Begreppen vänster – höger

Dessa begrepp, vänster – höger är väletablerade inom svensk politik, inte bara inom svensk politik utan i princip hela värden. Det har varit etablerade begrepp sedan franska revolutionen, då satt de mest radikala till vänster på ett podium, till höger satt de som varit de mest radikala för några veckor sedan, men nu fått flytta sig allt längre till höger efter att nya ännu radikalare personer kommit in. Podiet hade ju en begränsad längd, så de som inte längre fick plats på högersidan miste ofta huvudet, till allmänhetens förtjusning.

Dessa begrepp mister dock alltmer sin relevans i dagens politik, vi kan konstatera att dessa begrepp inte fungerar längre när vi läser Joel Malmqvists valanalys på den blogg han driver, han konstaterar att en stor del av arbetarna i dagens Sverige är till vänster i ekonomiska frågor men till höger i andra frågor såsom flyktingpolitik och feministfrågor. Han menar att en generös flyktingpolitik och en feministisk hållning skulle vara vänster. Det är förmodligen så att inte i något land på denna jord så är det så att den del av befolkningen som normalt kallas arbetare, är speciellt feministisk eller vurmar för en generös flyktingpolitik. Det är ju så att det är människor från arbetarklassen som blir utkonkurrerade vid en alltför generös immigrationspolitik, företagen tjänar på detta eftersom de kan pressa ner lönerna för samma grupp. Den teoretiska feminismen är inget som vanliga arbetare snackar om vid fikaborden runt om i världen, de skulle sannolikt bli utmobbade av sina arbetskamrater, om de plötsligt skulle börja prata om det patriarkala förtrycket och att strukturerna är desamma som i talibanernas Afghanistan. Detta är typiskt ställningstagande från en liberal medelklass. I vårt land så har vi ett talande exempel i Schyman, hon blev partiledare för vänsterpartiet, hur hon kunde bli partiledare för ett vänsterparti och kallas vänster skulle hennes företrädare innan Hermansson inte på något vis kunna förstå. Schyman är, om vi tittar lite närmare, faktiskt en ganska typisk företrädare för den liberala medelklassen. Kan ni tänka er Schyman i ett blåställ? Tog hon någonsin upp frågor som handlade om normala löntagare? Det vi minns bäst är väl snarare hur hon kämpade för att överklassfruar från Djursholm skulle kvoteras in i landets bolagsstyrelser, på något sätt har detta fått stämpeln vänster.

Tittar vi på Malmqvists eftervalsanalys så pratar han också om "akademikerna" inom socialdemokratin, det är de som skall driva de "radikala" frågorna, samtidigt skall man gömma dessa frågor för de vanliga simpla löntagarna. Malmqvist tror att högern, alltså Alliansen, vinner om fokus sätts på frågor såsom flyktingpolitik och feminism. Nu är det så att dessa liberala medelklassvärderingar också genomsyrar allianspartierna, självklart. Det Malmqvist missat är att socialdemokraterna faktiskt satte fokus på bidragspolitiken, det är inte självklart att vanliga löntagare som jobbar och sliter varje dag sympatiserar med ett alltför svulstigt bidragssystem, där en stor del av hans/hennes lön går rakt in i transfereringssystemet. Man förvånas över att socialdemokratiska valstrateger missar det som vanligt folk hemma i stugorna ser med självklarhet.

I stället för det gamla sättet och se med en skickning där Socialdemokraterna, V och MP är till vänster och där de övriga borgerliga partierna är till höger måste vi konstatera att den verkliga skickningen i dag i väsentliga frågor går mellan alla de etablerade sju riksdagspartierna och vanliga löntagare samt små uppstickarpartier. Hela den politiska nomenklaturan skulle, för att ta liknelsen från den franska revolutionen, mista huvudet till höger på podiet. Yrkespolitiker i dag representerar en egen klass, en socialdemokratisk yrkespolitiker har mer gemensamt med en moderat yrkespolitiker än med en byggjobbare, dessutom så står den socialdemokratiske yrkespolitikern och moderaten närmare varandra i väsentliga frågor än vad socialdemokraten och byggjobbaren gör. Hela denna utveckling mot att en ny elit så småningom växt fram beskrivs utmärkt väl i Christopher Lasch "Eliternas uppror", Anders Isaksson har också beskrivit detta i sin bok "Den politiska adeln", detta utifrån svenska förhållanden. Det Malmqvist skriver i sin eftervalsanalys bekräftar allt detta, utan att han själv är riktigt medveten om det.