Reflektioner kring Dawit Isaak

Sveriges tidningar har drivit en intensiv kampanj för att få Dawit Isaak frigiven från hans fångenskap i Eritrea. I dagens DN publiceras ytterligare en artikel som resonerar kring Isaaks fångenskap på mycket tveksamma grunder. 


Det är lätt att hålla med om de allmänna principerna i DN:s artikel. Isaak fängslades på oriktiga grunder, inte ens en rättegång har hållits. Eritreas regering har inte ens presenterat någon anklagelse mot Isaak som låter vettig för en västerländsk medborgare. Det finns dock utvecklingstendenser i vårt eget land som är värt att reflektera över, även om de naturligtvis inte är fullt jämförbara med hur det ser ut i Eritrea. Så här skriver redaktionen i sin artikel.

På papperet gäller visserligen FN:s deklaration om mänskliga rättigheter i nästan hela världen, inklusive Eritrea. Men i realiteten är deras upprätthållande delegerat till de enskilda medlemsländerna. Vår frihet och trygghet är beroende av vårt medborgarskap. För att tala med Bertolt Brecht: det bästa hos människan är passet. 

Alla vet att FN:s deklarationer i många länder inte ens är värt papperet de är skrivna på. När svenska medier och organisationer hela tiden hänvisar till FN:s deklarationer så fort de vill driva en fråga (i egna politiska syften) så stärker de inte FN:s auktoritet. FN reduceras till ett tillhygge man använder får att nå sina egna syften och för att slå politiska motståndare i huvudet. Alla organisationer och enskilda individer som använder FN på detta sätt är principiellt medskyldig till att undergräva FN:s auktoritet, och det är många i vårt land. 


Om det bästa hos människan är passet så borde vi i vårt land vara lite mer försiktiga med hur vi delar ut vårt medborgarskap. Dubbla medborgarskap bör inte tillåtas, enbart denna reform har undergrävt vikten av ett svenskt medborgarskap och det tillhörande passet. Förmodligen beror den relativt svala folkliga uppslutningen kring fallet Isaak på att de flesta vet att vi delar ut vårt medborgarskap alltför lättvindigt. Allt har ett pris och när vissa individer t.o.m. köpt sig svenskt medborgarskap utan att regeringen anser sig kunna ta tillbaka detta, så kommer räkningen förr eller senare. 


En annan aspekt på fallet Isaak är att alla de friheter som DN nu trycker så hårt på är på tillbakagång även i vårt eget land. Exemplen på att partier och människor som inte ansluter sig till den påbjudna politiska paradigmen diskrimineras i vårt eget land kan göras mycket lång, även om det naturligtvis inte går så långt som i länder som Eritrea. Senaste har vi en valrörelse där vi såg en mycket smutsig kampanj mot oliktänkande. En ung pojke blev misshandlad och fick ett hakkors inristad i pannan av uppenbart politiska skäl. Vår statsminister gjorde ett uttalande med budskapet att denne pojke fick skylla sig själv eftersom han hade fel åsikter. 


Dessutom framfördes uppgifter om att den unge pojken tillfogat sig skadorna själv, detta några dagar innan vårt allmänna val. Vi vet ännu inte hur det förhåller sig med von Arnolds skador och händelsen där han skulle blivit allvarligt misshandlad, men statministern hade inte en aning om tveksamheterna kring händelsen innan han gjorde sitt uttalande. Dessutom så framfördes uppgifterna om dessa tveksamheter precis innan valet, och de var baserade på en rättsläkares tveksamheter. I alla andra fall skulle media och övriga institutioner väntat med uppgifterna om dessa tveksamheter tills de utträtts mer grundligt. 


Det finns ett bibliskt ordspråk om att "se bjälken i ditt eget öga innan du påtalar grandet i din nästas öga". Denna tes är väl inte helt plausibel i detta fall, då vår demokrati är vida överlägsen den obefintliga demokratin i Eritrea. Men de uppenbara bristerna som nyligen uppenbarat sig i vår egen demokrati, och som dessutom läggs i dagen så fort det kommer ett parti eller människor med en annan agenda, gör ändå att opinionen för fall som Isaaks mister sin udd. Jag och många andra ställer gärna upp på DN:s och andra tidningars kampanj för Isaak, men det går inte att samtidigt vara tyst för bristerna i vår egen demokrati, eller ännu värre, vara en aktiv aktör i dessa brister.

Länk DN