torsdag, maj 03, 2007

Luciabeslutet och Bildtregeringen - en skräckhistoria

En beskrivning av en tidsepok i svensk politik, hämtad från boken Exit Folkhemssverige

Ja, jag hade vissa problem med rubriksättningen på denna artikel, en avskyvärd historia är det förvisso. Historiskt sett har Sverige varit ett utomordentligt homogent samhälle. Under 1800-talet flyttade främst vissa specialister hit som bidrog med kompetens och kunnande. Fram till 50-talet hade vi ingen invandring alls i princip, därefter började vi ta emot arbetskraftsinvandrare. Sverige hade som ett av få länder stått utanför andra världskriget, vår produktionsapparat hade inte blivit söndersmulad i kriget. När andra nationer med möda byggde upp sin infrastruktur igen så ångade vår industri på för fullt. Vi behövde arbetskraft för att till fullo utnyttja vår industriella kapacitet. Statsmakterna hade dock hela tiden tänkt sig att denna arbetskraft med tiden skulle återvända hem, något som aldrig blev officiellt uttalat dock. Assimilationen av den utländska arbetskraften gick dock ganska fort, alla som kom till Sverige hade ju jobb, de kom huvudsakligen från Europa och stod inte så långt ifrån oss kulturellt. Regeringens politik var också den att de som kommer hit skall assimileras, ingen hade andats om något annat vid denna tid.

Vid 70-talets början gick Sverige in i en ekonomisk kris, arbetskraftsinvandrarna blev allt färre. Vårt industrisamhälle fick svårigheter och den långa epoken där hela ekonomin byggde på industrin började ta slut. Vi behövde därmed inte någon arbetskraft utifrån längre, tvärtom vi fick arbetslöshet bland den egna befolkningen i stället. Det var under denna tid, i mitten på sjuttiotalet som arbetskraftsinvandrarna började ersättas av flyktingar i stället.
Fram till mitten av sjuttiotalet ansåg man också att endast politiska flyktingar skulle få en fristad i Sverige. Politisk flykting var i princip det som deklarerades i Genèvekonventionen. Alltfler av dem som sökte sig till vårt land som flyktingar hamnade dock utanför Genèvekonventionens ramar. Så 1980 övertog utlänningslagen definitionen av vad som var att betrakta som flykting. Utlänningslagen såg de som flyktingar vilka var krigstjänstvägrare, de facto-flyktingar och personer som kunnat anföra humanitära skäl. Vi tog också emot s.k. kvotflyktingar.

Under andra hälften av 80-talet började flyktingströmmen komma upp i betydande tal. I "Exit Folkhemssverige" står det på sidan 55.

"Vid mitten av 1980-talet kom en så markant vändning. Enligt Jonas Widgrens [UNHCR] beräkningar ökade strömmen immigranter av alla kategorier till Västeuropa (EU och EFTA) från 915 000 år 1985 till 2 593 000 år 1993."- I verkligheten utgjorde illegala invandrare 20 % av de totala flödena 1985, 44 % 1989 och 1992 hade de nått en topp på 45 % " [Jonas Widgren, A Comparative analysis sid 12 ]

Det var inte bara flyktingströmmarna som ökade lavinartat vid denna tid, också andelen som inte hade egentliga asylskäl ökade, enligt författarna till boken "Exit Folkhemssverige" så innebar detta betydande svårigheter för dem som egentligen hade riktiga asylskäl. Hela asylprocessen blev ett lotteri där även de som hade verkliga asylskäl kunde förlora.

Kulmen nåddes andra halvan av 1989, då hade lika många flyktingar anlänt som under hela år 1988. Sveriges mottagningssystem höll på att kollapsa, det rådde kaos i det svenska mottagningssystemet. Regeringen var tvungen att agera för att undvika totalt kaos. Därför tog den socialdemokratiska regeringen luciadagen den 13e december beslutet att inskränka asylrätten till att enbart gälla konventionsflyktingar. Utöver detta skulle enbart de "de facto-flyktingar" som hade synnerligen starka skyddsbehov tas emot. I "Exit Folkhemssverige" står det på sidan 56,

"Socialdemokraterna slog till bromsarna och markerade tydligt utåt, "att Sverige inte var öppet för vanlig invandring", säger Christina Rogestam och tillägger att "man höjde ribban så att säga". Sveriges signaler uppfattades av adressaterna och de asylsökandes antal sjönk, trots att det externa trycket utifrån mot Europa bestod."

