Två artiklar som handlar om demokrati

I DN står det i en ledare om kampen mot regeringen i Iran. Demonstrationer pågår nästan dagligen och människor protesterar mot den valda regeringen. Bara detta förtjänar att begrundas. Irans regering är verkligen ingen regering som jag eller andra socialkonservativa i detta land stödjer på något vis, det torde vara solklart. Men vi står inför det trista faktum att denna regering faktiskt vann ett val, ett val som visserligen har kritiserats för att innehålla valfusk, men där alla bedömare är ense om att valresultatet ändå skulle bli likadant även utan valfusk. Det finns fler märkligheter i vår syn på demokrati, så här står det i artikeln.

Bland de oppositionella krafterna finns visserligen både demokrater och liberaler – men även nationalister, kommunister, rojalister och islamister.

Det råder ingen tvekan om vilka politiska krafter redaktionen på DN anser vara demokratiska eller inte demokratiska. Demokrater och liberaler ställs mot nationalister, kommunister, rojalister och islamister. Nu är det väl så att både kommunister och islamister faktiskt är antidemokratiska ideologier per se, men nationalister och rojalister kan väl vara lika demokratiska som liberaler? Vad menar redaktionen exakt, att nationalister är lika odemokratiska som islamister? Man noterar också att det går utmärkt väl att kritisera islamister i Iran, men de islamister som huserar i vårt eget land och vår egen kultursfär då, är de mer demokratiska?

Direkt efter att jag läst denna artikel i DN så går jag över till SvD och läser en artikel av Martin Peterson, docent i filosofi. Denne docent i filosofi föreslår att alla nuvarande riksdagspartier (alltså t.ex. V) bildar ett ”antiparti” som alltid röstar mot SD i riksdagen. Detta för att marginalisera och oskadliggöra ett parti som hela tiden vinner terräng bland folket men där det mediala och politiska etablissemanget tagit avstånd från partiet. Så här beskriver Peterson sin strategi i artikeln.

Exempel: Om Sverigedemo- kraterna får 25 mandat och deklarerar att de avser rösta ja till ökade satsningar på undervisning i historia avsätter de övriga partierna lika många mandat, i proportion till sin storlek, och ger dessa 25 ledamöter till uppgift att rösta nej till förslaget om ökade satsningar på historia, oavsett vad ledamöternas egna partier har för uppfattning i sak- frågan.
Eftersom 25 ledamöter röstar ja och 25 nej, kommer frågan i praktiken att avgöras av de återstående 299 ledamöterna. Ingen kan då hävda att Sverige- demokraterna haft något som helst politiskt inflytande. Alla partier kan med hedern i behåll säga att Sverigedemokraterna inte påverkat politiken. Samtidigt bibehålls styrkebalansen mellan blocken. Inget av de etablerade partierna vinner eller förlorar inflytande.
De enda förlorarna är Sverige- demokraterna, vars mandat i praktiken skulle bli värdelösa.

Så finurligt uttänkt av denne docent i filosofi! Observera att slutklämmen där docenten frossar i vetskapen om att de enda förlorarna är SD vars mandat skulle bli värdelösa. Vad docenten glömmer är att dessa mandat representerar åsikter bland befolkningen, åsikter som egentligen stöds av långt fler än vad som nu kan tänkas rösta på partiet enligt opinionsmätningar. Så här avslutar den finurlige docenten sin artikel.

Låt mig avslutningsvis påpeka att det förslag jag förespråkar på intet sätt är odemokratiskt. Att flera partier samarbetar för att minska ett litet partis inflytande är helt i enlighet med de demokratiska spelreglerna.

Det kan mycket väl vara så att det är i enlighet med demokratiska principer att flera stora partier samarbetar för att minska ett litet partis inflytande. Men det är också frågan om hur dessa partier samarbetar. Det är dessutom här frågan om ett parti som har folkligt stöd och kämpar mot etablissemanget. Det är framförallt frågan om ett parti som tagit upp frågor som de övriga partier lagt locket på och inte vill ha någon debatt om. Med tanke på detta så är den metod Peterson förespråkar direkt odemokratisk, utan att de övriga partierna formellt bryter mot några lagar.

Jämför vi med artikeln i DN så representerar faktiskt Sverigedemokraterna de som protesterar på gatorna i Teheran, de nuvarande riksdagspartierna representerar den valda regeringen i Iran. De nuvarande riksdagspartierna har faktisk parlamentarisk majoritet, men det har också regeringen i Iran. De som protesterar i Iran, i alla fall de som råkar vara liberaler, beskrivs som demokratins förkämpar av våra tidningsredaktioner. Men när ett liknande demokratisk dilemma uppstår här hemma i vårt land tas alla tricks och knep upp med en finurlig glädje som inte går att ta miste på. Dessutom presenteras dessa i grunden mycket tveksamma tricks av docenter och professorer, företrädesvis anställda på våra statsfinansierade institutioner (även om Peterson inte är det). Se bjälken i ditt eget öga innan du klagar på grandet i din nästes öga.

Länk DN

Länk SvD