En urspårad finansmarknad som hotar hela nationer

I torsdags kväll gick en dokumentär, Inside job, på SVT om den stora finanskrisens orsaker. Att kalla finansmarknaden ”urspårad” är närmast ett understatement, det vi såg var en marknad som övergått till kriminell verksamhet. Bakgrunden är att hela finansmarknaden avreglerades under 80 och 90 talen. Vinsterna ökade dramatiskt men bonusar och vinsterna räckte ändå inte och allt större risker blev vardag. En tävlan mellan finansbolagen gjorde att man nog får anse att verksamheten tangerade det kriminella. 

Finansbolag sålde derivat till sina kunder som de visste var ”giftiga”. Därefter köpte de försäkringar som gav utdelning om deras produkt gick i kvav. Det är som om en bilförsäljare säljer en bil till en kund, och samtidigt köper en försäkring som löser ut om bilen havererar inom en viss tidsperiod. Låter det sjukt? Det är verkligheten inom finansmarknaden. Att reglerna tillåter försäkring av produkter de inte äger är i sig en abnormitet. 

Grunden till krisen är också att framstående ekonomer lät sig köpas av finansbolagen med reda pengar och styrelseposter. Samma köpta ekonomer var sedan rådgivare åt president Georg Bush. Att dessa ekonomer låtet sig köpas och akademiskt inte kan stå för sin verksamhet framgår med all tydlighet i programmet, även taget i beaktande att filmen klippts och vinklats på Josefsson-manér. Barack Obama lovade i sin valrörelse att verkligen göra upp med finansmarknaden. När valrörelsen väl var över anställde han samma personer som suttit i de finansbolag som drivit hela världen in i en ekonomisk kris. Åtgärderna Obama utlovad uteblev i stort sett. Här har faktiskt EU visat framfötterna något mer och infört lite strängare regelverk.

Det tragiska är att verkliga arbeten och verkliga värden raseras p.g.a. att finansbolag leker med imaginära pengar. Massvis med människor har i USA fått gått från hus och hem (de borde aldrig tagit sina subprimelån i första läget självklart). Verkliga produktiva arbeten har försvunnit och levnadsstandarden har sänkts för nästan hela USA:s befolkning. Att denna finansverksamhet där trixande med imaginära värden utgör grunden är emot allt vad konservatism och nationalism är lätt att förstå. Den raserar verkliga värden och livskvaliteten för många människor. I grunden skall bankverksamheten vara en service samt en regulator för utnyttjande av kapital, inte en egen verksamhet i sig. 

En annan avart som rör ren företagsverksamhet är ”Dubbel bokföring” Dokument Inifrån. Den handlar om hur Stora Enso utarmats genom att kapital betalats ut i bonusar i stället för att göra nödvändiga investeringar. När sedan en revisor höjde ett varningens finger (hans arbete) så försökte de i stället tysta honom. 

EU styr våra liv, men vem styr EU?

Det är en mörk kraft som styr EU i bakgrunden. Det är lobbyindustrin. Den styr i bakgrunden utan att det märks och EU:s beslut kan mycket lätt manipuleras. En djupt involverad EU-tjänsteman uttryckte dessa tankar i dokumentärfilmen The Brussels Business.

Från EU:s egen sida om lobbyverksamhet står det att det finns 2600 lobbyorganisationer som försöker påverka EU. Från filmen The Brussels Business (Youtube, ej textad) står det att upp emot 80 procent av alla beslut som rör människors vanliga liv inom EU tas i Bryssel. Där finns samtidigt 15 000 lobbyister och 2500 lobbykontor. Det är den största koncentration av lobbyister näst efter Washington. Så fort kommissionen skall ta ett beslut är lobbyisterna där och vill påverka. I samma film säger en EU-tjänsteman följande:

-       Alla tror att institutionerna stiftar lagarna inom EU. Men bakom dessa institutioner finns det hela tiden grupper som försöker påverka besluten.

