I en artikel i dagens DN står det om barn med ” neuropsykiatriska funktionshinder”. Jag antar att det rör sig om barn med diagnoser som ADHD och Aspbergers syndrom, det finns för allt i världen en hel del andra diagnoser. Artikeln ger dock ett mycket oseriöst intryck i en allvarlig och stor fråga i skolvärlden. Man undrar om sommarvikarierna tagit över på DN redan. Det skrivs om en omfattande studie som gjorts av dessa barn, men vi får inte veta något om denna studie och ingen länk till en presentation av studien erbjuds läsaren. Så här står det i artikeln.Sommaren 2009 finns ingen sammantagen statistik över hur många barnen med neuropsykiatriska funktionshinder i Stockholmsområdet faktiskt är. Ingen grund för myndigheter, politiker och skola att basera resurser och stöd på. Ingen graf som visar hur många föräldrarna är som går under av att se sina tolvåringar må så dåligt att de till slut inte längre orkar gå till skolan. Ingen kartläggning som illustrerar hur många som plågas av att sommarlovet är här.
Med sådan här undermålig journalistik blir det heller inte bättre. Hela artikeln är osammanhängande och enda orsaken till att jag skriver om den är för att skolfrågor är en av de viktigaste frågor vi har inför framtiden. En graf för hur många föräldrar som går under kommer vi aldrig få se hoppas jag. Det är nämligen vetenskapligt omöjligt att avgöra vad de går under av, eller ens definiera begreppet ”gå under”. En del barn plågas faktiskt av att sommarlovet är här, det är barn till mycket kaotiska familjer. Dessa barn har mer ordning och reda när de är i skolan. Socialtjänsterna ute i kommunerna torde ha en ganska god blick för vilka dessa familjer är. Det är förövrigt ingen skolfråga om familjerna har det stökigt. Det är typiskt att denna fråga glidit in på skolans ansvar helt plötsligt. Hela artikeln är en salig blandning av äpplen och päron. Skolfrågor är alldeles för viktiga att hanteras av tredje klassens journalister skulle jag vilja säga. Till sist så står det så här i artikeln.
DN:s fotograf Lars Lindqvist träffade sex helt vanliga familjer som lever i Stockholm i dag. Ett fåtal av hur många? Ingen vet. Sex familjer med barn som har diagnoser av varierande slag, och föräldrar som inte begår några brott. Men som ändå straffas obarmhärtigt hårt av ett samhälle som de trodde fanns där för dem. Det enda de här föräldrarna kan hållas skyldiga för är att de kämpar för sina barn.
Vilka är det som straffar föräldrarna menar författaren? Är det samhället som straffar dessa föräldrar för att barnen har diagnos? Det är ett fullständigt horribelt sätt att resonera. Alla som får för lite resurser kan då sägas ”bli straffade”. Eftersom efterfrågan på resurser sannolikt aldrig kommer att tillgodoses är det alltid stora grupper i vårt samhälle som tycker att de ”blir straffade”.
Det behövs resurser till skolan i dag. Vi har barn med ”bokstavsdiagnoser”, vi har många barn som fått bristande gränssättning hemifrån, vilket sannolikt är ett större problem sammantaget. Vi är inte längre samma enhetliga samhälle som på 60 och 70-talet. Vi har själva skapat ett samhälle där skolan i Sverige kräver mer resurser än t.ex. skolan i Finland. Kommunerna klarar inte av att sköta skolan på rätt sätt. De kommunala tjänstemännen har bristande kompetens, som de dessutom är ovetande om själva. Så fort budgeten för en kommun inte går ihop så sparar den enskilde kommunen på skolan.
Vidare behöver skolans lärare högre auktoritet, skolan som institution behöver också större auktoritet i förhållande till ”flummande” föräldrar. Skolan behöver också fastare ramar och långsiktigare styrdokument. Om skolan sköttes på rätt sätt skulle vi slippa prat om att föräldrar ”blir straffade”. I själva verket blir ”alla straffade” med dagens svajiga politik.
Länk DN
13 kommentarer:
Det är rätt märkligt att när jag gick i småskolan, var vi fyrtio elever i vår klass fördelade på ettor o tvåor., pga utrymmesbrist i skolan. Det var inga problem,med ordning o reda eller tystnad när vår ende lärare undervisade oss ej heller vid de fåtaliga grupparbetena o tvåorna hjälpte oss ettor.
Det var iofs 51 år sedan så Palme hade ännu inte hunnit börja förstöra skolan, som skolminister.
Vi fick kunskaper på den tiden. Dessutom ifrågasatte inte våra föräldrar lärarnas auktoritet om det inte var uppenbart grova utskällningar eller åsikter.
När jag började i högstadiet började den nya skolan o allt experimenterande.
