torsdag, juli 05, 2012

Smått, gott & ont från Politikerveckan


Religionsfrihetens gränser

Varje politiskt bevandrad åskare till alla de arrangemang som anordnas under Politikerveckan i Visby måste slås av det faktum att all verklig debatt, all verklig skillnad i åsikter verkar suddas ut i alla de debatter och paneler som ordnas i mängd under veckan. Ingen vågar sticka ut hackan och råder meningsskiljaktigheter så viker ofta den svagare ned sig så att debatten uteblir. Konsensuskulturen firar oöverträffade triumfer under Politikerveckan, undantaget endast de gånger någon från SD tillåts medverka i någon debatt. Desto friskare var det att bevista debatten mellan Göran Rosenberg och Bengt Westerberg, en debatt som handlade om religionsfrihetens gränser och det sekulära samhället.


Debatten mellan Westerberg och Rosenberg kom efter några inledande trevande utspel handla om omskärelse av bebisar. Tonen blev hård och understundom hätsk mellan debattanterna. Rosenberg menade att Westerberg uppmuntrade främlingsfientliga krafter med Humanisternas ställningstagande till omskärelse. Westerberg kontrade med en icke namngiven artikel på Newsmill där en förespråkare för omskärelse skrivit att ett motiv till omskärelse är att barn skall lida. Som part i målet är det vanskligt att utpeka en vinnare i en debatt av detta slag, men av publikreaktionerna att döma så var Westerberg utsedd till solklar vinnare med de sakligare argumenten. Detta sagt utan vetskap om hur många av publiken som tillhörde Humanisterna.

Populism

Ett seminarium som handlade om populism avhålls under torsdag eftermiddag i Visby. Arrangörer var Timbro, Forex och Global Utmaning, representerade av Tove Lifvendahl, Lisa Pelling och Markus Uvell. Det tog inte lång stund av det försenade seminariet innan deltagarna kom in på partiet Sverigedemokraterna. Det vore synd använda ordet ”osökt” när SD kom i fokus för debatten om populism. Lisa Pelling formligen sprack av entusiasm för att utmåla SD som ett lysande exempel på billig och falsk populism. Pelling började med att beskriva ett scenario där SD låtsades ta parti för folket, mot den politiska och mediala eliten, detta utan att veta vad folket egentligen tycker. Nu torde det vara så att folket röstar på det parti som de tycker representerar sina egna åsikter. Vid de allmänna val vi har så kommer kvittot obarmhärtigt, så inget parti behöver låtsas ta parti för någon, inte i längden i alla fall. Dessutom har flera politiska observatörer konstaterat att det verkligen råder en spricka i vilka åsikter som representeras av våra riksdagspolitiker och den enklare befolkningen. Behöver vi ännu en gång nämna EMU-omröstningen?

Uvell talade om att den farliga populismen är när politiska partier ger en förenklad världsbild och när samma politiker utser syndabockar. Uvell nämnde händelsevis SD i sammanhanget. Att SD skulle ha en enklare världsbild än övriga partier i riksdagen stämmer inte på något sätt om vi läser partiprogram, budgetar och motioner, inte heller ser vi det i de tal olika partirepresentanter håller. Detta med en förenklad världsbild är helt enkelt ett sidospår som Uvell och andra hittat på. Som exempel nämnde Uvell att SD gett den misslyckade immigrationspolitiken skuld för alla problem sedan sextiotalet. Egentligen menade Uvell att det inte ens var immigrationspolitiken som SD skuldbelade, utan invandrarna själva, vilket ju i sammanhanget vore rent befängt. Uvell menade också att SD ägnade sig åt någon slags bitter missnöjesnationalism och att deltagarna i seminariet egentligen tyckte bättre om Sverige än de bittra SD-medlemmarna. Hur Uvell kunde veta vad deltagarna tycker om Sverige lade han inte fram, liksom hur han kunde veta vad SD-medlemmarna känner för sitt fosterland. Uvell lät rätt bitter själv, när han motvilligt tvingades erkänna att SD ändå rönt "vissa framgångar".

Tove Lifvendahl var lite försiktigare i sin framtoning av de ”främlingsfientliga krafterna” men framhöll vikten av att inte låta ett perspektiv bli alltför dominerande och att inte ställa grupp mot grupp. När Lifvendahl ändå bröt något av den sköna konsensusstämning som församlingen var inbäddad i och påstod att vissa vardagliga problem kanske sopats under mattan av rädsla för att bli förknippad med SD eller av rädsla att utsättas för universalverktyget ”rasistkortet” så blev Pelling röd i sitt annars så bleka anlete och frågade vad det var som sopats under mattan, - vi diskuterar ju integration hela tiden! Lifvendahl såg då ingen annan utväg än att erkänna att hon själv deltagit i förföljelse av de som kritiserat det minsta problem vad gäller etablering av människor med främmande härkomst i vårt land. Detta fick till slut Pelling att tystna, då det ju av naturliga orsaker var svårt att dementera denna ärliga (får man ändå säga) självbekännelse.

