En samhällsutveckling vi aldrig valt

I samband med debaclet kring att Omar Mustafa tvingades avgå har det kommit fram olika uppgifter till vad som var den direkta orsaken till avgången. Det verkar som vanligt vara själva mediestormen i sig som var den direkta orsaken, vilket som vanligt förnekas av de inblandade parterna. I DN påstår Mustafa att den direkta orsaken till hans avgång från partistyrelsen skall ha varit.  

Att man inte kan förena ett partiuppdrag och ett uppdrag i det muslimska civilsamhället.

Socialdemokraten Olle Burell förnekar att de sagt något sådant, men han reagerar inte på själva beskrivningen av samhället. Vilket indikerar att vi verkligen har ett muslimskt civilsamhälle. Jag trodde att vi bara hade ett samhälle, antingen vi kallar det mångkulturellt, interkulturellt eller monokulturellt. Detta är ju ett mångkulturellt samhälle där vi har en massa samhällen i samhället. Det är alltså det som ett ”mångkulturellt” samhälle innebär.

I framtiden kan vi också tänka oss ett buddhistiskt, ett hinduistiskt och ett sekulärt civilsamhälle. Kanske varje samhälle utvecklar sina lagar och sina skolsystem. Att man då tror att det inte kommer att utveckla sina respektive värdesystem är mer än lovligt naivt. De som inte missar ett tillfälle att prata om ”värdegrund” är ofta samma människor som går i bräschen för denna utveckling, och alltså själva medverkar till att avveckla vår gemensamma värdegrund.

Jag är emot denna utveckling och jag anser att vi i framtiden skall ha en gemensam värdegrund. Alla människor tycker sannolikt inte som undertecknad, men jag kan heller inte påminna mig om att svenska folket har fått välja eller välja bort denna utveckling för vårt samhälle.  

Sekt och särintressen blir allt viktigare i vår demokrati

Flera erfarna och högt uppsatta politiker fick inte plats i Socialdemokraternas partistyrelse när denne skulle tillsättas i samband med partikongressen. Ett populärt sätt att beskriva detta bland socialdemokrater var att ”pusslet föll inte ut på det sättet”. Att t.ex. Ylva Johansson i princip petades från styrelsen har självklart högst konkreta orsaker, ingen tror något annat. Som vi alla vet kom Omar Mustafa in i samma styrelse, för att lika snabbt tvingas lämna styrelsen efter några dagar av intensivt mediedrev.

Hur kunde Mustafa ens bli invald undrar många som nu tagit del av en del mycket märkliga uttalanden och tweets. Visste Stockholms arbetarkommun och partiledningen ingenting om Mustfas radikala ställningstagande? De visste sannolikt inte allt som efterhand kommit fram, men en del måste de helt enkelt ha känt till. Ändå valde de in Mustafa och dessutom försvarade de honom i sex dagar trots en allt intensivare mediestorm. Självklart så finns det en skämmighetsfaktor inblandad. Har man valt in någon i en styrelse så kan man inte dagen efter gå ut och sparka honom. Det ser märkligt och amatörmässigt ut.

Affären Mustafa är egentligen en intern socialdemokratisk affär, vilket många inte verkar reflektera över. Blir socialdemokraterna alltför homofobisk eller antisemitiskt (en minimal risk, vilket alla egentligen vet om) så kan väljarna byta parti. Det är så det är tänkt att fungera. Den stora frågan för vår demokrati, som inte många reflekterar över, är i stället det sätt partierna flörtar med särintressen för att erövra väljare. Så här skriver Peter Weiderud som är ordförande i Tro och solidaritet i SvD.

 – Vi har i dag ett större förtroende bland muslimerna än i någon annan grupp. 70–75 procent av Sveriges muslimer röstar socialdemokratiskt. Ur det perspektivet är det självklart oerhört viktigt att vi åtminstone har en muslim som sitter i partistyrelsen. Det hade vi fram till i går (lördag).Weiderud säger att stödet för S bland muslimerna är större än bland metallare och andra LO-förbund.

