torsdag, juni 25, 2009

Media ger en skev bild

Gång efter annan läser vi i tidningarna hur skolor inte tagit sitt ansvar när det gäller enskilda elever som blivit mobbade i sin skola. Med mobbning menas att man blivit systematiskt trakasserad för tydlighetens skull. I SvD skriver Lars Arrhenius en artikel (benämnd insändare) med rubriken ” Skadestånden ska svida för skolorna”.

Skolan är av de få aktörerna i dagens samhälle det är tillåtet att angripa med liv och lust. Många inneboende oförrätter kan man ta ut genom att angripa skolan. Det är sällan skolor ger tillbaka (eller aldrig), de ger inte ens sin version av det inträffade. Har ni någon enda gång läst i tidningen om hur skolan går ut och ger sin bild av det inträffade? Har ni någon gång funderat på att skolornas tystnadsplikt kanske spelar roll för att den så ofta får agera måltavla? För att ge lite ytterligare perspektiv på debattklimatet ställer vi oss denna fråga. Kan ni tänka er en rubrik med innebörden ” Skadestånden ska svida för riksdagen”, eller ” Skadestånden ska svida för Skolinspektionen?” Eller varför inte ” Skadestånden ska svida för mobbarna”. När läste vi sist en artikel om mobbarnas eget ansvar, är de helt ansvarsbefriade? Om vi nu tar bort allt ansvar för mobbarna själva, hjälper vi dem då?

Det svider redan för många av landets skolor. De har för små resurser i förhållande till det uppdrag de har i dagens samhälle. Fordom skulle de förmedla kunskaper till eleverna, punkt. Nu skall de ta en icke föraktlig bit av föräldraansvaret och uppfostra barnen, lära dem veta hut. Skolan skall lära barnen demokrati och de skall få vara med att bestämma. Skolan skall förmedla sociala kunskaper så barnen kan samarbeta i framtida företagsteam samt få delta i alla möjliga framtida gemenskaper. Ovanpå allt detta så kommer de enskilda kommunerna med sina egna mål som skolorna skall arbeta med. Alla skolor har i dag omfattande planer om hur de skall agera mot mobbning, kränkningar och annat odemokratiskt beteende. Bara att upprätta dessa planer tar mer tid i anspråk för hårt ansträngda lärare än Arrhenius hela arbetsbörda. Dessutom skall dessa lärare, mellan uppfyllande av alla demokratiska mål, lära ut lite baskunskaper. I annat fall kommer Skolinspektionen farande med allvarliga anmärkningar.

Det skall ”svida för skolorna” skriver Arrhenius. Det GÖR det, i kärva tider så spar kommunerna på skolorna. Skolor som har bokstavsbarn och möjligen rena ligister i sina klasser. Lärarna har en hård reglering vad de får göra mot aldrig så elaka elever. Går läraren över de uppsatta gränserna riskerar han sparken, även om han gått över de snäva gränserna gentemot ett barn som mobbat eller misshandlat ett annat barn. Mellan varven får vi läsa i tidningarna om hur en lärare gått över gränsen och kanske tagit i en elev lite för hårt. Ofta har denna lärare just då verkligen försökt stoppa den mobbning Arrhenius beskriver. Det hela slutar ibland med att läraren får lämna sin tjänst, så visste svider det Arrhenius.

Jag själv känner till en skola mycket väl, där media gick ut och förmedlade att ett barn med dyslexi inte fick den hjälp barnet hade rätt till. Många var väl de som blev upprörda när de tog del av medias bild, med all rätt. Det är bara det att barnet kunde läsa hela sidor flytande, det var inte ens sämst i klassen på läsning och skrivning. Med alla tillgängliga parametrar så hade barnet inte ens dyslexi. Men det fick ju inte alla medborgare som tog del av medias bild reda på så klart. Vi undrar då hur den verkliga bilden av de fall Arrhenius så sturskt beskriver ser ut? Själva grundförutsättningarna för dagens debattklimat är fel i grunden. En god början är att skolorna måste få ge sin version av det inträffade, naturligtvis utan att nämna någon elev med namn. Dagens debatt om skolan kan liknas vid en fotbollsmatch där man endast får spela mot ett mål, hur rättvist skulle vi tycka att det vore?

