Ett exempel på normal journalistik

I SvD har Alexandra Hernadi skrivit en artikel som kan betraktas som normal journalistik, utan övertoner åt något håll. Hernadi har intervjuat Mikael Jansson som med egna ord får beskriva sin tid i partiet. Också en del mindre smickrande avsnitt i SD:s historia behandlas i artikeln. Det är nu inte journalistkårens arbete att stryka något parti medhårs, inte heller SD kommer undan vanlig kritisk journalistik, någonsin. Om historiebeskrivningen till alla delar är rätt lämnar vi därhän denna gång. 


Det finns också medlemmar från SD som menar att vi skall sluta klaga på media och journalistkåren. Det blir en ”tycka synd om” mentalitet som partiet och rörelsen förlorar på i ett lite längre perspektiv, menar de. 


Dessa kritiska röster har delvis rätt, men bara delvis. Börjar representanter för SD klaga på att de blir granskade på samma sätt som övriga partier är de riktigt illa ute, och partiet också. Börjar samma representanter klaga och gnälla på att media tar upp faktiskt misstag och misslyckande är man lika illa ute. Bästa sättet att handskas med ett misstag är att erkänna det direkt. Lätt i teorin, svårt i praktiken. 


Det kan naturligtvis också bli för mycket gnäll om den faktiska medierapporteringen, fast den är befogad. Någonstans får man acceptera sakernas tillstånd, kavla upp ärmarna och jobba vidare. Men att inte kritisera en medierapportering om ett demokratiskt parti som fullständigt gått över styr och inte hör hemma i ett demokratiskt land är ju uteslutet. Byter vi perspektiv och ser på min favoritjämförelse, Ryssland så blir situationen klarare. Skulle Putin och Medvedev använda media i Ryssland mot sina politiska motståndare på samma sätt som sjuklövern använt media mot SD skulle precis alla i detta land resa sig upp och skrika ”diktatur”. Varför i hela friden skulle vi inte kritisera när exakt samma sak händer i vårt land?


En del menar att vi framstår som gnälliga med all kritik mot media och att vi enbart förlorar på detta. Det finns självklart en balansgång att hålla som jag skrev om tidigare, men ingen framför synpunkten att vi inte skall kritisera pressen i Ryssland med motiveringen ”det låter bara gnälligt och tjänar inte syftet”. 


Tvärtom så är jag säker på att media till slut tar åt sig av all kritik. Dagens artikel kan vara ett resultat av all den kritik som riktats mot våra tidningar och TV4 främst. Alla journalister som drömt om journalistyrket sedan de var barn kanske inte har lust att spola ner sin yrkesheder på närmaste offentliga toalett. Dessutom har faktiskt en del företrädare för journalistkåren själva gått ut och sagt att det ”nog gått lite väl långt”. Skall vi då inte hålla med dessa representanter för nämnda yrkeskår? Skall vi säga ”nä oss är det inte synd om, vi är tuffa, kör på i ullstrumporna ni”.


Jag är dessutom säker på att när vissa journalister inte längre får några intervjuer från representanter för SD, så kommer övriga journalistkåren att dra öronen åt sig. SD får just nu ganska mycket uppmärksamhet ändå, det är dessutom 4 år till nästa val. Vissa Journalister behöver SD mer än vad SD behöver dem (just nu i alla fall). Vi såg att Anna-Lena Lodenius på sin blogg skrev att hon aldrig någonsin varit med om att en SD-representant vägrat en intervju. Samma dag som Lodenius skrev detta så tackade tre sverigedemokrater (vad jag vet) nej till intervju med Lisa Bjurwald, Expo. 


En expert på Sverigedemokraterna som aldrig får någon intervju eller ”inside information” från partiet blir med tiden en ganska tveksam expert. När ”experternas” levebröd hotas är det självklart att dessa börjar dra öronen åt sig. När sedan SD är i det läget att man kan få intervjuer av andra journalister, som framstår som i alla fall något mer objektiva, då vet alla vem som vunnit slaget.

Länk SvD

Länk Lodenius journalister