En av de främsta lobbyorganisationerna är ERT, European Round Table of industrialist. Det är mer än en vanlig lobbyorganisation utan ett nätverk av de allra främsta och mäktigaste industriledarna i Europa. Ofta är det företagets VD som representeras i nätverket. ERT startade i Paris 6-7 april 1983, initiativtagare var Pehr G Gyllenhammar. Organisationen startade p.g.a. att företagsledare i Europa var missnöjda med en uppenbar brist i konkurrenskraft, innovationstempo och dynamik, jämfört med USA och Japan. Vid denna tidpunkt var missnöjet sannolikt inte obefogat. Företagsledarna var också missnöjda med den europeiska markandens fragmentering och låga vinster per satsad krona (dollar, D-mark, pund). Det står svart på vitt att företagsledarna var missnöjda med inblandning av valda regeringar i det ekonomiska verksamheten (excessive interference by governments). ERT skriver också på sin hemsida att de är en viktig samtalspartner för den framtida utvecklingen och att deras råd inför framtiden väger mycket tungt.

ERT:s första möte

Mycket av det ERT drivit på och lobbat för är bra projekt som utan tvivel kan anses samhällsnyttiga för flertalet EU-medborgare. Många projekt som ERT drivit skulle vi själva kunnat besluta om som politiker. Problemet är att ERT i grunden inte är en demokratisk organisation med folkvalda medlemmar, trots att dess oerhörda makt. Sannolikt styr ERT mycket mer inom EU än den svenska regeringen, som dessutom är besvärande EU-vänliga. Vi väljer trots allt vår regering men inte huvudpersonerna i ERT. Det är en ren intressegrupp som har storföretagens intressen som främsta och allt överskuggande mål. Dessa intressen stämmer inte alltid med de europeiska folkens intressen.

För de som ser nationen som främsta bas för demokrati och välstånd (sannolikt en långt större grupp än dem som kallar sig nationalister) finns också den avgörande frågan att ERT är en av de främsta förespråkarna för globalisering och motståndare till principen om nationen som naturlig bas för samhället. Det är här den främsta intressekonflikten mellan de som ser nationen som naturlig bas för samhällsbyggnad och ERT går.    

ERT:s strävan efter total globalisering genomsyrar många av de dokument de publicerat. I en publikation Vision for a competitive Europe in 2025 så står det följande på sidan 11:

- Re-design Europe-wide immigration rules on the principles of openness, clarity and predictability. Eliminate obstacles to the free movement of highly-skilled third-country nationals within the EU, especially between EU-based universities and between EU-based industrial R&D activities. - Increase the use of scholarships to attract foreign academics to EU universities, along the lines of the Erasmus Mundus programme. Visa rules should be adjusted to allow students from third countries to prolong their stay in the EU for the duration of an internship directly after the end of their academic programme.

ERT påverkade alltså EU att öppna upp gränserna enligt den fria rörligheten inom Europa och för kvalificerad arbetskraft för resten av världen. Dessutom vill de locka till sig studenter från utomeuropeiska länder genom att förändra viseringsregler och annat. Om nu någon trodde att detta var ett vänsterprojet så är det nog dags att tänka om (säkert tror många vänstermänniskor själva detta).

Som ett litet exempel på hur politiska förslag gått från ERT och liknande organisationer till EU och sedan står på tur att verkligen implementeras i vår egen lagstiftning kan vi ta direktivet som främst gäller forskare men även vissa andra grupper som just nu landat på vår egen regerings bord. Faktapromemorian heter 2012/13:FPM90 och innehåller bland annat detta.

Direktivförslaget innehåller en uppsättning rättigheter för de grupper som omfattas av förslaget. Bland annat föreslås att forskare som är tredjelandsmedborgare, med visst undantag, ska ha rätt till likabehandling med medlemsstatens medborgare i delar av de sociala trygghetssystemen. Tredjelandsmedborgare som är elever, volontärer, oavlönade praktikanter och au pairer ska, oavsett om de har rätt att arbeta, ha rätt till likabehandling när det gäller tillgång till varor och tjänster och leveranser av allmänt tillgängliga varor och tjänster, med undantag för nationella förfaranden för att erhålla bostad.Studerande ska ha rätt att arbeta, även om det finns möjlighet för medlemsstaterna att införa vissa begränsingar. 

