Den farliga naiviteten

Frilandsjournalisten Ivar Arpi har på Newsmill skrivit en mycket intressant artikel om den syn på universell demokrati som många moderna liberaler och socialdemokrater bär på. Jens Orback har skrivit en flammande appell om denna universella demokrati som med störta säkerhet aldrig kommer att bli verklighet. Orback symboliserar utmärkt väl denna elit av politiker som gått vilde i flosklernas underbara värld och ser världen både med rosa glasögon och historielöst.

Som Arpi så väl beskriver är vår demokrati en mycket lång och mödosam process vars historiska rötter faktiskt sträcker sig tillbaka till järnåldern då människorna valde sina företrädare, samt avsatte dem brutalt om allvarligt missnöje med ledarskapet uppstod. Att det på något finurligt sätt skulle gå att upprätta något världs parlament är lika naivt som att tro på Jehovas vittnen skrifter där kolorerade bilder visar hur vilda lejon slickar små barn i ansiktet, som förnöjt skrattar åt lejonets sträva tunga.

Det finns flera aspekter på den naiva universella demokrati som Orback målar upp. Jag själv vill t.ex. inte ha den universella demokrati som Orback målar upp, inte ens om den skulle fungera. Jag vill ha vår lokala svenska demokrati. Skulle en universell demokrati upprättas mot svenska folkets vilja skulle det i sig vara ett djupt odemokratiskt företag. Har Orback och andra globalofiler ägnat denna paradox en tanke överhuvudtaget? Eller mynnar detta tal om universell demokrati ur det svidande valnederlag som socialdemokraterna i vårt land just upplevt?

En annan aspekt av universell demokrati är ju att andra nationer med sina värderingar och traditioner skulle få stort inflytande i vårt land. Orback och andra flumsocialister samt latteliberaler ser en vision där den svenska politiska korrektheten går på export (vilket Tor förbjude). I verkligheten skulle det ju bli tvärtom, eftersom Sveriges befolkning skulle drunkna i övriga länders större befolkning. Sammantaget skulle vi i princip försvinna som självstyrande folk och nation. Så här beskriver Arpi problemet.

Liberalen Johan Ingerö visar vad som är problemet med dessa tankegångar i sin Neo-blogg (101015): "Tunnlar är nämligen öppna i båda ändarna. Om Sverige tar på sig rätten att styra och ställa i Polens abortlagstiftning, så medger vi samtidigt Polens rätt att ställa och styra i vår."

Samma problematik gäller i ännu högre grad den globala demokratin som Orback önskar. Att utan vidare eftertanke vilja förflytta suveränitet till överstatlig nivå är att nonchalera hur mödosamma de politiska landvinningarna varit i Sverige. Demokrati betyder ordagrant folkstyre. Sverige utgör med sina nio miljoner invånare en försvinnande liten del av EUs befolkning, och en långt mindre av jordens 6,85 miljarder. Varje policyområde vi flyttar till överstatlig nivå kommer med största sannolikhet att påverkas mindre av oss, och mer av andra. Det är ganska enkelt att räkna ut hur lite vi skulle kunna påverka beslut som sedan kan bli regelverk vi måste åtfölja.

Alla människor inser vid närmare eftertanke att denna globala demokrati nog inte skulle vara så bra för oss. Vi har nog alla lite svårt att se Jemen böja sig för vår syn på kvinnan. Rent demokratiskt kanske vi skulle få böja oss för Jemens syn på kvinnan, något våra annars så globaliseringspigga latteliberaler tvekar inför. Den vision Orback målar upp om en universell demokrati är hemskare än de visioner man såg framför sig när han berättade om sin mormors syster Ähum...förhållande till en häst.

Vi har i dag faktiskt problem med vår egen lilla demokrati, både i Sverige och i EU. Fördrag i EU faller ofta om det hålls några folkomröstningar, alltså verklig demokrati. I Sverige har vi en riksdag som i mycket viktiga frågor inte är representativ för befolkningen. Nästan alla partier och riksdagsledamöter var för ett medlemskap i EMU, det visade sig i folkomröstningen 2003 att folket var emot ett sådant medlemskap. Inte nog med det, det visade sig att folket fick rätt mot pålästa politiker. Vem talar i dag om medlemskap i EMU?

Vi bör nog åtgärda bristerna i vår egen demokrati först innan man som Orback gör, skissar upp drömmar som påfallande väl liknar de som altruistiska tonåringar ägnar sig åt. I nästan samtliga fall brukar dessa altruistiska drömmar försvinna likt morgondimma ungefär när ungdomarna lagligen får handla på landets systembolag, om inte innan. Att politiker och andra skribenter överhuvud ägnar sig åt dessa drömmar visar på att allt nog inte står rätt till i vårt politiska klimat.

Länk Newsmill