Självmordsbombarens fritidsledare talar ut

På Newsmill skriver forne fritidsledaren (Eduardo Grutzky) till självmordsbombaren på Drottninggatan en artikel och ger sin syn på enklaviseringen och radikaliseringen av människor i vissa områden. För det första är det intressant att en fritidsledare till en känd våldsman helt plötsligt kan publicera sig och ge sin unika syn på utvecklingen och händelser, detta var knappast möjligt innan internetrevolutionen och alla de nya medier vi har i dag. 


Grutzky skriver också om självmordsbombarens förre vän, som i artikeln kallas ”Hassan”, och deras olika väg genom livet. Det är en intressant jämförelse mellan två människors olika utveckling och väg genom livet. Den ena utvecklas i en mycket destruktivt riktning, den andra åt ett mer normalt och positivt håll. Att människor utvecklas åt olika håll sker ju i alla etniska grupper, men får sällan konsekvenser som den med självmordsbombaren på Drottninggatan. 


Grutzky tar upp en viktig aspekt av vår immigration som även jag och vissa andra systemkritiker återkommande kritiserat. Det är dock klokt att någon med utländsk börd tar upp vissa problem för att den politiska makten möjligen skall lyssna, då minskar risken att problemanalysen grundar sig på främlingsfientlighet nämligen. Så här beskriver Grutzky utvecklingen i både svenska och brittiska enklaver.

Enklaven Luton, där Taimour tillbringade flera år, är i många avseenden ett eget minisamhälle i ett större samhälle. De brittiska normer och lagar som borde gälla där har satts ur spel och ersatts av tribala religiöst baserade interaktionssystem, helt grundade på tanken att det är gruppen som är samhällets minsta beståndsdel och inte individen. Religiös tillhörighet har ersatt politisk hemvist. Etnicitet ritar gränserna för gemenskapen.

Enklaver av denna typ existerar på åtskilliga platser i Sverige. Där finns nästan inga kvinnor som förvärvsarbetar eller går ut utan slöja. Enklaviseringen sker parallellt med segregationen, men är inte identiska processer. Segregationen är en konsekvens av rasismen, som vill knuffa ut vissa grupper som inte är populära, och ser till att de hamnar tillsammans i områden där inga andra vill bo.  

Det är Luton som Grutzky beskriver här men det skulle lika gärna kunna vara Rosengård eller någon annan enklav i vårt land. Beskrivningen av egna lagar och en långt gången alienation känner vi igen, även från denna blogg. Om nu etniciteten ritar gränserna för gemenskapen som Grutzky skriver, så måste det ligga mycket nära det Expo och våra högljudda antirasister kallar ”rasism”, i alla fall om samma process skulle äga rum bland ursprungsbefolkningen. 


Den form av segregation som Grutzky beskriver sker i princip inte i områden som domineras av etniska svenskar. Det går rent lagligt inte att vräka någon familj som sköter sig och betalar hyran. Att en i övrigt skötsam familj med utländsk börd skulle bli så allvarligt trakasserad av etniska svenskar så att familjen känner sig tvungen att flytta låter som en saga, jag har i alla fall aldrig hört talas om något sådant. Hur det är med en sådan typ av segregation i områden som inte domineras av etniska svenskar undandrar sig min vetskap. Vidare i artikeln läser vi detta.

Enklaviseringen är en självvald segregation. Vissa väljer enklaver för att de inte delar det omgivande samhällets demokratiska och humanistiska syn på kvinnor, barn, mänskliga rättigheter och religion. Nu efter Taimours fruktansvärda dåd och gripandena i Danmark letar myndigheterna desperat efter lösningar.

Ja och lösningen är tyvärr den att människor med en sådan syn som Grutzky beskriver här inte borde få asyl i vår del av världen. Man undrar vad dessa människor flyr ifrån, är det minoriteter av demokratikämpar som har trakasserat dem eller vad? Även om man har starka skäl att fly sitt hemland så finns det delar av världen där samhällena har en syn på demokrati och kvinnor som mer liknar det Grutzky beskiver här ovan.  


I artikeln beskriver Grutzky hur skadlig den eftergiftspolitik våra politiker försöker möta problemen med är. Därefter skriver Grutzky så här i sin artikel.

Samhället borde omedelbart stänga alla religiösa skolor, kriminalisera tvångsäktenskap, skärpa straffen för olika hedersbrott och samtidigt strypa allt ekonomisk stöd till alla religiösa organisationer, oavsett om det kommer från utlandet eller från myndighetshåll i Sverige.

Det är tur att Grutzky med utländsk börd skriver detta, när jag skriver exakt samma sak är jag rasist och blir registrerad av Expo. Ja nu kanske Expo noterar namnet Grutzky i sina liggare, man vet aldrig. Expo vet förövrigt vem som står bakom denna anonyma blogg. Tvångsäktenskap måste väl redan vara olagligt, det kan väl inte vara så illa att det är lagligt med rena tvångsäktenskap i vårt land? Ekonomiskt stöd till religiösa organisationer bör upphöra omedelbart, detta skall gälla alla religioner, även den kristna.


Jag är starkt emot religiösa friskolor, som enligt skollagen får drivas på konfessionell grund. Den obligatoriska skolan måste drivas på icke- konfessionell grund. Det är vansinnigt att skolor finansieras med pengar från t.ex. Saudiarabien och drivs på konfessionell grund. Något bättre sätt att sabotera all integration av immigranter än dessa konfessionella friskolor är svårt att överhuvudtaget tänka sig. En del människor även inom ett parti som SD är emot en sådan lagändring som jag här menar är nödvändig. De kristna friskolorna får ju då också läggas ned eller ändra sin läroplan, men vi kan helt enkelt inte fortsätta på detta vis där människor drivs in i alienation redan i skolan. Till sist skriver Grutzky om sin vän Hassan enligt följande.

Istället borde samhället stödja muslimer som Hassan. Men vad skulle det innebära? Hassan ser sig själv främst som svensk, och hans koppling till islam är privat. Han tror på gud, han fastar på Ramadan och han äter i vanliga fall inte gris.

Men sanningen är att Hassan inte behöver något stöd. Han klarar livet på ett utmärkt sätt. Sanningen är att Hassan är muslim precis som andra svenskar är kristna eller judar. På sitt eget grundlagsskyddade sätt. Utan att varken kräva eller förvänta sig att samhället ska anpassa sig till hans tro.

Grutzky har inga problem med Hassan, det har inte jag heller. Det är t.o.m. högst troligt att jag hellre har Hassan som arbetskamrat eller granne än någon fanatiker från Jehovas vittne eller Livets ord. Ja, jag kan gå ännu längre, jag föredrar alldeles säkert Hassan som både arbetskamrat och granne framför de politiskt superkorrekta hycklarna från Broderskapsrörelsen. Fick ni det svårt nu på Expos redaktion?

Länk Newsmill