Att man ägnar sig åt kvalificerad ”brain drain” av utvecklingsländer är inget man ägnar en tanke åt. Vidare så står det följande på Policy Direction Europe 2025 (Europe on track):

All policies should foster the deepening and broadening of the EU’s Single Market, including the free movement of people and knowledge.

Misstankarna är mycket starka att det I själva verket är ERT som drivit på EU när det gäller fri rörlighet och även när det gäller fri rörlighet av tredjelandstudenter o.s.v. Hur stor makt ERT verkligen har framkommer tydligt i filmen The Brussels Business. Följande är hämtat och fritt översatt från filmen och huvudpersonen, Olivier Hoedeman har arbetat många år med att kartlägga lobbyverksamheten inom EU:

Enligt Hoedeman  så skapades det moderna EU 1993 då det blev en fördragsbunden union med en inre gemensam marknad. Det lanserades som ett politiskt projekt. Men de dokument Hoedeman  kommit över, bl.a. efter att ha olagligt kopierat dokument från ett arkiv tillhörande ERT, visar på något annat. ERT och EU-kommissionen har haft regelbundna möten. Mötena har enligt Hoedeman  alltid varit hemliga och ERT har hela tiden arbetat hand i hand med EU. År 1984 publicerade ERT ”Missing Link” och omedelbart därefter sätter EU-kommissionen upp en arbetsgrupp med ERT. År 1985 presenterar Wisse Dekker sin Europé 1990 – an agenda for action, vilket handlar om införandet av en gemensam marknad. Redan efter 10 dagar höll kommissionens ordförande Jacques Delors ett tal om den gemensamma marknaden i EU parlamentet. Detta tal lät som en direkt kopia av Dekkers presentation. I juni 1985 publicerade EU-kommissionen vitpapper om den gemensamma marknaden. Dessa dokument var också rena kopior på den plan Dekker hade presenterat. Varje halvår har EU ett toppmöte och varje halvår har ERT haft ett toppmöte, alltid bara några dagar före EU:s möte.

EU:s ivriga strävan efter den fria rörligheten av både människor och varor i skepnad av en gemensam marknad är alltså initierad av ledande industrimän i Europa. Det är inte något man arbetat från på EU:s kontor eller under möten. I alla de dokument EU skickar ut är också det allt överskuggande intresset ökat handel och ökade vinster. Det lyser igenom i nästan varje dokument av alla de tusentals som EU gödslar Europas parlamentariska kanslier med. EU tillsammans med ledande industriledare har också haft långtgående planer på att gå ännu längre än ren lobbyverksamhet kryddad med leenden och champagne. I The Brussels Business hör vi också detta.  

En politisk forskare från USA, Maria Green Cowles grävde i gamla papper sparade i gamla pappkartonger från ERT. Cowles hittade ett telex daterat december 1985 från Wisse Dekker till EU:s ordförande, skickat precis innan undertecknandet av avtalet som startade processen till den gemensamma marknaden. Innehållet löd ”vi vet inte vad du skall göra, men vi vill att du agerar. Du kan agera hur du vill, men om du inte väljer att införa en gemensam marknad, då ger du oss inget annat val än kanske att ta våra affärer någon annan stans”. Tydligare kan väl ett rent hot inte bli.

ERT har alltså använt rena hot för att driva igenom sin agenda. Att ta sina affärer någon annan stans är ett rent hot på grund av den oerhörda ekonomiska makt de samlade företrädarna för ERT besitter. Företrädarna för ERT representerade 2010 14 procent av alla investeringar i hela Europa och 1, 1 miljon arbetare var anställde i deras företag. Alla med ett minimum av fantasi måste inse med vilken makt Dekker använde sig av. Det kunde dock bli värre ändå. Om inte en rad lyckliga sammanträffande skett hade ledande industrirepresentanter kunnat stöpa om hela den Europeiska ekonomin utan att ta några nationella hänsyn alls. Vi lyssnar på The Brussels Business igen.

