I en DN-artikel står det om att Sveriges befolkning sakta men säkert blir allt mer positiv till EU. I artikeln så efterlyses alla de som gick omkring med en ”Nej till EU”-knapp på sin konkenryggsäckar. Nu vore det ganska meningslöst att fortfarande bära dessa knappar, nästan 20 år efter folkomröstningen, vilket även författaren till artikeln är inne på. Så här står det i artikeln.
Färska opinionssiffror från Som-institutet (samhälle, opinion, medier) vid Göteborgs universitet visar nämligen att i fjol var 51 procent av de tillfrågade svenskarna för medlemskapet. Det är den högsta nivån i dessa mätningar hittills.
När vi en gång folkomröstade angående medlemskap i EU så var det över 52 procent som faktiskt röstade för att vi gick med i unionen. Hela 47 procent röstade emot ett medlemskap, så den opinion som är positiv gentemot EU är ganska stabil över tid. Att en viss ”tillvänjning” förekommer är självklart. Att plötsligt gå ur EU är av en massa skäl i det närmaste omöjligt. På längre sikt är dock vår valfrihet större än många andra nationers då vi inte är med i valutaunionen. Vi kan alltså på sikt bestämma oss för att gå ur EU om vi så önskar.
Det som dock framstår som ett stort demokratiskt problem är hur illa folkets tveksamhet till EU speglas i vår politiska representation. Hälften av befolkningen är ytterst tveksamma till EU, medan i princip samtliga nuvarande riksdagspartier är mycket EU-positiva. Vilka partier eller politiska företrädare skall representera den mycket stora del av befolkningen som är skeptisk, eller rent av emot ett EU-medlemskap? Så här står det vidare i artikeln.
I oktober 2008 slopade Miljöpartiet utträdeskravet. Vänsterpartiet har visserligen kravet kvar i sitt partiprogram. Men i och med den utrikespolitiska överenskommelsen med Miljöpartiet och Socialdemokraterna inför riksdagsvalet gäller följande linje: ”Vi rödgröna är fast beslutna om att Sverige ska vara en aktiv medlem i EU för att kritiskt granska, förändra och förbättra.”
Då vill ändå, enligt senaste Som-mätningen, 20 procent av svenskarna gå ur EU.
- Man har inget att vinna på att exploatera den opinionen partipolitiskt. Det gör mer skada än nytta att vara på kant med EU, förklarar Sverker Gustavsson.
Det är ett märkligt sätt att uttrycka saken på, att partier skulle ”exploatera” en opinion, det är ju en stor del av befolkningens åsikt. Denna del av befolkningen (alltså minst 20 procent) har ingen politisk representation i en mycket viktig fråga.
Vänsterpartiets stolta devis om att förändra och förbättra är inte heller trovärdig, Sveriges inflytande är ytterst begränsad. Märkligt nog inte för att vi skulle vara ett ”litet land” som våra politiska företrädare skyller på när vi återigen står där med lång näsa i en förhandling. Det är ju snarare summan vi betalar in till EU-projektet som spelar roll, och där är vi inte så små. Orsaken är snarare att våra politiker är för snälla i förhandlingarna med övriga nationer. Vi är en nettobidragsgivare till EU och vår förhandlingsposition borde vara starkare än de resultat vi uppnått i förhandlingar indikerar. Den enda politiker som nämnt detta faktum med vår förhandlingsposition (ur ett nettobidragsperspektiv) är faktiskt Göran Persson.
EU-frågan är inte den enda fråga där våra rikspolitiker företräder en linje, i princip gemensamt, och där stora delar av befolkningen har en helt annan åsikt. Immigrationspolitiken, kriminalpolitiken och pensionspolitiken är andra områden där vår riksdag helt enkelt inte är representativ för folkets åsikter. Detta är självklart ett demokratiskt problem. Orsakerna till denna utveckling är sannolikt de som Anders Isaksson skisserat i sin utmärkta bok ”Den politiska adeln”. Med tiden känner de politiker som rör sig i maktens korridorer mer samhörighet med varandra, än med det folk det är satt att representera. Politikerna kommer från samma samhällsklass, från samma områden och t.o.m. som Isaksson visar, ofta från samma släkt. Vår parlamentariska demokrati håller på att rosta, det är dags att vitalisera denna demokrati vid valet i september.
Länk DN
14 kommentarer:
Robsten: Du antyder ovan att den svenska pensionsreformen skulle vara felinriktad. Tvärtom, det är nödvändigt att koppla pensionsutbetalningar till det rådande ekonomiska läget som systemet nu gör. Alternativet kan man beskåda i länder som Grekland och Italien. Att på successivt höja pensionsåldern är också nödvändigt för att möta en åldrande befolkning, som dessutom för vart år får ett förbättrat hälsoläge.
