Eftervalsanalys

Eller ett litet försök till det i alla fall. Vid valet 2006 så vann Alliansen relativt övertygande, samtidigt gick småpartierna framåt i detta val som aldrig förr, speciellt SD fick rekordsiffror. Bara en månad efter valet ligger vänsterblocket återigen i ledning över Alliansen i de opinionsmätningar som gjorts, ingen valvinnare har tappat ledningen så snabbt så kraftigt förut. Slutsatsen blir att Alliansen inte vann på att de övertygade väljarna om sin politik, de vann på att så många var så trötta och besvikna på Socialdemokraterna, och kanske även på V och MP, att de valde att lägga sin röst på Alliansen. Under valrörelsen gjorde Socialdemokraterna sin sämsta valrörelse någonsin. De enda man såg i riksmedierna var Persson och Ulvskog. Att Ulvskog inte drar en enda röst till partiet förstår en utvecklingsstörd, men tydligen förstår inte de socialdemokratiska partstrategerna detta. Persson är trots allt underskattad, trots all bufflighet och andra tillkortakommanden så är han en mycket skicklig debattör, dessutom har han en statsmannaliknande utstrålning. Perssons sämsta gren är utan tvekan att utse ministrar, att utse ministrar som enbart föder förakt i de breda folklagren slår till slut tillbaka på hela partiet, det var bl.a. vad som hände under detta val 2006.

Efter valförlusten för Socialdemokraterna har en del från borgerligt håll försökt sig på att utse ny statsminister efter att Persson på valnatten deklarerat sin avgång. De har dock ingen aning om vad som rör sig i breda folklagrens hjärnor, de för fram totalt omöjliga kandidater som Wanja Lundby-Wedin, Wedin är snarast avskydd i stora delar av den socialdemokratiska väljarkåren, inte minst efter att Uppdrag Granskning tagit upp vad som hände under Kommunals strejk. Under denna strejk spelade Wedin en mycket tveksam roll, diplomatiskt uttryckt, och det var sannolikt hon som omöjliggjorde en kraftfullare strejk som hade inneburit högre löner till kommunals medlemmar. De som synes vinna sympati i större kretsar av presumtiva väljare är Bodström och Jämtin, skall det bli en kvinna så är Jämtin enda valet om Wallström tackar nej, vilket hon faktiskt redan gjort.

Några tecken på förnyelse av den Socialdemokratiska politiken har vi ännu ej sett, det har mumlats om bristande öppenhet och tröghet i partiet, det är allt. Det är i den bristande förnyelsen av partiets politik som gjort att hela rörelsen idémässigt hamnat i en återvändsgränd. Hela den Socialdemokratiska politiken har handlat om att försvara bidragssystemen, det har hetat och upprepats in absurdum "slå inte på de svaga" och "slå på den som redan ligger ned". Men vad har Socialdemokraterna haft för politik för vanliga löntagare som varken "ligger ned" eller ser sig själva som speciellt svaga? Eller har det politiska språkbrukar förfalskat så till den milda grad att även vanliga löntagare som betalar skatt och jobbar sina 40 timmar kallas för svaga?

Breda löntagargrupper vill inte att hela den statliga politiken skall handla om bidragen storlek, det är just i denna fråga som Socialdemokraterna profilerat sig när de försökt sig på någon sorts problemformulering. I andra frågor har däremot partiet, opåkallat från breda väljargrupper, gått till höger, utförsäljning av statliga bolag, kommunaliseringen av skolan, privatiseringar och införande ett överdrivet entrepenadsystem på olika nivåer i det allmänna samhällssystemet. Inom dessa områden gick Socialdemokraterna av någon anledning till höger, oklart om några väljargrupper som normalt röstar på partiet hade några önskemål i den riktningen, när det gäller transfereringssystemen så finns det sannolikt en åsikt bland stora väljargrupper att dessa med fördel kan reformeras, här gör partiet ingen sådan ansats. På de områden där en reformering var påkallad gör partiet ingenting, på de områden där många människor inte vill se någon förändring, där reformerar partiet politiken ganska kraftigt, hur är detta möjligt? Ett svar kan vara att man helt enkelt flörtat med vissa väljargrupper, därför har man inte vågat reformera vissa områden på det sätt som skulle ha behövts.

Ett parti som vågat reformera bidragssystemen på ett vettigt sätt, samtidigt som det inte sneglat mot diverse nyliberala strömningar med utförsäljningar till höger och vänster, ett parti som inte sålt ut statliga verksamheter bara för att det verkar vara tidens strömningar, hade förmodligen sopat banan med Alliansen. Hade samma parti stått emot de extremfeministiska strömningar som kanske motsvarar 0,5 % av befolkningen så hade det gått ännu bättre, ett parti som inte hemfaller åt den enklaste politiska korrekthet som vilken idiot som helst kan genomskåda. Men det verkar vara långt till någon insikt bland partistrategerna, man undrar om de ledande inom t.ex. Socialdemokraterna helt enkelt har åsikter som motsvarar den senaste tidens politik, man vinner ju uppenbarligen inga röster på denna politik, så frågan hänger i luften. En del av de kandidater som framförts skulle förvärra de senaste årens snedsegling ännu mer, vi har en spännande tid framför oss, mycket står på spel. Vi ser med spänning fram emot vilken politisk riktning olika partier skall ta efter det senaste valet.