Länk SvD

9 kommentarer:

Anders sa...

Robsten har helt rätt både om skolans maktlöshet och om media.

Skolan skall alltså betala skadestånd för att den inte lyckas "förebygga" sådant, som skolan saknar någon befogenhet eller några verktyg för att att kunna förebygga.

(Resonemanget utgår dessutom från, att ALLT är möjligt att förebygga. Då frågar man ju sig, varför människan inte har lyckats med att förebygga t.ex. cancer.)

Svenska media har idag inte några ambitioner att spegla verkligheten.

Svenska media är en dramafabrik, som eftersträvar att skriva en spännande berättelse (ett drama) med en tydlig skurk och ett tydligt offer.

Anonym sa...

du har helt rätt (som vanligt)tragiskt nog så har du det
pelle

Sivan sa...

Helt rätt. Efter 10 år som lärare i Svenska skolan har jag gett upp. Det är idag en slags fortsatt dagis tom gymnasienivå. Inflationen i betyg är enorm. Det kommer att gå illa för Sverige, mycket illa.

itsweden sa...

Sivan, om man sedan lägger till riksdagsmännens syn på svenskaundervisning som något krävande så är väl katastrofen ett faktum?

itsweden sa...

Den här typen av brott mot barn är godkänt av de självgoda i sveriges riksdag;
länk

Det är riksdagen som stiftar lagar och det är dom som anser att det är ok att offret byter skola. Det hela skulle vara mindre stötande om dom inte hela tiden måste blåsa upp sin sk-tnödiga präktighet med att skryta om sin perfekta människosyn.

Stig sa...

Det finns ju fortfarande ett fåtal föräldrar som vill ta sitt föraäldraansvar och sätta gränser men som ibland går aningen för långt och då får betala ett högt pris (läs:Dagsböter!).
För ett par dagar sedan skedde det i Laholm och blev omskrivet i bl.a. Kvällsposten. "Pappan gav sin tolvårige son två örfilar inför skolans personal sedan pojken lämnat skolan under lektionstid".
De var naturligtvis skolpersonalen som anmälde honom och han åkte på 70 dagsböter. "Enligt pojken gjorde örfilarna inte särskilt ont och därför fällde Halmstad tingsrätt mannen för ofredande".
Han ofredade sin egen son!! Och fick alltså böta dyrt för detta. Efter den oproportionerligt hårda domen måtte han känna att det egentligen inte är hans son (i mer än strikt biologisk bemärkelse), utan samhällets son! Han gör nog inte om det utan gör säkert tvärtom, resignerar inför samhällets anspråk att ta över hela ansvaret och uppfostran för sonen och de andra av hans eventuella barn. Och alla andra skolbarn öht.
Jag är ingen förspråkare för aga a´ lá Stig Järrel i Hets men heller inte förspråkare för samhällets och viss skolpersonals ambition att beröva föräldrarna deras rätt att sätta gränser. Är det en sorts maktkamp måntro?
Vad gav skolan och rättsväsendet för signaler till denne grabb som helt sonika lämnade skolan under lektionstid?? Vilka signaler ger det till alla andra skolpojkar som känner för att bryta mot varje regel som finns i skolan? Ja, om det nu öht finns en enda regel kvar!

Robsten sa...

Det låter ju förfärligt Stig. Men det kanske finns en bakgrund som vi inte känner till, i vanlig ordning. I vilket fall så var det ju helt uppåt väggarna att anmäla detta (om pojken inte har en lång historia av märkliga blåmärken lite överallt). Som persona skulle de pratat med pappan och tipsat om andra effektiva uppfostringsmetoder. Utegångsförbud till all undervisningstid tagits igen, indragen veckopeng, ex 3 armhävningar för varje frånvarominut i framtiden etc.

En anmälan spolierar dessutom vidare kontakt med pappan sannolikt.

Stig sa...