Jag förstår inte varför föräldraorganisationerna, ex.vis "Hem o skola", slog bakut.
Nu finns det ju alla möjliga "experter" att tillgå o bra mycket mer personal av olika katergorier samt mindre antal elever i varje klass och det är fullt kaos.
Grattis politiker ni har verkligen utfört ett "lyckat" experiment med våra barn o ungdomar.
""Grattis politiker ni har verkligen utfört ett "lyckat" experiment med våra barn o ungdomar.""
ja läs mer om alal dessa experiment i Boken av Göran Hägg " Välfärdsåren". Det är både underhållande och skrämmande på samma gång.
Undrar om inte detta "experimerande" gäller hela samhället i viss mån.
Om Albert Einstein hade varit barn idag så hade han säkert blivit tilldelad ett flertal bokstavsdiagnoser och själv blivit arketypen för ytterligare en eller två nya sådana. Sedan hade han hjärntvättats av skolpsykologer tills han blivit mera "normal" och
levt upp till normalitetsnormen och hans genialitet hållts i strama psylkologiska tyglar. Och blivit en lätt förutsägbar svenssontyp eller ännu hellre en ännu mer förutsägbar streber.
Samhället är schizofrent! Å ena sidan hyllas blandkulturen och de "antirasistiska" syftar då på människors hudfärg och muslimskt påskkärringmode. Å andra sidan skall alla likriktas till den grad att Orwells 1984 inte är långt borta.
Jag tror att själva diagnosen och den särbehandling dessa barn utsätts för leder till nya problem och att de mobbas och mobbar.
I denna DN artikel var det första gången jag läste om mobbaren som ett offer. Många ungar mobbar, ofta gäller det överaktiva ungar. Men om lärarna hade haft ett uns av auktoritet och återfått rätten att sätta gränser så hade åtminstone det problemet åtgärdats.
Det är konstigt men trots att jag klampat omkring på den här planeten i ett halvt sekel och själv inte har barn i skolåldern
så kan jag inte ignorera alla problem i skolan. Hur lärarnas sunda auktoritet berövats dem, vem ska lära vem? Auktoritet och gränser är trygghet för alla barn och säkerligen i synnerhet för de med ADHD och Aspberges syndrom.
"Vetenskapen har nu gjort så stora framsteg att det inte finns en enda frisk människa kvar" var det någon klok person som sa.
"Läkarvetenskapen,,,," skulle det nog vara :-)
Stig sa:
"Auktoritet och gränser är trygghetför alla barn..."
Jo det är just detta.
Föräldrarna har abdikerat. Lärarna får inte.
När barn o tonåringar har älltid sökt tänja gränser och när de inte får några tänjer de tills de får motstånd, men då är det oftast försent eftersom det då har gått så långt att det blir samhället som går in via domstolar efter många eller grova brott.
Alla dessa bokstavsdiagnoser anser jag vara försök att rättfärdiga att man inte längre kan sätta gränser för barnen och då är det bekvämt att ha något att skylla på när det gäller särdeles jobbiga ungar, vare sig de är hackycklingar eller de som hackar.
""Om Albert Einstein hade varit barn idag så hade han säkert blivit tilldelad ett flertal bokstavsdiagnoser och själv blivit arketypen för ytterligare en eller två nya sådana."
Ha, ha, tror han fick diagnosen svagpresternade och "underlig" redan då faktiskt. Om jag minns rätt var han till stor del självlärd. Hans far hade en bokfirma eller något, unge Albert läste mer än han hjälpte sin gode far i firman.
"Jag tror att själva diagnosen och den särbehandling dessa barn utsätts för leder till nya problem "
Ja det slår dubbelt, att stigmatiseras mår ingen bra av, det kan dessutom tjäna som ursäkt att fortsätta. Däremot har en del barn oerhört svårt med sin impulskontroll, det är faktum. Skolan får inga pengar till extraresurser om inte barn får en diagnos.
"" Å ena sidan hyllas blandkulturen och de "antirasistiska" syftar då på människors hudfärg och muslimskt påskkärringmode. Å andra sidan skall alla likriktas till den grad att Orwells 1984 inte är långt borta.""
Ja, och det är bara EN av många paradoxer man kan finna.
""Alla dessa bokstavsdiagnoser anser jag vara försök att rättfärdiga att man inte längre kan sätta gränser för barnen och då är det bekvämt att ha något att skylla på när det gäller särdeles jobbiga ungar, vare sig de är hackycklingar eller de som hackar.""
Nja, de med diagnoser blir mest hackkycklingar själva faktiskt. De förstör ofta lektioner, det är det stora problemet.