I Paris oktober 1997 ägde ett möte rum angående ett handelsfördrag i OECD:s regi. Fördraget handlade ett multilateralt avtal om investeringar. Avtalet handlade om att begränsa nationella regeringar från att reglera kapitalinvesteringar. Det handlade också om att kunna stämma enskilda regeringar om de hindrade fria kapitalinvesteringar. Avtalet innebar att regeringar skulle få lämna kompensation om de hindrade investeringar, strängare miljölagar, bättre förhållanden för arbetare eller höjde skatter för företag. Förhandlingarna var självklart topphemliga. På något sätt kom dock de topphemliga handlingarna ut och publicerades på nätet. Detta fick till följd att Frankrike till slut lade in sitt veto mot projektet.

Man försökte genomdriva förslaget om ett europeiskt avtal om finanspolitiken återigen under WTO-mötet 1999 i Seattle, dock satte omfattande protester stopp för alla avtal denna gång (vem kunde tro att vänsterhuliganer och nationellt sinnade personer hade något gemensamt?). Att man i dessa processer tagit minsta hänsyn till demokrati eller enskilda nationers självbestämmande kan man inte finna några spår alls av. Vår demokrati med inflytande av väljare i olika nationer håller på att bli en historisk resprodukt, trots alla stolta deviser vi så ofta matas med från politiskt och annat håll. Självklart har vi alla nytta av ett stort mått av frihandel. Vissa utvecklingsländer skulle sannolikt må bra av ännu mer frihandel så att de kan sälja sina varor och uppnå välstånd. Det handlar dock inte om detta i ERT, andra ekonomiska företrädares och EU:s agenda. Det handlar om att uppnå maximal vinst oavsett hur de enskilda nationerna drabbas och om skattebetalare i slutändan får stå för en del av notan (vilket med största sannolikhet blir fallet med den fria rörligheten av människor).

Siim Kallas

Allt är dock inte bottenlöst mörker, ens inom EU. En EU-kommissionär från Estland tillträdde 2004. Hans namn är Siim Kallas och hans strävade envetet för att inrätta ett register över alla lobbyorganisationer i Bryssel. Efter flera år fick han 2008 igenom ett frivilligt register som dock verkar fungerar rätt bra. Tyvärr blev Kallas hånad officiellt på det mest smaklösa sätt av en EU-lobbygrupp som heter Friends of Europe. Kallas började sitt arbete med att informera sig om sakernas tillstånd av ingen mindre än Olivier Hoedeman, som ju är huvudpersonen i The Brussels Business. 

Nationaldagen – ur ett gräsrotsperspektiv

Man kan fråga sig varför vår riksdag, som gör allt för att tona ned alla nationella känslor, gjorde svenska flaggans dag till helgdag och nationaldag. Förmodligen blev kontrasterna mot Norges ”syttande mai” lite för penibel. Datumet 6 juni valdes Gustav Vasa till Sveriges konung 1523 (då sattes dessutom definitivt punkt för Kalmarunionen). Vasa kan sägas vara den som någotsånär skapade ett enhetligt svenskt rike.

Själklart skall på denna nationens högtidsdag en massa debattörer lägga sina perspektiv på nationen och nationaldagen. Andreas Heinö skriver i en Expressen-artikel om en svenskhet som utmärkt väl går att anpassa till mångkulturen. Detta är väl något som alla tagit för givet, sedan de flesta med tvåsiffrigt IQ upptäckt att olika kulturer inte smälter samman till en alldeles ny kultur, inte under överskådlig tid i alla fall, (om ens någonsin). När och om det händer är det dessutom slut med mångkulturen, eftersom vi då har en ny kultur med rötter i olika kulturer.