Vad hade då debattörerna för svar på den tilltagande ”populismen”? Uvell menade att politiker måste erkänna de vardagsproblem som befolkningen ändå upplever. Som exempel menade Uvell att politiker inte skall förneka att det t.ex. råder stor kriminalitet i ett kvarter med många invandrare (om det nu gör det). I stället skall politikern förklara att det är er upplevelse, och att den kan i värsta fall stämma. Däremot måste samma politiker förklara att problemet inte beror på det folk gärna tror att det beror på, invandrarna själva, utan något annat. Där slutade tyvärr Uvell sin intressanta förklaring, just när den var som mest spännande.

Pelling menade å sin sida att de ekonomiska skillnaderna mellan blocken måste bli tydligare. Klyftan i ekonomisk politik måste synliggöras och konsensus mellan blocken är farligt, ety då kan den röstberättigade massan börja fundera på värderingsfrågor. När denna folkliga massa gör det kan väldigt många upptäcka att de står för konservativa värderingar och då växer partier som SD. Det skall sägas att detta inte är någon ny teori. Den har bl.a. framförts av Socialdemokraten Enn Kokk. Det ligger med största säkerhet något i teorin också, men ingen av de som framfört teorin har reflekterat över det demokratiska problem som uppstår när människors enda alternativ är att rösta på politiska block som tycker exakt likadant. Det är knappast demokratisk patos som drivit bärarna av denna teori med andra ord. Det är inte heller SD som drivit ”gammelpartierna” mot mitten. Det har de klarat av själva, i sin ständiga jakt på röstmaximering.

Att triangulering, som det så vacker heter, också innebär att nya partier dyker upp och växer sig starka måste partistrateger vetat om väldigt länge, i alla fall om de äger ett minimum av intelligens. Det finns alltså partistrateger som sannolikt kallt räknat med SD:s framgångar när de skisserat på att sina respektive partiers resa mot "mitten" i sin jakt på större väljargrupper. Lika sannolikt måste samma strateger ha funderat på hur de skall bekämpa partier som SD, för att inte tappa för många väljare på den flank de frivilligt lämnat. Sannolikt är det samma strateger som konstruerat begrepp som "allas lika värde" och "ställa grupp mot grupp". Nu är stora delar av en ungdomsgeneration indoktrinerade i begrepp som från början tagits fram av partistrateger som hela tiden vetat att partiernas promenad mot den politiska mitten skulle göra att jordmånen för SD blir allt bättre. När M lämnar sitt motstånd mot den generösa immigrationspolitiken gör nästa parti ståndpunkten till sin egen. Samma förhållande gäller S, som historiskt varit lika restriktiv som M.

Som avslutning kan sägas att SD eller Åkesson nämndes i negativa ordalag inte mindre 14 gånger under seminariet. Vänsterpartiet nämndes i negativa ordalag tre gånger under seminariet (främst beroende på Lifvendahl). FPÖ nämndes också i negativa ordalag en gång under seminariet. Miljöpartiet nämndes en gång i väldigt positiva ordalag. Kan vi kanske skönja ett mönster här?

Fryshuset

Många människor besökte Sverigedemokraternas tält under politikerveckan. Många människor höll inte med om Sverigedemokraternas politik, men använde ändå en sansad ton och ett respektfullt bemötande. Diskussionerna var ibland livliga och intressanta men aldrig hätska eller hotfulla, med ett undantag. De enda som utmärkte sig för skrik och otrevligt beteende var ungdomar från Fryshuset. Då skall vi även nämna att ungdomar från KRIS var där och diskuterade en del, de uppträdde dock utan anmärkning. Återigen utmärker sig Fryshuset och det är nog dags att de ansvariga för verksamheten funderar över hur de påverkar sina ungdomar. Att Fryshusets ungdomar utmärker sig har blivit till ett tydligt mönster och vi undrar var det är för jordmån och tankegods som Fryshuset egentligen förmedlar till sina ungdomar.  

3 kommentarer:

matssvensson4 sa...

Fryshuset? Det får mig att tänka på det ouppklarade mordet på Anders Gustavsson, mördad plus fick ena handen avhuggen.
Läs om det här

Tobias Hübinette, medlem i EXPO, var misstänkt för mordet på grund av sin våldsamhet i allmänhet bland annat.

Hubinette försökte använda mordmistankarna för att hota folk att göra som han ville. Ett exempel är skärmdumpen av ett av hans mail. Se skärmdumpen genom att klicka på länken nedan.
Tobias mail

EXPO har varit inblandade flera ggr i fryshusets våldsamma historia.

Robsten sa...

Fast Hübinette blev frikänd. Vi har ingen aning om vem som utförde dådet. Skulle vara bra om Cold Case gruppen tog sig an fallet. Tror t.o.m. att de har tittat på fallet.

matssvensson4 sa...

Med tiden flyr ju sanningen och jag tror inte längre att det går att lösa, men man vet ju aldrig.

Hübinette blev misstänkt för att han försvarade mordet (det var ju en skinnskalle) på ett mycket...vad ska man säga...yvigt och våldsamt sätt. Han var ju väldigt positiv till politiskt våld på den tiden. Hans tidigare medlemskap i afa var ju inte heller något som störde expo-folket som bara har berömt honom. Fast jag tycker ändå att polisen tog in Hübinette alldeles för lättvindigt, ingen teknisk bevisning. Kanske i brist på annat?