Här har vi svaret varför Mustafa blev invald framför sådana tungviktare som Y. Johansson. Det är röster som skall värvas, och i förlängningen ger detta pengar och makt till partiet. Weiderud har också arbetat hårt för att Tro och solidaritet (f.d. Broderskapsrörelsen) skall anpassas maximalt för främmande religioner. Flörtandet med andra religioner och kulturer har nästan varit generande oblygt. Det finns inget i socialdemokraternas politik som objektivt skulle appellera till just muslimerna. Snarare skulle KD ligga närmare deras politik och frågan är om inte rentav SD i vissa värdegrundsfrågor ligger långt närmare många muslimer än SAP. Dock är ju SD alltför rak i sin kritik mot vissa företeelser inom islam för att komma ifråga som ett alternativ. Möjligen är immigrationspolitiken också ett hinder för att bli ett tänkbart val.  

  

Den partipolitiskt starkt färgade Ulf Bjereld skriver så här också i SvD.

–      Socialdemokraterna har varit deras trygga borg. Efter det här måste socialdemokraterna snabbt öppna nya plattformar som gör att de kan mobilisera muslimer som har socialdemokratiska värderingar.

Återigen är det tydligt att det handlar om röster, och i förlängningen pengar och makt. Varför har socialdemokraterna varit muslimernas trygga borg? För deras jämställdhetspolitik? För deras HBTQ-profil? Religionsfrihet står samtliga svenska partier för, så där rådet det ingen skillnad och kan således inte utgöra något svar på frågan varför just S skall utgöra en ”trygg borg”. 

Vi läser på Södra Sidan hur en företrädare för ett borgerligt parti i Botkyrka förvånat konstaterar att han förlorade makten i en styrelse och att hela 18 stycken av de som röstade emot honom hade samma efternamn. Det är också ett tecken på att särintressen och rena klanintressen gör allt större insteg i vår demokrati (utan att ta ställning till någon sak eller personfråga självklart). Inför valet 2010 kunde vi läsa om hur Göran Hägglund, mitt under brinnande valrörelse, träffade vissa ”åldermän” för grupper av människor. Det var ett uppenbart försök att värva en hel klan. Nu var det inte riktigt så vår demokrati var tänkt att fungera.

Vi har haft vissa varianter på klanröstande tidigare i vårt land. En storbonde förväntade sig att drängarna röstade på angivet sätt t.ex. Nu är vi på väg tillbaka och möjligen förbi det stadiet i vår demokratiska utveckling. Är det verkligen så här vi vill att det skall fungera? Är detta månne den mångkulturella varianten på demokrati? I vilket fall anser jag det vara en rent odemokratisk tendens. 

Skall vi intervenera i Syrien?

Det gick ganska lätt för västmakterna och NATO att besegra Libyen och avsätta diktatorn Khadaffi. Svenska Gripenplan utförde sina spaningsuppdrag utan problem och slapp dessutom släppa några egna bomber, vilket säkert gjorde att svenska riksdagsmän kunde sova riktigt gott. Två flugor i en smäll. Dels fick Sverige som nation deltaga i en internationell aktion, vilket ger pluspoäng av högsta värde för svenska rikspolitiker. Dels så kunde man samtidigt putsa på den humana fasaden då vi enbart utförde spaningsuppdrag. Bättre kan det inte bli. Svensk massmedia kunde t.o.m. tillåta sig att frossa lite i filmsnuttar från det snaskiga mordet på Khadaffi direkt efter att rebellarmén slutgiltigt vunnit (som det då såg ut) över regeringsstyrkorna.

Efter rebellarméns seger har det varit ganska tyst från Libyen. Vi har inte fått veta hur den demokratiska utvecklingen framskridit, om den ens har gjort det. Något reportage från SVT har visat att rebellarmén startat rena klappjakten på gästarbetare, som misstänks för att ha varit enrollerade av Khadaffi. Finns det några planer på fria demokratiska val? Eller finns det tecken på att någon muslimsk rörelse kan tänka sig att ta över makten och kanske skrota alla visioner om en demokratisk utveckling?

Nu höjs röster för en invasion av Syrien, det gick ju så lätt i Libyen. Bakgrunden är fruktansvärda massakrer på civila, där kvinnor och barn har dött. Tecken på rena avrättningar har också uppdagats. Det råder inget tvivel om att situationen är svår för civila i många områden. Många civila har också flytt till Turkiet. Tar man del av massmedias rapportering verkar det som att strider och uppror enbart råder i vissa, starkt avgränsade områden. Det i sin tur skulle indikera att det är olika etniska eller religiösa grupper som rest sig mot det Syriska styret. Det är ingen positiv indikation på vad som väntar om det nuvarande styret faller.