Vi tror oss också kunna gissa att denna nya kultur, med inslag från områden som är hyggligt auktoritära, kommer att bli betydligt mindre liberal och ”inkluderande” än vad dagens politiskt korrekta maktelit någonsin kan tänka sig. Vill man spetsa till det lite, kan man med fog påstå att liberalerna själva avskaffar liberalismen med deras liberala immigrations - och kulturpolitik.

Många debattörer lite längre högerut, som Heinö har lämnat det mest vansinniga vänsterflummet på betryggande avstånd och ser på nationaldagen ur ett ängsligt intellektuellt perspektiv. Man vill ändå hålla de mest vansinniga globaliseringsförespråkarna och nationsförnekarna på behörigt avstånd. Detta av tre orsaker. Först och främst kanske man faktiskt upptäckt hur vansinnigt de resonerar. För det andra har man upptäckt att dessa faktiskt inte längre är politiskt korrekta, då hela den samhälleliga diskursen förskjutits åt det konservativa hållet. För det tredje har man med ett minimum av intellektuell förmåga insett hur oerhört svagt folkligt stöd nationsförnekarna besitter.

Om nu det svenska folket med dess gräsrötter i grunden älskar sitt fosterland och den svenska kulturen, varför firar vi inte vår nationaldag lika rejält som norrmännen? Svaret är så självklart att vi aldrig skulle behövt ställa frågan, just för att vi är svenskar. Själv skulle jag aldrig drömma om att springa ut på Drottninggatan, hoppa omkring med en flagga samt skrika och vråla. Det ligger inte i min natur, det är inte så jag är socialiserad. Det man håller kärt vårdar man utan stora åthävor och braskande manifestationer. Man vårdar det i det lilla, i vardagen. 

En svensk manifesterar sina känslor för det svenska lite mer påtagligt när Sverige vinner VM i ishockey eller brons i fotbolls-VM. Vi manifesterar det genom att tyst muttra när vi läser DN på morgonen och svär avsluta vår prenumeration. Vi manifesterar det genom att hålla på våra traditioner. Vi manifesterar det genom att ihärdigt hålla fast vid det typiskt svenska sättet att vara och umgås, med ett oändligt antal formella och informella regler för hur man agerar mot sina medmänniskor. Vi manifesterar det genom att hålla fast vid våra dryckesvanor och vår syn på djur & natur. Vi manifesterar det genom vår unika syn på jämställdhet och demokrati inom familjen, en syn som förövrigt har sina rötter under vikingatiden och inte är något som dagens feminister kommit på.

Värdegrunden och människosynen

Det har varit en kraftig jordbävning i Haiti, samhället har rasat samman. Även den moraliska normstrukturen har rasat samman efter jordbävningen och plundring förekommer allmänt. T.o.m. döda kroppar plundras, så långt har de strukturer som håller ett samhälle samman sjunkigt ihop. Polisen skjuter på plundrar och får väl därmed anses göra sitt jobb, vad skulle de annars göra? En ung flicka dödas av polisen och blir liggande. Världens alla fotografer flockas kring den döda flickan, likt flugor kring en sockerbit. DN:s fotograf, Paul Hansen knäpper antagligen en lång rad bilder, men skickar hem de bästa till sin redaktion. 

Paul Hansen-DN

På det personliga planet gör bara Hansen sitt jobb, precis som polisen i Port-au-Prince. Nu har dock Hansen vunnit årets bild på denna tragedi. Samtidigt har en annan fotograf, Nathan Weber publicerat en bild på sin blogg som visar hur det egentligen gick till när Hansen tog sitt prisbelönta fotografi. Som en människa med någon slags värdegrund fylls man med avsmak. Jag hade haft större förståelse om Hansen vunnit sitt pris genom att ta en bild av en död svensk flicka, men detta luktar journalistisk kolonialism. 