De med problem tjänade ofta på att gå i den gamla lite mer auktoritära skolan med tydliga gränser. Men till viss del ser vi väl gårdagens skola i ett rosa skimmer, den hade säkert sina nackdelar, som vi glömt nu.
Riktigt jobbiga barn borde tas om hand tidigare än i dag, både dom själva och omgivningen far illa av att det tar så lång tid som i dag. De blir hatade av skolkamrater, samtidigt börjar de hata sig själva för att de någonstans fattar hur illa de beter sig. Då beter de sig ännu mer illa, tills de flyttas, alldeles för sent. I en del lägen skulle ALLA tjäna på hemundervisning till en mer permanent lösning kan ta vid. Men då alla är livrädda för media så går kanske inte kommunledningen med på det, rektorn kan i sin tur avsättas på stående fot av en livrädd kommunledning. Nä, det är mycket som är snett med dagens system, alla är rädda för alla, och som yttersta påtryckare har vi då media som kan komma instormandes med sin version.
Vi ser två bovar i dramat. Kommunaliseringen och media. Båda problemen går faktiskt att göra något åt.
Det är nog inte bara skolan som har förändrats.
I en kommentar skriver Mia:
"man [måste] betänka att det här handlar om föräldrar som upp till 70% kanske har samma neuropsykatriska diagnoser som sitt barn. Så hög är nämligen ärftlighetsfaktorn enligt forskningen.
...Relativt ofta handlar det också om föräldrar som inte har svenska som modersmål... "
Jag råkade språka med en polare från Tjeckien härom dagen. Han sa - som en självklarhet - att romaska/zigenska barn var starkt överrepresenterade i "special schools" i Tjeckien & Slovakien.
Hus grupper där giftemål mellan nära släktingar är vanligt (t.ex. hos romer/zigenare och hos flera andra etniska grupper som i ökande utsträckning migrerar till Sverige) så är det vanligare med olika typer av handikapp t.ex. neuropsykiatriska handikapp.
Detta är en annan stor faktor. Det är inte säkert (kanske inte ens troligt?), att svenska barn utgör majoriteten av dessa problematiska barn.
Anders.
"Hus grupper där giftemål mellan nära släktingar är vanligt (t.ex. hos romer/zigenare och hos flera andra etniska grupper som i ökande utsträckning migrerar till Sverige) så är det vanligare med olika typer av handikapp t.ex. neuropsykiatriska handikapp.
Detta är en annan stor faktor. Det är inte säkert (kanske inte ens troligt?), att svenska barn utgör majoriteten av dessa problematiska barn."
Denna aspekt på problemet har jag faktiskt aldrig tänkt på men du har säkert rätt. Så har vi då blivit kulturberikade i ytterligare en bemärkelse. Undrar om vi någonsin får veta hur många av dessa barn som är invandrarnas avkommor??
Anders o Stig
Visst äger det sin riktighet att romerna ofta praktiserar kusingiften för att hålla sig inom folket. vad gäller övriga grupper med kusingiften o dykĺ. så har det gällt att hålla släktens egendom intakt.
Vi har haft kusingiften här hemma i isolerade byar.Där man ännu ser resultatet genom ovanliga genetiska sjukdomar, ibland unika, samt just psykiska eller neurologiska tillstånd. Ettt mycket tydligt exempel är Rödebypappan o hans son, samt vissa i gänget också.
Psykologi har en plats i samhället (för att hjälpa olyckliga människor), däremot kan psykologin användas för att internalisera olyckliga människors känslor istället för att sätta det i ett sammanhang där man kan se externa faktorer som orsaker - att personen lever i ett dåligt samhälle och blir olycklig av en objektiv verklighet.
Det finns ett visst politiskt intresse att få folk att fokusera på sina egna beteenden och se känslor som kroppsliga reaktioner (Exempelvis KBT-behandlingen) istället för att folket skall inse att de lever i en riktig skit tillvaro där friheten är inskränkt på många plan (Skatter, brottslighet, arbetsmarknad, yttrandefrihet).
Jag har arbetat med diagnos-ungdomar på en arbetsplats, de var där på arbetsträning, och det blev med tiden rätt så surrealistiskt att inse att det inte var någonting fel på ungdomarna. Hela livet verkade gå ut på att de intalade sig själva att de inte kunde någonting, och samtidigt var myndigheterna där varje vecka med en handläggare för att fråga hur livet utvecklade sig.
Det ungdomarna behöver är utbildning (de har inte fått någon bra utbildning i skolan) så att de förstår vilket samhälle de lever i och vad de måste göra själva och kräva av andra. Ungdomarna, och alla andra medborgare i samhället måste dela samma koder och regler och inte tillåta myndigheter eller andra aktörer med inflytande att relativisera idéer om rätt och fel.
Skicka en kommentar