Luciabeslutet hade alltså effekt, främst var det signalerna till omvärlden som hade effekt enligt de initierade vid denna tidpunkt, trycket från flyktingar från olika delar av världen minskade signifikant. Men så hände något som kastade omkull hela den omsvängning som den Socialdemokratiska regeringen gjort. Vid valet 4 oktober 1991 vann de borgerliga partierna och regeringen Bildt tar över makten i Sverige, detta skulle visa sig vara en katastrof. Bakgrunden var den att Folkpartiet under Bengt Westerbergs ledning redan 1983 profilerat sig starkt i flyktingfrågor. Palme hade tidigare inte velat ha med flyktingfrågan inför valrörelserna, han hade "lagt locket på" som en del socialdemokrater sade. Detta medförde att Folkpartiet fick fritt spelrum att profilera sig i flyktingfrågor. Detta tillsammans med den s.k. "Westerbergeffekten" gjorde att Folkpartiet i princip bestämde i flyktingfrågor när den nya regeringen Bildt tog regeringsmakten 1991. Dessutom så blev Westerberg naturligtvis chef för socialdepartementet. Moderaterna och Centerpartiet inom regeringen ville till en början inte genomföra Westerbergs liberala flyktingpolitik. Westerberg hotade då med att spräcka hela regeringen om inte Folkpartiet fick driva sin hjärtefråga. Det skall också sägas att Westerberg till en början fick hårt tryck utifrån att infria sina vallöften. Början till en svekdebatt började ta form om Folkpartiets vallöften i flyktingfrågan. För att inte spräcka den nya borgerliga regeringen gav så till slut Bildt med sig och gick med på Westerbergs "öppna dörren" politik. Följden blev en flyktingström som saknade motstycke i Svensk och Europeisk historia.

Chefen för invandrarverket, Christina Rogestam, såg att verkets resurser inte på långa vägar räckte till. Rogestam påtalade gång på gång för regeringen att situationen höll på att bli ohållbar, hon stundom vädjade, stundom hotade den nya regeringen att införa striktare regler, att införa visumtvång eller återinföra det s.k. Luciabeslutet. Den nonchalans som Bildtregeringen uppvisade saknar också motstycke i historien. Läser man i boken "Exit Folkhemssverige” från sidan 62 till sidan 80 så läser man om den svartaste perioden i Sveriges historia, krigen inräknade. Den nonchalans och totala inkompetens som regeringen med Westerberg och Friggebo uppvisar påminner mer om en Helan och Halvan film. Christina Rogestam skall ha all heder åt det hästjobb hon utförde för att bringa ordning i det totala kaos som regeringen skapade. Till slut orkade inte ens Rogestam mera utan sade upp sig från sitt jobb. Det borde ha varit regeringen med Westerberg och Friggebo i spetsen som sagt upp sig. Den skada som denna regering och Westerberg ställde till med lever vi med ännu i dag, de har fortfarande ett tungt ansvar på sina axlar. Bildt borde inte ställas till svars för sina styrelseposter eller de aktier han innehar, utan för den mörkaste perioden i svensk demokrati, när han var statsminister och öppnade dörrarna för en fullständigt ohämmad flyktingström.

Pådrivande för denna politik var ändå Folkpartiet och dess representant, Bengt Westerberg som profilerat sig som ett parti med en "generös flyktingpolitik" på sin agenda. Hur såg då den demokratiska bas ut som stödde denna "generösa politik" som fick sådana signifikanta följder? Så här står det i "Exit Folkhemssverige" på sidan 66,

"En klar majoritet av det svenska folket var emot generositeten. I en SIFO-undersökning gjord i maj 1990 frågades om Sverige skulle ta emot lika många flyktingar som man redan gjorde, ta emot fler, färre eller inga alls (SIFO OPINION AB Telefonintervjuer 28 – 31 maj 1990). Det visade sig att 54 % av svenskarna tyckte att man borde ta emot färre flyktingar och 13 % att man inte skulle ta emot några alls, alltså 67 % negativa.

Folkpartiets sympatisörer var inte så mycket generösare: 59 % av dem ville ta emot färre flyktingar i Sverige och 6 % inga alls. Det betydde alltså att en rejäl majoritet, 65 %, av Folkpartiets sympatisörer ett drygt år före valet 1991 var motståndare till den generösa flyktingpolitik partiets ledare på riksplanet förespråkade och så småningom skulle sätta som absolut villkor för sin medverkan i regeringen. Den diskrepansen i åsikter kan möjligen vara en förklaring till att ett betydande antal väljare lämnade Folkpartiet. I valet 1988 fick partiet 12,2 % av rösterna och 1991 hade siffran alltså sjunkigt till 9,1 %. En smal maktbas kan tyckas.

