Media ger en skev bild

Gång efter annan läser vi i tidningarna hur skolor inte tagit sitt ansvar när det gäller enskilda elever som blivit mobbade i sin skola. Med mobbning menas att man blivit systematiskt trakasserad för tydlighetens skull. I SvD skriver Lars Arrhenius en artikel (benämnd insändare) med rubriken ” Skadestånden ska svida för skolorna”.

Skolan är av de få aktörerna i dagens samhälle det är tillåtet att angripa med liv och lust. Många inneboende oförrätter kan man ta ut genom att angripa skolan. Det är sällan skolor ger tillbaka (eller aldrig), de ger inte ens sin version av det inträffade. Har ni någon enda gång läst i tidningen om hur skolan går ut och ger sin bild av det inträffade? Har ni någon gång funderat på att skolornas tystnadsplikt kanske spelar roll för att den så ofta får agera måltavla? För att ge lite ytterligare perspektiv på debattklimatet ställer vi oss denna fråga. Kan ni tänka er en rubrik med innebörden ” Skadestånden ska svida för riksdagen”, eller ” Skadestånden ska svida för Skolinspektionen?” Eller varför inte ” Skadestånden ska svida för mobbarna”. När läste vi sist en artikel om mobbarnas eget ansvar, är de helt ansvarsbefriade? Om vi nu tar bort allt ansvar för mobbarna själva, hjälper vi dem då?

Det svider redan för många av landets skolor. De har för små resurser i förhållande till det uppdrag de har i dagens samhälle. Fordom skulle de förmedla kunskaper till eleverna, punkt. Nu skall de ta en icke föraktlig bit av föräldraansvaret och uppfostra barnen, lära dem veta hut. Skolan skall lära barnen demokrati och de skall få vara med att bestämma. Skolan skall förmedla sociala kunskaper så barnen kan samarbeta i framtida företagsteam samt få delta i alla möjliga framtida gemenskaper. Ovanpå allt detta så kommer de enskilda kommunerna med sina egna mål som skolorna skall arbeta med. Alla skolor har i dag omfattande planer om hur de skall agera mot mobbning, kränkningar och annat odemokratiskt beteende. Bara att upprätta dessa planer tar mer tid i anspråk för hårt ansträngda lärare än Arrhenius hela arbetsbörda. Dessutom skall dessa lärare, mellan uppfyllande av alla demokratiska mål, lära ut lite baskunskaper. I annat fall kommer Skolinspektionen farande med allvarliga anmärkningar.

Det skall ”svida för skolorna” skriver Arrhenius. Det GÖR det, i kärva tider så spar kommunerna på skolorna. Skolor som har bokstavsbarn och möjligen rena ligister i sina klasser. Lärarna har en hård reglering vad de får göra mot aldrig så elaka elever. Går läraren över de uppsatta gränserna riskerar han sparken, även om han gått över de snäva gränserna gentemot ett barn som mobbat eller misshandlat ett annat barn. Mellan varven får vi läsa i tidningarna om hur en lärare gått över gränsen och kanske tagit i en elev lite för hårt. Ofta har denna lärare just då verkligen försökt stoppa den mobbning Arrhenius beskriver. Det hela slutar ibland med att läraren får lämna sin tjänst, så visste svider det Arrhenius.

Jag själv känner till en skola mycket väl, där media gick ut och förmedlade att ett barn med dyslexi inte fick den hjälp barnet hade rätt till. Många var väl de som blev upprörda när de tog del av medias bild, med all rätt. Det är bara det att barnet kunde läsa hela sidor flytande, det var inte ens sämst i klassen på läsning och skrivning. Med alla tillgängliga parametrar så hade barnet inte ens dyslexi. Men det fick ju inte alla medborgare som tog del av medias bild reda på så klart. Vi undrar då hur den verkliga bilden av de fall Arrhenius så sturskt beskriver ser ut? Själva grundförutsättningarna för dagens debattklimat är fel i grunden. En god början är att skolorna måste få ge sin version av det inträffade, naturligtvis utan att nämna någon elev med namn. Dagens debatt om skolan kan liknas vid en fotbollsmatch där man endast får spela mot ett mål, hur rättvist skulle vi tycka att det vore?

Länk SvD