Nathan Weber

Tänk er att all världens journalister flockades kring offren för den omfattande Göteborgsbranden 1998 och tog smaskiga bilder. Jag tror väldigt många människor i vårt land skulle reagera med avsmak och kanske även raseri. Det är mycket möjligt att människor i gemen skulle blottlägga en del gömda nationella känslor om detta skulle ha inträffat. Vad är då skillnaden när Hansen vinner sin bild av en död flicka i Haiti? Inte nog med naturkatastrofen i sig, efter katastrofen blev Haitis folk förnedrade av västvärldens journalistkår.


Det märkliga är att ingen av de som vanligen pratar om ”människosyn, värdegrund och alla människors lika värde” reagerar. En person som undertecknad, vilken har en dedikerad tveksam människosyn, reagerar däremot med avsmak mot det moraliska övergreppet journalisterna gjort sig skyldiga till. Vårt politiska, mediala och kulturella etablissemang har gett Paul Hansen ett pris för sin bild. Vi lite mer nationellt sinnade personer, reagerar med avsmak på det journalistiska övergreppet som skett mot Haitis folk, mot deras självkänsla och stolthet. 


Jag lider med Haitis folk och fördömer det journalistiska övergreppet som gjorts när ivriga fotografer tappat sin moraliska kompass. Det är frågan om att förnedra ett helt folk. Jag efterlyser en mer solid värdegrund och en annan människosyn hos vår mediala och kulturella elit.    

Länk DN

Länk Nathan Weber

Julafton för recensenter och tveksamt jubel efter Mubaraks fall

Ja nu är det återigen julafton för landets alla recensenter, en ny Åsa-Nissefilm har haft premiär. Man kan nästan tro att filmer om Åsa-Nisse är gjorda för att reta gallfeber på svenska recensenter. De reagerar med ryggmärgen inför en buskisfilm innehållande namnet Åsa-Nisse. En recensent som tycker Åsa-Nisse är rolig är en stendöd recensent. Det är ungefär likställt med att sparka undan kryckorna för handikappade som fritidsnöje, man får helt enkelt inte göra det. Jag hoppas recensenten Jan Lumholdt har fast anställning och inte vikarierar, han skriver nämligen så här i SvD om den senaste Åsa-Nisse produktionen.

Men det är ändå mycket roligare än både Späck och Göta kanal. Jag ser faktiskt gärna en uppföljare, fast bättre.

Förstår inte Lumholdt den konsensus och den oskrivna lag som säger att en svensk recensent måste såga denna folkliga buskis jäms med fotknölarna. Det är ju en kultur som de lagerprydda givit tummen ned till (i Rom var det tvärt om när det begav sig, tummen upp betydde avrättning). Det är nog så att man redan på journalisthögskolan får lära sig att en produktion av Åsa-Nisse, den skall man såga och eleverna får mest lära sig att använda sin eventuella fantasi när de gör detta journalistiska hantverk. 


Förövrigt kan man ifrågasätta vilken samhällelig funktion dagens recensenter fyller. Människor som verkligen styrs i sitt filmval av DN:s och SvD:s recensenter är företrädesvis boende på Östermalm, Lidingö och Danderyd (valkrets 1,15 och 16 där Fi fick fler röster än SD) övrig befolkning i detta land lär inte styras av dessa recensenter i sitt val av film en biokväll. 


Förövrigt; tidningarna hyllar Mabaraks fall och jämför det med den berömda europeiska murens fall. Skillnaden är att vi åtminstone kunde ana vad som skulle komma efter murens fall och vi kunde acceptera det. Samhällena bakom muren skulle utan tvivel bli mer demokratiska efter rivningen av muren. Vad jag kan se gäller inte samma förhållande med Egypten i dag, i alla fall är osäkerheten mycket större nu. 

Länk SvD Åsa-Nisse

Länk DN murens fall

Länk SvD jubel

Partysvenskarna

Uppdrag Granskning i kväll, svenska ungdomar reser till Norge för att få ett jobb, vilket som helst. De bor bland kackerlackor och betalar 3000 för att bo tre-fyra stycken i ett rum. De tar de jobb norrmännen inte vill ha och hånskrattar åt.