En artikel i Dagens SvD slår fast att Syriens försvar är av en helt annan dignitet än den Libyska. Stefan Ring, militärstrategisk expert slår fast att Assads maktbas också är betydligt större än vad den störtade Khadaffi hade. Skall en militär intervention genomföras måste USA återigen spela huvudrollen. I praktiken så höjs alltså europeiska (och svenska) röster för att USA skall ingripa militärt. Bara detta torde ju vara kontroversiellt, speciellt som USA inte anser sig ha råd eller intresse av att ens vara kvar i Afghanistan. Att intervenera land efter land och sedan lämna dessa länder i ett tillstånd som mer eller mindre kan betraktas som kaosartat kan inte vara en vettig långsiktig politik.

I en DN artikel uppges rebellstyrkan FSA:s ”tålamod vara slut” och styrkan ställer ultimatum till regeringssidan. Detta ger mer intrycket av ett regelrätt inbördeskrig än att det enkom är regeringens styrkor som slår ned civila uppror och enskilda spontana väpnade incidenter.

Självklart råder ett katastrofläge i Syrien och civila drabbas hårt. Alla diplomatiska och olika former av sanktioner skall självfallet utnyttjas. Dessutom kan Ryssland användas som en tung påtryckningsfaktor. Men man verkställer inte en militär intervention om man inte har en realistisk plan om vad som skall komma efter striderna. Lika vansinnigt är det att ersätta en sekulär diktatur med en religiös sådan (kanske ännu värre diktatur). Man intervenerar inte innan man vet vilka som strider och varför, det är helt enkelt inte seriöst. Man intervenerar inte förrän man är säker på att det hela inte bara rör sig om en intern maktkamp mellan lika goda kålsupare. Innan man intervenerar så ser man dessutom till att man har alla tillgängliga resurser och är på det klara med hur länga man tänker stanna och hur mycket detta kommer att kosta och vem som skall betala. Såvitt framkommit i svensk media är inget av dessa villkor uppfyllda.

Till sist så måste vi påpeka att det skulle ha varit välgörande med denna iver att intervenera 1994 i Rwanda. I stället så drog FN bort sina trupper efter att 10 belgiska FN-soldater mördats. Efter det visste hela världen att ett av mänsklighetens värsta folkmord pågick för fullt i den f.d. Belgiska kolonin, ändå valde man att dra bort alla trupper och låta ett bestialiskt folkmord ostört pågå. Den enda person i sammanhanget som kom undan detta folkmord med hedern i behåll var den Kanadensiske befälhavaren Dallaire som förtvivlat bad om förstärkningar för att stoppa den civila massakern. Vi kan inte reparera gamla underlåtenhetssynder med att huvudstupa kasta oss in i nya ogenomtänkta äventyr. Situationen i dagens Syrien är inte densamma som i Rwanda -94.

Länk DN

Länk SvD          

Sluta jamsa om folkmord

En ledare på DN har rubriken "Sluta jamsa med" rubriken verkar oavslutat och det som redaktionen menar är att medierna skall sluta jamsa med SD. Redaktionen skriver att våra svenska medier har övertagit och accepterat den verklighetsbeskrivning som SD målat upp samt att många samhällsdebattörer också accepterat påståendet att medierna mörkat en problematisk verklighetsbeskrivning. Så här skriver redaktionen när den försöker motbevisa att svenska medier skulle mörka problem och skönmåla verkligheten.

Men var, kan man undra, finns alla dessa reportage som beskriver livet i exempelvis Rosengård i rosenrött? Var finns artiklarna om hur tonåringarna i Rinkeby av pur tacksamhet över det nya välfärdslandet vinkar med flaggor när polisen kommer? Var finns teveprogrammen om hur analfabeter från Kurdistan och somaliska kvinnor i sin länge otillfredsställda studiehunger metodiskt och målmedvetet arbetar sig fram mot Karolinska institutet, Juridicum och Handelshögskolan?

