Vi tycker synd om dem som lider och vi tycker allra mest synd om dem som lider så att det syns, men vi hyser respekt för dem som vägrar exploatera sitt lidande för att få medömkan. Vi respekterar dem som är villiga att ta på sig ansvaret för sina handlingar, som underkastar sig krävande och opersonliga normer som tillämpas opartiskt. I dag tror många, åtminstone den vårdande klassen, att normer i sig är ett utslag av förtryck, att de ingalunda är opersonliga utan diskriminerar kvinnor, svarta och minoriteter i allmänhet. Vi får höra att normer avspeglar döda vita manliga européers kulturella hegemoni. Medkänslan tvingar oss att inse orättvisan i att påtvinga dem alla andra.
När medkänslans ideologi leder till sådana orimligheter är det dags att ifrågasätta den. Medkänslan har blivit föraktets mänskliga ansikte. En gång i tiden innebar demokrati motstånd mot all sorts dubbelmoral. I dag accepterar vi dubbelmoral – som alltid en biljett till andra klassens medborgarskap – i den humanitära inställningens namn. Nu när vi upphört att försöka höja den allmänna kompetensnivån – demokratins gamla innebörd – nöjer vi oss med att institutionalisera kompetensen i den vårdande klassen, som lägger beslag på sysslan att ta hand om alla andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar