som alla andra.

Finansieringen är värd att kritisera! Det som finasieras med allas pengar skall alltid granskas extra noggrannt. Fri konst kan inte finansieras med offentliga medel, den korrumperas ofelbart av finansiärens avsikter. Detta erkänner få konstutövare som gynnas av offentliga medel.

LP sa...

God Jul förresten Robsten

Filmtips i Jul: Nordwand (Northface på engelska). Tysk film från 2008 som handlar om bergsklättrares försök att bestiga berger Eiger från norr 1936. Finns på DVD.

MS sa...

Denna s k konstinriktning står nog i direkt proportion i hur välfärden är utbyggd i ett samhälle. Att vuxna människor kan lalla runt och kalla sig konstnärer bara för att dom pissar i filmjölk kan bara förekomma i dom samhällen där man anser sig ha råd att försörja dessa människor med skattemedel.

Den "konst" du nämner attraherar bara en liten elitistisk grupp som du hittar på den extrema vänsterkanten och att dom ska försörjas och sponsras av allmänna skattemedel är inte ok. Vill dom ställa ut konservbukar med horn så några kultursnobbar kan diskutera "tingens djupa andemening ur en existentiell synvinkel" så får dom antigen börja ta betalt av sina besökare eller ta ett vanligt jobb för att försörja sig. Att vissa konstnärer får livstidlöner är inte heller ok.

Däremot så tycker jag att konst är viktig i det offentliga rummet. Ta t ex T-banan där lite konst kan pigga upp. Då får man självklart betala konstnären för sitt verk men det är inte samma sak som att vi ska försörja en liten klick människor som anser sig vara för viktiga för att jobba. Jag menar inte att jag är någon smakdomare men attraherar en konstutövare inte en tillräcklig stor publik för att kunna försörja sig så anser inte jag att det är samhällets sak att stå för deras försörjning. Jag gissar att vi hittar många av dessa konstnärer bland de många sjukskrivna.

Jag undrar lite försynt vad det är i socialismen som när anarki och förakt för samhället? Är det bara för att socialismen är en pekfinger-ideologi där Farbror Staten ska säga åt dig vad du ska göra, tycka och tänka och detta fenomen ska ses som ett öppet trots mot Farbror Socialiststaten.?

Utlandssvensk sa...

Från ett soligt och snötäckt Schweiz önskas

God Jul & Gott Nytt År

Johan Y sa...

Jag misstänker att konstnärer sällan tänkt likadant om sina egna verk som människor har tänkt om dem efteråt.

Det som provocerar med nutida konst är inte främst dess innehåll, även om det ofta är smaklöst. Det är på metanivån som konsten avslöjar samhällets villighet att betala för att bli föraktat som det är äkta konst. Det förstår självklart inte konstnärerna själva men det är när de provocerat fram motreaktioner som Hägglunds "verklighetens folk" som de lyckats. Då har de lyft upp samtidens misslyckande i dagsljuset och provocerat fram en förändring.

Även SD borde se konstnärerna som sina valarbetare. Genom att belysa elitens förakt för vanliga människor och för den kultur vi värderar provocerar de fram en förändring. Precis som syftet med konst alltid varit.

Goten sa...

God Jul, Robsten, Lp, Ms, Utlandssvensk och Johan Y!

Den franske poeten Charles Baudelaire tog med sig en prostituerad till Louvren. Han förundrade sig över att hon rodnade när hon fick se nakna kvinnoporträtt.

Hur fan ska man tolka detta?

Robsten sa...

@MS

-"Den "konst" du nämner attraherar bara en liten elitistisk grupp som du hittar på den extrema vänsterkanten och att dom ska försörjas och sponsras av allmänna skattemedel är inte ok. "

Håller med, men det rör sig om flumvänsterkanten, KPLM(r)arna ger intye mycket för denna dekadenta konst heller. Jämför med konsten i det gamla Sovjet, dagens flumkonstnärer hade fått en enkel till Sibirien. Det var snarare själsdödande socialrealism som stod på agendan där, raka motsatsen och heller inget att sträva mot.

Robsten sa...

I övrigt håller jag med MS

Robsten sa...

@Johan Y

-"Även SD borde se konstnärerna som sina valarbetare. Genom att belysa elitens förakt för vanliga människor och för den kultur vi värderar provocerar de fram en förändring. Precis som syftet med konst alltid varit.
"

Ja, och det är nog några generaler som tänker så också ;-)

Robsten sa...

I övrigt tänker jag skicka en god jul blogg häår, DÅ säger jag god Jolner till er alla.

MS sa...

En God Jul och ett Gott Nytt år önskar jag er alla! Ingen nämnd, ingen glömd!


@Robsten

Ja, men det är nog äkta kommunister som ärligt tror på kommunismen som ett samhällssystem. Dom jag menar är nog mera ”kommunister-light” som tycker det är mysigt att gå i demonstrationståg eller ha en kulturkväll om mongolisk konst på ABF. Dom är nog inte så insatta i ämnet egentligen utan tycker om att kalla sig socialister för att dom tror att det ger dom goodwill och ett moraliskt övertag över andra människor. För att uttrycka det enkel, baktiktanter och kulturskribenter på DN.

Jag har faktiskt en större respekt för äkta kommunister även om vi står milsvids ifrån varandra politiskt men deras engagemang är i a f äkta och inte någon slags livsstil.

Robsten sa...

@MS

Håller återigen med ;-)

z999 sa...

Jag som är religiös firade jul den 21:a, men jag önskar även er ateister en god jul och visst blir det lite firande även den 24:e för mig.

Angående konst så anser jag att den enda konst som ska finansieras av staten är konst som har en nationalromantisk anknytning. Övrig konst bör vara fri från staten.

Anonym sa...

@MS
Intressant att den konstnär du väljer att exemplifiera med, konservburkarna du vet, aldrig tagit statliga bidrag och dessutom är miljardär (han är död nu).

Fö. minns jag en vän som träffade nämnde Jeff Koons i NYC och bad om en cigg. Jeff vände sig om och bjöd sitt paket med kommentaren "here's socialism for ya'"

Stig sa...

Jag är knappast någon konstkännare och mina åsikter i ämnet är så ytliga, fördomsfulla, ointelligenta, insiktslösa och dumma överlag att jag borde hålla truten - som alla andra medelsvennar. Och det är precis så som intelligentian och kultureliten vill ha det. Vi skall bara ko-blänga på "konstverken" tills vi kommer på något "intelligent" (enl. konstfacks definition) att säga om det vi tror oss se.
Men på denna blogg vågar jag säga vad jag tycker utan att bli allt för idiotförklarad (hoppas jag).
Jag anser att konstutvecklingen har gjort en lång time-out, drygt ett halvsekel ungefär - hittills. Skillnaden mellan dagens konstnärer gårdagens är att det idag saknas ett syfte och tankegång bakom.
Impressionisterna ville ge en ögonblicksbild av verkligheten/objektet i sina verk (de var ju nästan forskare i det, Monet t.ex.) och experimenterade i olika nya målartekniker.
Expressionisterna ville ge utryck för känsla i sina verk.
Kubisterna experimenterade med former.
Surrealisterna hade det undermedvetna och drömmar som tema.
Alla dessa var provokativa men deras SYFTE var inte att provocera och det är den stora skillnaden mellan då och nu.
"Konsten har alltid varit provokativ" hör man ofta bland de som "förstår"... D.v.s. kultureliten och intelligentian.
Nu är provokationen det enda syftet och därför misslyckas det hela. Innehållet och den bakomliggande tanken och det seriösa syftet (grundat på en idé) finns tydligen inte längre.
Det typiska för dagens konst är alltså vilsenheten och famlandet efter någonting som gått förlorat för ca 70 år sedan.
Och vad är det för flumnack (man ofta hör/läser) om att man inte skall vara någon sorts smakdomare??? Det låter som någon sorts omvänd moralpanik.
Att ingen kan säga vad som är ”bra konst” eller ”god konst”. Som om jag som betraktare/konsument inte skulle kunna avgöra vad jag själv tycker och om så vore inte få tala om det. Eller inte får…
Jag fattar intenting av varkens dagens konst eller konstdebatten de söker och skapar för att synas och höras i det enorma utbudet av bilder öht. Men så är jag ju också en ytlig, fördomsfull, ointelligent, insiktslös och dum medelsvensson.
Borde kanske ändå hålla truten…

Robsten sa...

Nä, absolut inte Stig, tvärtom, väl talat, mycket väl talat.

Robin Shadowes sa...

Om 200 år kommer vår tids konst vara ett stort svart hål för framtidens svenskar/västerläningar. Har svårt att tänka mig att man går på museum för att beundra ett krucifix som ligger i en burk med urin eller nån annan fånig installation. Kommer man betrakta Christos tyginvirade byggnader som lika stor konst som Rembrandts? Knappast.

Anonym sa...

Bra kommentarer stig!

Jag tillhör nu, enligt alla mått, den sk. kultureliten. Jag vet inte varför jag förtjänar detta öde, jag har ju alltid varit nogran med att försöka stå utanför allt. Men det är ju såklart hopplöst.

Jag tror ett svar på alla funderingar här stavas globalisering. Upplösandet av nationalstaten. Ekonomiskt, kulturellt, avståndsmässigt osv. Hur hanterar kultur idag att ett uttryck kanske har sin främsta relevans i tex. Sao Paulo eller Dehli, och inte i Stockholm eller Umeå?

Detta problem går så klart långt bortom konsten. Men det förklarar kanske den vilsenhet som både utövare och betraktare ställs inför.

Globaliseringen kan inte, kommer inte att gå iväg. Nationalstaten som vi känner den är på sista versen. På gott och ont.

LP sa...

Anna Odells psyksjukprojekt är väl så vitt jag förstår det, en av de händelser som satt igång den allmänna debatten om samtidskonsten.

Jag har inte tagit del av hennes arbete annat än via tidningar, TV och bloggar så jag vet egentligen inte hur det blev, men jag hörde en intressant jämförelse med den amerikanska journalisten Nellie Bly som 1887 spelade psyksjuk för att bli inlåst på ett mentalsjukhus. Hennes avsikt var att inifrån sjukhuset "Wallraffa" och sedan via tidningen New York World berätta om sina upplevelser.

Tack vare hennes insats kunde omfattande missförhållanden avslöjas. Det handlade bla om hur patienterna utsattes för ren sadism av "vårdarna".

Om man jämför med Odell, som jag har förstått hade liknande avsikter, dvs att "Wallraffa", kan man väl kontatera att hon misslyckats ganska rejält. Den breda allmänheten blev mest förargad på henne. Skålet till detta är enkelt; hon kallar sig konstnär och inte journalist. Hon presenterar också sitt arbete i en konstkontex, vilket gör att ett avstånd till verkligheten automatiskt tolkas in av betraktarna.

Flera konstnärer gör samma misstag. De försöker stå med ett ben i verkligheten och ett i konstvärlden. Allt de gör blir förstört när det tas in i konstvärlden. Därför kommer den konst som tex Lars Vilks kallar socialkritisk, att misslyckas så länge den presenteras som konst. Om den inte presenteras som konst, så blir den inte konst och då kan man ju också påstå att den misslyckats just som konst, även om den fungerar utmärkt som tex journalistik.

Kolla bla här:
http://www.expressen.se/kultur/1.1758867/inifran-asylen

-----------

En sista grej; när konstkritiken, det gäller både den kvalificerade och amatörkritiken, övergår från att kritisera konsten till att berätta hur konstnärerna skall arbeta istället, då är det inte längre konstkritik. I bästa fall är det energi som kanske rent av utmynnar i att kritikern själv gör konst så som han vill ha den. I sämsta fall är det en ny Goebbels som prövar sina vingar.

Robsten sa...

Man kan hitta fler olikheter mellan de båda, Bly och Odell. Dels så lyfte Bly fram missförhållanden, Odell lyfte väl mest fram sig själv.

Så var det också verkliga missförhållande Bly lyfte fram. Vilka missförhållanden lyfte Odell fram? Att vårdarna tog i för hårt, samtidigt menade ju de att Odell själv bets och sparkade, nä det blir inga poäng där heller.

Framförallt, Bly lyfte fram missförhållanden som drabbade människor i samhället, Odell bearbetade ett eget trauma, det är den stora skillnaden.

Jag fick dock en något mildare inställning till Odells tilltag när jag fick reda på bakgrunden, Oden må förlåta mig.

Nå, vi kan inte säga något om hur konstnärer skall arbeta, det vore löjligt. Vi kan bara ha synpunkter på till vilken konst våra skattepengar går, det gör all skillnad i världen. Vill folk betala för att se en vuxen man pissa inför publik, så varsågoda.