Det övergripande målet måste vara att radikalt förändra en suicidal invandringspolitik, inte att ta hem billiga poänger med orealistisk löften om kravlös pension. Kravlösheten firar ändå dagliga triumfer på sjuklöverns lika destruktiva som förljugna invandraraltare.
Jag gav ett svar här, som ramlade bort. De har väl tagit semester på Comhem. Men i korthet, det finns fler alternativ än det gamla och vårt nuvarande system. Minns vad Persson sade i Sydafrika, t.o.m. han sade att detta kommer att väcka avsevärt missnöje.
Vårt gamla system var för dyrt, vårt nya system är inte heller bra.
@CdP (hoppas du accepterar förkortningen):
"Att på successivt höja pensionsåldern är också nödvändigt för att möta en åldrande befolkning, som dessutom för vart år får ett förbättrat hälsoläge."
Det förbättrade hälsoläget innebär mindre sjukvård. Vad kostar egentligen pensionerna? Kanske vore bra att veta innan man diskuterar vad statskassan har råd med eller inte.
Det vore väldigt enkelt att drastiskt minska pensionskostnaderna genom att dela ut en fast summa till alla pensionärer och alltså inte som nu baserad på vad man betalat in. Den som vill betala in extra för att ha extra pengar kan sedan ha en privat pensionsförsäkring eller spara på annat sätt.
Dags för lite hederlig OT. Var ett superprogram på 1an nu, om 70-talsmusik. Var intervjuer med Ian Gillan, man fick se filmsnuttar med tidiga spelningar med Deep P. Bl.a. när de lirade Black night. He, he, kvällen räddad. Hoppas ni inte missade det, ni som har lite grått stänk vid tinningarna.
Sitter här och blir lite nostalgisk, "In rock" var min första skiva någonsin. Jag snodde dock min brors skivor långt innan dess (fick ta en del stryk för det också).
"Hoppas ni inte missade det, ni som har lite grått stänk vid tinningarna."
Joooooooooo!!!!!! Faan också! Deep Purple var mitt favoritgäng på den tiden.
Jag har inget grått vid tinningarna eftersom jag har samma frisyr som Erik Almqvist (extrem idoldyrkan). OBS! det handlar om det genetiska arvet, jag har inte rakat huvudet av politiska skäl.
Sorry Z, först kom DP, sedan kom ingenting, sedan ingenting, därefter kom Zeppelin Black Sabbath, Zappa och de andra.
Den allra första LP:n jag köpte för egna pengar var The Hoople från 74. Det startade mitt musikintresse. Jag lärde aldrig mig spela själv men umgicks mycket med människor som själva spelade. Alla hade naturligtvis skivor men bara ett fåtal hade riktigt många. Eftersom jag inte spelade själv så satsade jag på att utöka min skivsamling. Eftersom intresset började vid denna tiden så klappar mitt hjärta mest för just 70-tals-musiken. I början var det mest glam- och hårdrock som gällde men så småningom kom även symfonirocken in i bilden. Kanske den genre som ligger mig varmast om hjärtat än idag. Hoppas det kommer handla om FZ också i nåt avsnitt eftersom han spelade i Sverige och svensk tv bandade visst nån konsert.
Det får vi verkligen hoppas Robin, om "in rock" var min första, Machine head min andra, så var "In night sensation" min tredje. Allt var inte bättre förr, men musiken var det absolut (och immigrationspolitiken).
Det fanns en ursprunglighet, energi och enkelhet i den första rocken, som aldrig lyckats återskapats, fullt ut. Ärlighet kan man också säga.
Man försökte på nytt med punken, men misslyckades enligt mitt förmenande, det blev raka motsatsen, tillgjord enkelhet.
Man kom betydligt närmare med metall tycker jag, när det gäller att skapa den där ursprungligheten och ärligheten. Jag lyssnar en del på melodisk metall, gärna med fornnordisk tema av någon outgrundlig anledning.
Thåström (en sista kommentar bara) försökte sig på punk också, och var inte sämre än någon annan tycker jag. Betecknande nog så var Thåström (har alltid haft svårt för hans efternamn, låter som ett öknamn i mina öron) bäst när han tolkade Bellman. Jag sticker ut hakan rejält och är så hädisk så jag påstår att Thåström är vår bäste tolkare av Bellman.
Moth the Hople tror jag de hette va?
"Denna del av befolkningen (alltså minst 20 procent) har ingen politisk representation i en mycket viktig fråga. "
" har ingen politisk representation i den nuvarande riksdagen" skulle det stått. det finns ju faktiskt ett politiskt parti som är emot EU, kommer jag på när jag rådbråkar mitt sinne.
@Robsten:
" har ingen politisk representation i den nuvarande riksdagen" skulle det stått. det finns ju faktiskt ett politiskt parti som är emot EU, kommer jag på när jag rådbråkar mitt sinne.
Ja, ja. Det går ju inte att hålla reda på allt.
Skicka en kommentar