Att beskriva livet i Rosengård som rosenrött skulle vara direkt kontraproduktivt då ingen skulle tro på uppgifterna. Däremot tjatas det hela tiden om att detta är trista undantag från det annars så välfungerande mångkulturella samhället. Budskapet att Sverige tjänar på massinvandringen och att det mångkulturella samhället är berikande har det skrivits om hela tiden, i artikel efter artikel. Dessutom så har det förekommit upplopp och bränder det inte skrivits en rad om, trots att en bedömning av det rena nyhetsvärdet givit för handen att det absolut borde ha varit en nyhet.

Det har faktiskt inte stått särskilt mycket alls om de problem nationen Sverige har i samband med immigration av extremt lågutbildade människor. Det mesta om detta problem har vi kunnat läsa på fria internetsidor. Jag kan på rak arm knappast komma ihåg en enda artikel från de etablerade medierna som beskriver de problem denna immigration för med sig, både för vår nation och för de som immigrerat hit. En stor del av den nyhetsrapportering som skildrat problemen med vår massimmigration har vi internetrevolutionen att tacka för, det är inget redaktionen för DN skall ta åt sig äran för.  Vidare argumenterar redaktionen så här.

Människor längst ned i samhällshierarkin är och har alltid varit – även långt innan Sverige hade någon egentlig invandring – överrepresenterade i exempelvis brottslighet och andra sociala svårigheter. En hjärnkirurg från Indien är sannolikt inte det minsta mer brottslig än en hjärnkirurg från Jönköping.

Självklart har socialt utsatta grupper alltid haft en annan problembild än de socialgrupper som befolkar våra mer burgna områden, men vad har det med en misslyckad immigrationspolitik att göra? Dels framställs våra immigranter som högutbildade, de kör taxi fast de är läkare o.s.v. Nu plötsligt beror alla problem på att de tillhör jordens absoluta trasproletariat. Om det nu är så (vilket sannolikt stämmer) att en del av problemen beror på att stora delar av de som immigrerar hit hamnar längst ned på samhällstegen, så är det ett problem som också kan tecknas på den misslyckade immigrationens konto.

En hel del av de problem vi kan se i dag beror på just den oansvariga massinvandringen och den bakomliggande visionen om ett mångkulturellt samhälle. Människor med en helt annan kultur bor tillsammans i betongförorter där utanförskapet blir monumentalt, från vår synpunkt. Från immigranternas synpunkt kanske det är det övriga samhället som lever i utanförskap i sitt eget land. Människorna i dessa etniskt uppdelade enklaver kapar banden till sin egen kultur, sin historia och den naturliga samhällsfunktion de hade. Det är just detta som är så förödande för både människorna i dessa enklaver samt för samhället i övrigt. Stalin har blivit hårt kritiserad när han flyttade hela folkgrupper inom sitt land, men nuvarande politik är faktiskt inte mycket bättre. Vidare skriver redaktionen så här.

Men att ingen av de etablerade partierna har hittat Lösningen, med stort L, betyder inte att Sverigedemokraterna har det. 

Jo faktiskt, lösningen med stort L stavas "en ansvarsfull immigrationspolitik". Till slut tar vi med detta uttalande av redaktionen.

Att hjälpa på plats, som är Sverigedemokraternas eufemism för att hålla icke-svenskar borta från Sverige, kan möjligen i vissa fall vara en idé. Men för den som står mitt i ett brinnande hus eller ett brinnande land är det inget alternativ. Det är bara att titta på de folkmord som har ägt rum.

Det kan aldrig vara en lösning att flytta hela folkgrupper om ett land hamnar i kris. Olika intressegrupper, religiösa grupper och etniska grupper kommer alltid att hamna i mer eller mindre allvarliga konflikter, det verkar ligga inbyggt i den mänskliga naturen. Att starta en flyttkarusell så fort det hettar till löser inga problem, det snarare cementerar problemen då andra lösningar än just att emigrera hamnar i bakgrunden.

Tar vi Irak som exempel så blir situationen där sakta bättre och bättre, detta oavsett den emigration som skett därifrån. Det är i själva verket svårt att se om ens antalet dödsoffer för oroligheterna påverkats av emigrationen från landet. När sedan de som flytt hit och fått asyl redan efter en kort tid åker tillbaka till sitt hemland på semester så förlorar vår asylpolitik all trovärdighet.

