Konservatismen om invandringsfrågan

Konservatismen är stark i folkdjupet men dessvärre svag bland politiker och media. Det märks inte minst genom att de politiker och de partier som trots allt räknar sig som konservativa, som Kd och i viss mån M, i allt för hög grad har övertagit socialistiska eller liberala positioner.

Detta är tydligast i invandringsfrågan. Liberalismen och socialismen är universalistiska ideologier. Enligt dem har vi inte något speciellt ansvar för människor i vår närhet. Vi är alla människor och alla bör behandlas lika. Därav följer en öppen invandringspolitik. Den konsekventa universalistiska positionen vore förstås helt öppna gränser, och en del tokliberaler och toksocialister förespråkar också sådana. Andra är mer pragmatiska och/eller inkorporerar icke-universalistiska inslag i sin ideologi och vill ändå begränsa invandringen något; men från en renodlat liberal eller socialistisk position är detta alltså fel.

Den konservative vill däremot ha mycket begränsad invandring, om alls någon. Det finns flera skäl till det. Ett är att konservatismen betonar att förändringar måste ske långsamt. Snabba förändringar hotar samhällets stabilitet och riskerar att leda till våld och kaos. Det finns mängder av exempel på det. Ett av de mest slående är väl den tyska utveckligen under Mellankrigstiden, där en omfattande depression kastade ut stora grupper i arbetslöshet och fattigdom vilket banade väg för social oro och så småningom det nazistiska maktövertagandet. Snabb invandring av stora grupper från främmande kulturer kan leda, och har i viss mån redan lett, till social oro. Här i Sverige har vi haft bråken i Rosengård, medan många andra västländer har drabbats av mer omfattande kravaller. Ett antal finns beskrivna här.

Ett annat skäl är konservatismens anti-universalism; dess partikularism. Konservatismen menar att människan har ett speciellt ansvar för dem man lever tillsammans med i samma grupp. Detta gäller i synnerhet familjen. Man bör enligt konservatismen inte alls älska alla människor lika mycket, utan bör tvärtom ägna sin familj extra omsorger.

Detsamma gäller, om än i mindre grad, ens eget folk som man lever tillsammans med i samma samhälle. Enligt konservatismen ska vi inte alls, som i synnerhet vissa socialister gör gällande, skämmas över att tidningarna rapporterar oändligt mycket mer om femhundra döda svenskar i Thailand än säg tiotusen döda afrikaner i en svältkatastrof. Våra landsmän har nämligen en speciell plats i våra liv som afrikanerna saknar, precis som, i större skala, våra föräldrar, syskon och barn har större plats i våra liv än främlingar.

Ett tredje skäl är konservatismens betoning av vikten av sociala gemenskaper. Konservatismen har alltid menat att graden av tillit och känsla av gemenskap är viktig för samhället: dels för det ekonomiska välståndets skull, men också för att människor ska trivas och känna sig trygga. Detta har på senare år även slagit igenom i forskningen, där framförallt den världsberömde statsvetaren Robert Putnam talat om tillitens och det sociala kapitalets betydelse.

Det visar sig nu, föga förvånande, att invandring tenderar att bryta ner tilliten och det sociala kapitalet både i USA och Sverige:

The more ethnically diverse the people we live around, the less we trust them.

Gudmundson har bloggat om detta här och här.


We also find that the proportion of people born in a foreign country is negatively associated with trust.

I bl a USA och England har konservativa åtminstone i någon mån tagit ställning mot invandringen (även om konservativa politiker även där i stor utsträckning sviker sina väljare i denna fråga). Men i Sverige är situationen osedvanligt dålig: Billström fortsätter med massinvandringspolitiken trots att de moderata väljarna är de mest invandringskritiska av alla riksdagspartiers väljare.

Även Kd förespråkar en öppen invandringspolitik trots att det alltså går helt på tvärs mot partiets konservativa ideologi.

Det enda konservativa partiet som idag är konsekvent i den här frågan är Sverigedemokraterna. De övriga måste bryta sig loss från socialisters och liberalers problemformuleringsprivilegium och stå upp för de konservativa värdena; och om de inte gör det av sig själva gäller det för de konservativa väljarna att tvinga dem att göra det. Som jag ser det är det effektivaste sättet att göra det i dagsläget att rösta på Sd. En rejäl valframgång för Sd skulle sätta fart på svensk borgerlighet och tvinga den att lyfta sig ut ur multikulturalismens och den politiska korrekthetens träsk.

En utmärkt och lättläst introduktion till konservatismen är denna text.