Ungdomsarbetslösheten i vårt eget land är 25 procent, ute i många landsändar är det omöjligt för ungdomar att få ett arbete. Det är förståeligt att ungdomarna i vårt land känner sig tvingade att resa till Norge för att tjäna sitt uppehälle. Det är samma ungdomsgeneration som skall ta över efter oss och som vi lagt landets framtid hos. 


Vi ser alltså en utveckling där polacker och andra EU-medborgare kommer hit för att arbeta, ofta under dåliga förhållanden och med sämre betalt än svenskar. Samtidigt får svenska ungdomar åka till Norge för att söka sitt uppehälle. Dessutom blir de svenska ungdomar som gör resan till Norge förnedrade av den inhemska norska befolkningen, samma befolkning vi fordom berättade roliga historier om. Jag har lite svårt att se de stora vinsterna med denna romantiserade globalisering. 


Enligt Uppdrag Granskning så var en låt i Norge som häcklade svenska ungdomar mycket populär och i princip en riktig ”hit”. Texten i låten handlar om svenskar som bara arbetar, festar och bor som zigenare. Min norska är dålig men jag hör tydligt ”jävla partysvenskar” i texten. Det är egentligen inte norrmännen som häcklar vår ungdom på detta sätt, det är våra egna politiker som gjort denna cirkus möjlig.



Länk Uppdrag Granskning  

Ingen gnäller om nationalism nu

Att det pågår ett VM i fotboll har väl inte undgått någon. Jag har med nöje sett en del matcher själv. Tyskland första match var bra, Mexico spelar också en offensiv och rolig fotboll. Något fattas självklart för oss svenskar, vårt landslag är ju inte med i detta VM. En oerhört stor del av Svenska folket (ja, ja, speciellt män, så var det sagt) tycker att det är synd att inte Sverige deltar. Analyserar man detta så är det en form av nationalism. Nationalismen frodas hela tiden i detta mästerskap.

I DN står det flera artiklar om Lars Lagerbäcks Nigeria, skulle någon bry sig om Nigeria om vi inte hade en svensk lagkapten där? Är detta då inte en form av nationalism?  I SvD står det om att England har hybris, de tror att Englands landslag i fotboll skall ta guld (hur nu någon människa kan tro något sådant, det är i klass med att jorden är platt). Det står om hur hela England sätter sitt hopp till skotten Murray, men det påpekas noga att Murray faktiskt är skotte. Allt detta är klockren nationalism, men ingen i DN eller SvD påpekar det, det gäller ju idrott och inte politik.

Det står i SvD att det Franska landslagets insats är ett ”franskt kaos”, man behöver inte ens läsa mellan raderna för att förstå att detta är en skam för nationen Frankrike. De franska spelarna kommer att få löpa gatlopp väl hemma i Frankrike igen, varför då? Jo för att de skämt ut NATIONEN Frankrike. En Fransk minister har t.o.m. skällt ut spelarna efter noter står det på annat håll i SvD.

I vårt land och vår media har gjort allt för att separera sportslig och politisk nationalism. Det går inte att göra den sportsliga nationalismen ful. Dels är motståndet alltför stort, dels skulle ju alla mästerskap bli fullständigt meningslösa om man verkligen lyckades i sitt uppsåt att radera ut den sportsliga nationalismen. Men det går inte att skilja mellan sportslig och politisk nationalism. Du känner ingen sportslig hänförelse för ditt land om du samtidigt hatar det eller är likgiltig för det. Det blir i själva verket omöjligt att hålla på det svenska landslaget över alla gränser, men samtidigt vara helt likgiltig för landet i alla andra sammanhang. Snarare är det så att många människor kanaliserat sin tillbakatryckta nationalism till idrottsliga sammanhang.

Länk DN Lagerbäck


Länk SvD hybris


Länk Frankrike fiasko




.