När det gäller rena folkmord, som det i Rwanda 1994 så visade det sig att folkomflyttningar och emigration till väst var ett fullständigt värdelöst instrument för att rädda liv. De som han fly gjorde det till grannländerna. När väl västvärlden hade en chans att rädda massvis med människoliv undan ett fullskaligt folkmord, så tog vi inte chansen. Västvärlden med FN i spetsen hade möjligen kunnat stoppa eller i alla fall mildrat folkmordet med massiva militära insatser. I stället så koncentrerade sig FN och västländerna på att evakuera de västerlänningar som befann sig i området. Agerandet av västvärlden under det vidriga folkmord som skedde i Rwanda indikerar att Sveriges och övriga västländers folkomflyttningspolitik överhuvudtaget inte handlar om att rädda människoliv.

Länk DN

Länk Wiki Rwanda

Det stora sveket – folkmordet i Rwanda

I kväll gick den utmärkta men magstarka filmen ”Hotell Rwanda” på TV2. Den handlar om en hutu, Paul Rusesabagina, som driver ett hotell. Hotelldirektören är gift med en tutsi, han vägrar att delta i den massaker som seglar upp på tutsier. Filmen visar det fullständiga vansinne som drabbade landet Rwanda när hutuer plötsligt fick för sig att utrota alla tutsier i landet. Hutuerna gick lös på sina grannar, barn och gamla med machetes och andra tillhyggen. Det var ett av de värsta folkmorden som vi sett på denna jord, i alla fall med tanke på att den var riktad mot ren civilbefolkning. I filmen berättas det bl.a. att hutuer gick in på barnhem och slaktade samtliga barn. Det övergår mänskligt förstånd hur människor plötsligt kan bete sig så mot sina medmänniskor, som dessutom egentligen tillhör samma folkgrupp. Uppdelningen mellan hutuer och tutsier är en ren social konstruktion, det är samma folk.

Det som är nästan lika ofattbart är västmakternas och FN:s agerande. I Rwanda fanns en liten FN-styrka under befäl av Kanadensaren Roméo Alain Dallaire, som försökte göra allt för att förhindra folkmordet. Dallaire gjord upprepade ihärdiga försök att väcka uppmärksamhet i väst om vad som hände i Rwanda. Han nådde tyvärr inga resultat. FN och västmakterna valde att vända ryggen till ett av de värsta folkmorden i historien. När det väl kom välutbildade trupper till Rwanda mitt under slakten så stannade den inte utan evakuerade enbart alla västerlänningar från massakern. Värre svek kan man knappast tänka sig, än att kunna stoppa ett folkmord på civila, barn gamlingar och kvinnor, utan att lyfta ett finger för att verkligen stoppa det. Västerländska elittrupper hade lätt kunnat jaga de outbildade, demoraliserade och halvdant utrustade mördarna på flykten.

Dallaire, som är en rättskaffens man, mådde efter sin tjänst i Rwanda inte så bra och gjorde flera självmordsförsök. Som tur är överlevde han och är nu senator i Kanada för liberalerna.

Det märkliga är hur man psykologiskt kan förklara hur hutuerna plötsligt började slakta sina grannar, barn och gamlingar, människor som de levt sina liv bredvid. I filmen får vi se hur hutuerna blev indoktrinerade dag efter dag av bl.a. radion. Tutsierna kallades hela tiden ”kackerlackor” och hutuerna uppmanades att ”krossa dessa kackerlackor”. Man kan, om man ställer saker på sin spets jämföra den psykologiska indoktrineringen i Rwanda med delar av vår politiska korrekthet. I vårt land är man ”homofob” om man dristar sig att uttala sig mot homoadoptioner. Är du för en restriktiv immigrationspolitik så är du ”rasist”. Det kan tyckas övermaga att jämföra den fruktansvärda indoktrineringen i Rwanda med vår politiska korrekthet, men det är samma psykologiska mekanismer, fast i en betydligt mildare form naturligtvis. Hutuer mördade sina grannar då de var ”kackerlackor” alltså tutsier. En politisk korrekt människa i Sverige slutar prata med sina granne, som han alltid grillat tillsammans med tidigare, för att grannen är emot homoadoptioner och förmodligen ”homofob”. Mördandet i Rwanda är utfrysning i vårt land.