Ja, det kan du nog ha rätt i Robsten att det kanske finns en bakgrund som vi inte känner till. Men om man utgår från de enda knapphändiga fakta som artikeln ger så är det ju en sjuk historia.
Sannolikt var det inte första gången det skedde men i så fall och om grabben tidigare blivit värre misshandlad av sin far så ska det naturligtvis utredas - inte av polis och domstol utan av sociala myndigheter.
Inte heller att undra på att polisen har fullt upp som ska ingripa i frågor som rör skolkande skolbarn och barnuppfostran. Gripa bankrånare får vänta för polisen har "viktigare" saker att ta hand om... Rena aprilskämtet!
Vi får väl se om det kommer fram något mer om den här historien.

Stig sa...

I sin artikel i SvD skriver Arrhenius att skadestånden som skolorna ska betala vid mobbing ska ha två syften. Det första är "att skapa upprättelse och ge ersättning till den som blir drabbad" och det andra är att de kommuner som inte investerar i att skapa en trygg miljö i skolan skall få betala skadestånd för alla de sköna slantar de sparar in på att INTE förebygga mobbing i skolan.
Arrhenius slutsats är alltså att det enbart, eller framför allt, bara handlar om pengar. Med detta måtte han mena ungefär att landets skolor bör investera i en massa övervakningskameror och en heltidsanställd vaktmästare sittande i ett rum med ett dussin TV-skärmar som täcker upp skolans alla skrymslen och vrår.
Eller att skolorna avsätter någon/några timmars upplysning inför eleverna på lektionstid om hur mobbing kan märka mobboffret för resten av livet därför att de små skolbarnen i 12-15 årsåldern inte förstår detta. Som om dagens unga i vårt lovprisade kunskapssamhälle inte ägde den enkla kunskapen… Eller bör man investera i väktare som patrullerar i korridorer, toaletter, skolgård etc. Eller kanske en skolresa till Auschwitz så att de små liven får känna den skrämmande atmosfären från världshistoriens mest omfattande mobbing av en hel folkgrupp.
Eller mindre klasser med ett dussin elever i varje klass? Ja, ungefär som att Rosengårdskravallerna berodde på 2-3 våningar för höga hus (de var lika höga på 70-talet).
Nej ge istället de största och ”tuffaste” eleverna i skolan hedersuppdraget att vara skolvakter. Det fungerade bra på min tid på 60-talet och de som passade bäst för det var faktiskt just sådana som jag själv – skolans ”slagskämpar” och svarta får.
Men det finns säkert fler och kanske bättre idéer idag, (jag har dock inte hört/läst någon) men det räcker inte med att bara babbla om mer pengar, och i synnerhet inte om pengar som ofta inte ens finns inom skolan.
Vad som mest behövs i hela vårt dekadenta samhälle är en återgång till gamla värderingar och synsätt. Inte för att de var ”felfria” på något sätt men de FUNGERADE! Om de idag så placerar ut 10 lärare ute på skolgård och korridorer så hjälper det säkert inte. Inte med dessa eftergivna figurer. Om lärarna återfick sin auktoritet och rätten att sätta gränser på ett bestämt och omtänksamt sätt så blev deras närvaro påtaglig även om de inte visade sig på utsidan av lärarrummet.
Att ha nolltolerans mot mobbing är däremot naivt. Viss mobbing har alltid förekommit och det är tråkigt men det här landet är faktiskt inget Bullerbyn eller Saltkråkan på planeten Paradiset. Barns och ungdomars mobbing avspeglar bara det samhälle vi lever i där det har blivit ett naturligt inslag med hemlösa i våra storstäder, skyhög ungdomsarbetslöshet, över en halv miljon förtidspensionärer, 1500 självmordskandidater varje år inte minst bland unga etc etc.. i kontrast till toppolitikernas och direktörernas fantasilöner, bonusar och pensioner.
Det räcker inte med mer pengar till förebyggande mobbing för att eliminera den inspirationskällan. Underskatta dem inte ty de är verkligen välupplysta om hur det samhället de imiterar fungerar.