Det var således ett ytterst begränsat antal personer i toppen av ett parti med stöd av mindre än en tiondel av väljarna, som, mot viljan hos en majoritet av det svenska folket, de övriga partierna och de egna sympatisörerna, öppnade Sveriges dörrar på vid gavel både för världens verkliga flyktingar och dess ekonomiska migranter"

Detta visar hur odemokratiskt Folkpartiet och Westerberg agerade var under de ödesdigra åren. Desto märkligare när de sedan själva går ut och anklagar andra grupper för att vara "odemokratiska". Detta visar också brister i vårt parlamentariska demokratiska system. Vi vet, i alla fall inte jag, om något bättre system eller styrelseskick. För att demokratin skall fungera tillfredsställande krävs att alla aktörer i samhället tar sitt demokratiska ansvar. Massmedia har enligt mitt förmenande (och också författarna i "Exit Folkhemssverige") inte tagit sitt ansvar. Tidningar och TV har drivit en linje i vissa frågor som gjorde Folkpartiets agerande möjligt, detta satte de demokratiska funktionerna i vårt samhälle ur spel. Dessutom skiljer sig riksdagsmännens åsikter markant från majoritetsbefolkningens i vissa frågor, detta blev tydligt vid folkomröstningen angående införandet av ny valuta i vårt land. Som en del politiker så ofta säger, - demokratin måste erövras på nytt varje dag, just detta misslyckades vi med mycket grovt under de ödesdigra åren i början på nittiotalet. Tagna beslut, hur tokiga och skadliga de än var, kan inte göras ogjorda, låt oss i stället lära oss av de ödesdigra misstag som gjordes av både den socialdemokratiska och borgerliga regeringen under denna tidsepok.

Andra bloggar om: , , , ,

9 kommentarer:

Grue sa...

Grymt bra text av dig. Intressant att det alls inte bara är vänsterns fel - alla politiker bär ansvar för detta. Blir allt mer sugen på att läsa den där boken - tydligen har den lagts ut på nätet.

Anonym sa...

Eeehhh...Nej det har den inte. men köp boken vettja, det är den värd. Dessutom stöder man författarna och sprider kunskaper vidare. Klicka på rubriken så kommer du direkt till Bokus där du kan köpa boken. Tack för komplimangen;-)
Robsten.

Grue sa...

Jo:

http://exitsverige.blogspot.com/

Startade förresten en tråd på Flashback utifrån din text:

http://www.flashback.info/showthread.php?t=481154

Robsten sa...

Ja, jag fick tips om bloggen (ingen blogg i egentlig mening) i dag, visste inte om den innan faktiskt. Ja vi får se om någon nappar på Flashback, vi bör ju sprida kunskap så brett som möjligt.

Sven-Olof sa...

Mer sånt!! Skitbra!

Vi måste ställa hela det politiska etablisemanget till svars för sveket mot Sverige och svenskarna.

Tänk om man nån gång, skulle kunna få in en artikel av det slaget, i en rikstäckande tidning.... Se hur de slingrar sig, för att undkomma väljarnas vrede.
MVH Sven-Olof

Robsten sa...

"Tänk om man nån gång, skulle kunna få in en artikel av det slaget, i en rikstäckande tidning."

Det lär vi inte få se de närmaste 10 åren, det vore ju ett grundskott mot hela upplägget från den politiska nomenklaturan.

Anonym sa...

Bästa artikeln idag!
Skicka denna som insändare till varje tidning i Sverige, den kanske slinker igenom PK-filtret någonstans.

Robsten sa...

Den HÄR artikeln slipper nog aldrig igenom något PK-filter, tyvärr, he, he. Man kanske skulle försöka, jag vet inte. jag kan börja med att skicka den som recention till Bokus.

Skål! sa...

Partierna är demokratiska - men med vissa förbehåll. Men, det som det hela handlar om är att man som väljare röstar på ett partis politik, man lägger aldrig en röst som representerar ens egen vilja, utan ens röst representerar enbart partiets vilja - och rent principiellt kan de göra vad de vill.

Det enda som finns att göra är att rösta på partier som respekterar allmänhetens och väljarnas intressen.