torsdag, september 13, 2007

Den till intet förpliktigande självkritiken

Närhelst integrationspolitiken diskuteras dyker samma resonemang upp: "integrationen har hittills varit misslyckad, men nu kommer den att bli bättre tack vare just vårt partis magiska reformer A, B och C". Så också i kvällens Uppdrag Granskning som min medbloggare Robsten skrivit om nedan. Sabuni och Dinamarca talade om den misslyckade integrationen på samma sätt som Reinfeldt, Persson och inte minst Sahlin gjort tidigare.

På ytan ser detta ut som välgörande och för politiker ovanlig självkritik, men skenet bedrar. Denna självkritik är nämligen till intet förpliktigande: den är bara självkritik i teorin, inte i praktiken, eftersom den inte leder till några praktiska konsekvenser för handlandet. Den amerikanske filosofen C.S. Peirce talade om Descartes generella tvivel som "fake doubt" eftersom detta tvivel inte, som riktigt tvivel, ledde till några praktiska konsekvenser för Descartes handlande. På samma sätt är denna kritik en fejkkritik eftersom man fortsätter med i stort sett samma politik.

Allra mest hycklande är som vanligt Mona Sahlin som lovade att om, Gud förbjude, sossarna skulle vinna nästa val så ska femton nya miljarder slängas ner i de svarta hål som miljonprogrammen utgör. Borgarna är något bättre med sin lite tuffare linje men på det stora hela är det bara ett skrapande på ytan. Det råder en oerhörd övertro på vilka möjligheter politiker har att påverka integrationen. Det går helt enkelt inte att integrera folk i ett nafs, oavsett åtgärder: det är den läxa man tycker att politikerna borde ha lärt sig av decennier av misslyckanden. Och av det följer vidare att det nu är dags att låta dem som redan är här få en rejäl chans att integrera sig, istället för att fylla på med nya invandrare utan några svenskakunskaper och med mycket annorlunda kultur. Om man drog dessa slutsatser skulle självkritiken vara verklig självkritik.

2 kommentarer:

Marthin sa...

Från toppen av huvudet, efter att just ha sett programet på webben;

-Det sades inget om antalen.
-Det sades inget om tvingad multikulturalism.
-Det sades inget om att länder med välfärdsystem är sämst på ”integration”.
-Det sades inget om att ”invandringen” består av ”flyktingar”.
-Det sades inget om...

Tycker klippen från 50-60 talen är mycket talande. Redan då svarade folk att det var för mycket.

Westerberg drar till med klyschan att vården rasar samman om inte vi haft invandringen.

Janne frågar kommunisten; "Kan vi ta emot hur många som helst?"
Kommunisten börjar prata om något annat, bättre bostadspolitik och att arbetsmarknaden är rasistisk.

Janne frågar Nyamko hur hon rent konkret skall bryta detta, och lägger till ungefär "och inte bara att vi ska ha fler jobb nu". Nyamko svarar givetvis enligt parollen som kördes i valet ang att bryta utanförskapet med att det görs om alla får jobb.

"Hur ska jag klara mig i det svenska samhället på den svenska marknaden, med svenska regler och dialekter? [...] Jag bor i Rosengård och jag kan inte flytta därifrån. Det är helt isolerat." Ungefärligt citat från herrn med skägget.

En av herrarna i bastun lägger mycket frustrerat fram; "...när man hör sånt jävla snack så är det alltid vi svenskar som ska krypa i skiten för alla andra..."

Blicken från den unge kommunisten, som tittar på Janne som om han svikit henne genom att ställa henne mot väggen; Den var njutning att se.

Uppfriskande reportage för att vara Janne och SVT.

Berit sa...

Var det ingen som sa:"Bara vi anslår mera pengar till projekten så blir det bra."
Det brukar vara det standardiserade svaret.