Kampen om verkligheten

Jesper Strömbäck har blandat mycket bra insikter och forskning med obegripliga förbiseenden i sin bok ”Kampen om Opinionen”. Forskningen är ofta relevant och seriös men tar t.ex. inte hänsyn till Sverigedemokraternas korta tid i riksdagen. Mätningar som sträcker sig över ett antal valrörelser för övriga partier gäller för SD bara i en valrörelse t.ex. Ett annat exempel på tankelapsus är när Strömbäck mäter om och i så fall vilka partier som är missgynnade av media i valrörelserna. Där har Strömbäck mätt och viktat artiklar under två valrörelser, 2006 och 2010. Strömbäck drar utan grund slutsatsen att inget parti är över tid (flera valrörelser) missgynnat av media. Strömbäck skriver på sidan 142 följande:

Sammantaget visar forskning med andra ord att det inte finns något mönster av politisk partiskhet där vissa partier systematiskt gynnas medan andra partier missgynnas. Även om vissa partier i en enskild valrörelse gynnas medan andra missgynnas handlar det om olika partier i olika val.

Slutsatsen stämmer säkert, om man går tillbaka till 1900-talets början. Men det är nog inte vad Strömbäck syftar på. Strömbäck visar inte på vilken forskning han syftar på, inte någon hänvisning överhuvudtaget finns i avsnittet. Det enda underlag Strömbäck visar i boken är hans egen undersökning, som visar detta:

Bilden visar positiva artiklar minus negativa sådana. Diagrammet visar att Folkpartiet fick en kraftig negativ rapportering 2006, vilket har att göra med intrånget i socialdemokraternas e-postsystem inför detta val. Inför 2010-års val var Sverigedemokraterna och i viss mån Socialdemokraterna missgynnade enligt Strömbäck. Att SD var missgynnade torde vara uppenbart för alla som inte både är blinda och döva. Även Socialdemokraterna hade vissa problem med deras allians med Vänsterpartiet. Inte på något ställe visar dock Strömbäck att utslaget på diagrammet är tillfälligt, som han påstår i brödtexten. Stämmer Strömbäcks tes skall alltså SD och S gynnas i det kommande valet medan t.ex. Miljöpartiet och Kristdemokraterna skall överta den roll SD hade 2010. Stalltips, det kommer inte att hända.

Inte heller kommer angrepp som det Peter Wolodarski gjorde sig skyldig till i Nyhetspanelen SVT1 den 17 januari med i statistiken. Inslaget handlade ju inte om politiska partier överhuvudtaget utan Wolodarski tog helt enkelt chansen i flykten att trycka till ett parti han personligen tycker illa om (SD i detta fall). Händelsen var ju beroende av en enskild paneldeltagares agerande, men är ändå relevant då SVT valde att inte markera mot angreppet, och därigenom accepterade detta.

Dessutom visar inte heller Strömbäcks diagram hur många artiklar totalt det skrivit om för de olika partierna. Det är ju en avsevärd skillnad om ett parti ligger på -10 i diagrammet, om minusposten räknats fram efter ett stort antal både positiva och negativa artiklar, eller om minusposten tillkommit enbart genom negativa artiklar. Samma resultat kan ju erhållas i båda fallen, ehuru mediebilden ändå skiljer sig avsevärt åt i praktiken. Själv kunde jag inte hitta en enda positivt vinklad artikel om SD inför valet 2010, trots maniskt letande.

Strömbäcks bok innehåller också tänkvärda problematiseringar. En sådan är balansen mellan beskrivande och tolkande journalistik. Beskrivande journalistik svarar på frågorna vad, när, hur, vilka. Den beskrivande journalistiken är saklig och opartisk. Den tolkande journalistiken är raka motsatsen, där ger journalisterna sin vinkling av verkligheten. Säkra tecken på tolkande journalistik är när en journalist intervjuar en annan journalist. Andra tecken är när inslag har vinjett med ord som t.ex. ”analys”. Strömbäck konstaterar att andelen tolkande journalistik har ökat med tiden. Ett exempel är från 2002 då 9 procent bedömdes som tolkande journalistik till 14 procent 2010 [sid 130].

När det gäller olika medier pekar Strömbäck på en rad undersökningar, som alla pekar ungefär i samma riktning. Vad gäller pressen så innehåller kvällstidningarna mer tolkande journalistik medan morgonpressen innehåller mer beskrivande. När det gäller etermedier så tolkar TV4 mer, medan SVT har mer beskrivande journalistik. Skillnaderna verkar vara små i Strömbäcks undersökning men det som genomgående förvånar i Strömbäcks alla undersökningar är inte resultaten i sig, utan att skillnaderna inte är större. Som slutord påtalar vi att publiken alltid skall vara uppmärksam på när en journalist intervjuar en annan journalist, då är det nämligen frågan om att journalisterna själva tolkar verkligheten.