Helt rätt om dagens perversa konst

I SvD skriver ledarredaktionen en artikel om dagens snedvridna och smått perversa konst, en artikel jag tror hade varit omöjlig för bara tre år sedan. Vi har nästan omärkligt genomgått ett paradigmskifte under denna korta tid vad gäller värderingar på vissa områden. Jag kritiserar ju ofta artiklar i dagens press men denna artikel håller jag med av hela mitt hjärta. Jag läser och tänker, - så rätt!

Ledarredaktionen skriver om hur märklig, pervers, ful konst utövas och i vissa kretsar upphöjs till något spännande och positivt utmanande. Konstens högsta och kanske enda mål är att provocera, få människor att bli arga eller ledsna. Nu kanske människor inte vill bli provocerade och det är inte fastslaget att det i sig är positivt eller utvecklande att bara bli provocerad utan direkt logisk orsak. Så här står det i artikeln.

Gör det du, gör det nu, gör det utan att fundera över vilka följder det kan få. Resultatet blir inte sällan därefter: impulsivt, ursinnigt, våldsamt.
Men en gång ville konsten någonting mer. Den ville erbjuda kontraster till vardagen och visa människor att det, trots allt, är värt att leva. Livet kunde skildras som skönt, dess utövare som vackra.
Det uppstod så ett försonande anslag i konsten. Kanske eftersom den målades och mejslades ut med handen och inte med huvudet

Just detta förstår sannolikt vartenda dagisbarn på varenda förskola i hela landet, det märkliga är att man inte förstår det på t.ex. konstfack. Det är i sig oerhört märkligt och borde vara föremål för sociologiska och psykologiska studier. Vidare så står det i artikeln så här.

Det tidigare uppdraget för konsten har förvandlats till ett helt annat. I stället för att skänka värdighet åt livet handlar det numera många gånger om att kärlekslöst understryka tillvarons fula och obehagliga sidor, och sedan kräva den totala inlevelsen i dem.

Den perversa konsten kan inte kräva någon inlevelse alls av allmänheten om den inte vill engagera sig. Det värsta som hände när Ecce Homo-utställningen turnerade runt landet var tydligen att folk ryckte på axlarna åt utställningen. Jag minns fortfarande hur kulturjournalister nästan krävde av människor som intervjuas att de skulle reagera starkt på något sätt. Som socialkonservativ kräver jag själv att inga skattemedel går till denna typ av konst, vill människor se ”konsten” så får de betala för den. Ingen människa skall dock tvingas finansiera denna typ av konst via skattsedeln, sedan får den vara hur ”smal” som helst. Till sist så står det i artikeln.

Helt kort menar Scruton att det han ogenerat kallar skönhet är ett mänskligt behov. Utan det sköna och det estetiskt vilsamma riskerar vi att förlora insikten om livets betydelse.
Det är kanske en hårdragen slutsats. Men hur det än är med detta är det inte bra att moralisk relativism och det som är obehagligt mer och mer tycks bli kulturens mål. För nu som då behöver den andra, bredare kulturen sina motbilder.

Det som författaren kallar ”kulturens mål” har väl att göra med något allmänt förfall i samhället. Det framgångsrika och tidvis välmående romerska riket led också av ett inre förfall efter århundraden av framgångsrikt samhällsbygge. Varje framgångsrikt samhälle har självdestruktiva krafter inom sig, fröet till sin egen undergång finns i alla utvecklade samhällen. Vi behöver inte bejaka dessa destruktiva krafter och vi kan avslöja dem som det de verkligen är, just destruktiva och perversa företeelser.

En kommun i Norrland finansierade något som de ansåg vara konst. Konsten bestod i att en vuxen människa kissade inför publik. Varje barn på varenda förskola i landet skulle utbrista ”usch vad äckligt!”. Att inte vuxna människor förstår samma sak är ett mycket allvarligt symtom på sjukdom i vår samhällskropp. I varje friskt och sunt samhälle skulle hela kommunledningen omedelbart fått avgå. En intressant iakttagelse är också att se vilka grupper i vårt samhälle som stödjer och hyllar t.ex. Joanna Rytels genomperversa ”konst”.

Länk SvD