Kulturkamp istället för klasskamp

Inom politiken kan man skilja på frågor där olika intressen står emot varandra och frågor där olika idéer står emot varandra. De förra är främst frågor inom fördelningspolitiken, medan de senare är frågor som rättspolitik, invandringspolitik, förhållandet till EU, HBT-politik, etc. I intressefrågorna finns det politiska alternativ för väljare med olika fördelningspolitiska intressen: höginkomsttagare kan rösta blått, låginkomsttagare rött. Men detsamma gäller definitivt inte inom idéfrågorna, något jag går igenom nedan. Konservativa värderingar är starka inom stora delar av befolkningen men företräds med få undantag inte av riksdagspartierna.

Varför har det blivit så? Det är en svår fråga som jag inte kan ge mitt svar på i endast en bloggtext. Men en förklaring är väljarnas eget beteende. Man har i alltför liten utsträckning valt att bestraffa de partier som har företrätt idéer fjärran från ens egna. Man har röstat med plånboken, och bortsett från de ideologiska frågorna.

Diskrepansen mellan väljarnas och deras företrädares åsikter är kanske störst hos de två största partierna , Socialdemokraterna och Moderaterna. Moderaterna har de mest invandringskritiska, och socialdemokraterna de tredje mest invandringskritiska, väljarna av alla riksdagspartier. Detta är något som minst sagt inte avspeglar sig i sagda partiers politik: Reinfeldt är en av de mest politiskt korrekta statsministrar vi haft och hans lille bleksiktige byråkrat på posten som migrationsminister, Tobias Billström, fortsätter Sveriges extremistiska invandringspolitik, medan Mona Sahlin, utnämnd till drottningen av alla halalhippies av den danske politikern Naser Khader, inte direkt representerar den starka invandringskritiska falangen bland sossarnas väljare.

Men så länge insiktsfulla invandringskritiker fortsätter att, förvisso motvilligt men ändå, lägga sin röst på S och M kommer ingen förändring att ske. Det enda sättet att få politiker att ändra sig är genom att bestraffa dem vid valurnorna. Protester och opinionsskapande i all ära: det är i valet man verkligen har chansen att påverka politiken.

Om väljarna å andra sidan tar sitt ansvar och röstar bort socialliberalerna finns det alla chanser till en omsvängning. Se bara på skolpolitiken där socialdemokraterna nu gör en ordentlig omsvängning efter att Björklund sopat banan med dem. Något liknande kan mycket väl hända i t ex invandringsfrågan.

Att partierna dessutom närmat sig varandra väsentligt i ekonomiska frågor är ytterligare ett argument för att inte låta ens åsikter i de frågorna fälla avgörandet när man ska lägga sin röst 2010. Nu när Moderaterna blivit fackkramare och Socialdemokraterna aviserat att de tänker behålla jobbavdraget är skillnaderna små (även om de fortfarande finns där). Det är dessutom värt att notera att alla de större partier som tillkommit efter Kriget (Kd, Mp, NyD och Sd) har haft andra frågor än ekonomiska som sina huvudfrågor. Det tyder på ett uppdämt behov bland väljarna av att få påverka inriktningen av politiken i sådana frågor, något de ursprungliga partierna inte tagit på allvar.

Jag menar naturligtvis inte att man inte ska fortsätta arbeta för att förverkliga den fördelningspolitik man själv föredrar. Själv gillar jag borgerlig ekonomisk politik och tänker inte sluta att propagera för sådan. Men, jag lägger mina åsikter inom ekonomisk politik åt sidan, åtminstone för tillfället, för att kunna påverka politiken inom värdefrågor: i synnerhet invandringsfrågan. Om alla invandringskritiker, från höger till vänster, skulle göra detsamma, skulle situationen snabbt normaliseras. Det partisystem vi har idag är en kvarleva från en annan tid utan stora invandringsproblem. Det är dags att det sparkas ut och ersätts av ett modernare politiskt landskap.