Reinfeldts strategi

Vi skall säga det på en gång, det är omöjligt att veta vad som rör sig i Reinfeldts huvud och vilka övervägande som gjordes i samband med att Reinfeldt i veckan under ett tal på Norrmalmstorg gick ut och erkände immigrationens stora kostnader och den påverkan det med nödvändighet har på vår välfärd och ekonomi. Det är dock långsökt att han skulle göra det i ett anfall av plötslig moralisk ärlighet. En agenda och en strategi måste ligga bakom utspelet. I annat fall skulle han ha erkänt kostnaderna långt innan, som flera oberoende bedömare påtalat, däribland Lars Calmfors. Så här föll Reinfeldts ord på Norrmalmstorg.

Jag kan redan säga att det kommer att bli omfattande kostnader för att ta emot dessa människor. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering. Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas utrymme för det

Det är uppenbart att vi är inne i en valrörelse och att utspelet har med valrörelsen att göra. Det är nästan lika uppenbart att Alliansen ligger under de röd-gröna i opinionsundersökningarna. I detta läge väljer alltså Reinfeldt att göra ett utspel som förmodas (även av moderaterna) gynna SD som Reinfeldt avskyr. Det råder ingen tvekan om Reinfeldts avsky för SD, det syns varje sekund genom TV-rutan. Ändå väljer han alltså att göra ett utspel som han vet gynnar SD.

Tar man med Reinfeldts dedikerade motvilja mot SD i analysen, duger inte den förklaring SVT:s experter bjöd på, nämligen att Reinfeldt gjorde utspelet för att enbart skapa oro hos väljarna, och att de därigenom skulle välja det säkrare alternativet som nästan alltid är den sittande regeringen. Det är en osannolik förklaring med alldeles för osäker utdelning och en alldeles för hög insats (gynna SD).

Petter Larsson på Aftonbladet är faktiskt något på spåret bakom allt onyanserat känslosvall och världsfrånvända vänsterfantasier. Så här skriver han.

För samtidigt som han med ena handen lyfter SD, skadar han de rödgröna partierna i två av deras paradfrågor: välfärdssatsningar och antirasism.Så snart de nu talar om satsningar som kan kosta något, kommer det att framstå som att de är ekonomiskt ansvarslösa, och som att de sviker världens flyktingar

Larsson reflekterar inte en sekund på att det faktiskt kan vara sant, att en kostsam immigrationspolitik faktisk på sikt kommer att rasera välfärden, ety då skulle ju hela hans världsbild rasa samman. Däremot kan han ha rätt i att Reinfeld gjorde utspelet för att ställa till det för de rödgröna och deras planer på välfärdssatsningar. Reinfeldt kan innan valet peka på hur oansvariga de röd-gröna beter sig som lanserar stora satsningar, samtidigt som immigrationen slukar stora delar av budgetutrymmet.

Om det värsta inträffar ur Reinfeldts synvinkel, att de röd-gröna vinner valet, har han själv gett sig alibi, - jag sade minsann hur läget var. Samtidigt som han nästan tvingar in de röd-gröna i en destruktiv politik, nämligen den att fortsätta på den inslagna vägen. Det är en väg där vi skall ”öppna våra hjärtan” samtidigt som den ekonomiska situationen tvingar de röd-gröna att föra en politik som faktiskt liknar Reinfeldts egen. En politik med omfattande kostsam immigration och där det ekonomiska läget omöjliggör stora satsningar på välfärden.

De röd-gröna missade självfallet tillfället att lägga om politik. När Reinfeldt höll sitt tal om begränsade välfärdssatsningar hade de röd-gröna kunnat deklarera en kursändring vad gäller immigrationspolitiken, med hänvisning till Reinfeldts tal. Men det var en tillfällighet som de självklart inte utnyttjade. Stora partier är inte kända för snabba kursändringar när tillfället yppar sig, om det ens är möjligt med tanke på gräsrötter och media.

Förstår du vad vi säger Reinfeldt?

Statsminister Fredrik Reinfeldt bevistade Stockholms universitet och höll enligt SvD ett anförande för, får vi förmoda, hänförda studenter. Artikeln är något kortfattad om formerna för anförandet, om övrigt innehåll och hur det gick till när en av studenterna tydligen ställde en fråga om partiet på allas läppar, Sverigedemokraterna. Förmodligen gavs som brukligt är, tillfälle till frågor efter anförandet och det var då Reinfeldt fick tillfälle att torgföra sina åsikter om SD, en chans han inte missade.

Att denna enkla fråga från en student renderar en artikel i en av våra rikstidningar, där ämnet för anförandet över huvudtaget inte nämns säger något om vad den senaste tidens opinionsmätningar inneburit för det mediala Sverige. På frågan om SD är vågmästare från en av, förmodar vi, mindre briljant student svarade Reinfeldt så här.

Vi har på alla sätt argumenterat mot och konfronterat Sverigedemokraterna, det är ett av de svåraste problem som finns att hantera, har de kommit in i ett parlament är de svåra att få ut.

Precis, det är betydligt lättare att få ut oönskade partier i diktaturer. Där kan man kalla in någon milis eller paramilitär grupp som genast ordnar ett sådant irriterande problem som att något parti har fräckheten att bryta den politiska konsensus som enligt överrenskommelse skall gälla. Att moderaterna har konfronterat Sverigedemokraterna "på alla sätt" kan stämma, om det nu inte är SD som konfronterat Moderaterna. Självklart är det ett svårt problem om människor ute i verkligheten inte fattar storheten i den politik man så noga utmejslat i sin ombonade villa i Täby. Vidare beskriver Reinfeldt den del av valmanskåren som inte förstått storheten i vårt mångkulturella projekt så här.

De lyssnar på djungeltrummorna på internet, där finns de enkla svaren, rätt gapigt framförda, där görs jobbet. Det är där SD hämtar sin näring och driver sin verkliga politik.

 

Djungeltrummorna? Ähum...själv tycker jag nog liknelsen är mindre lyckad av Reinfeldt. Dessutom känner jag mig kränkt. Det är en hemsida som just denna Reinfeldt beskriver som en "djungeltrumma". Själv betecknar sig Reinfeldt som höjden av politisk briljans och abstrakt tänkande självklart. Tyvärr har Reinfeldt inte lyckats förklara storheten i vår immigrationspolitik eller i den mångkulturella visionen. Det kan ju bero på att en simpel tjänsteman som undertecknad har svårt att hänga med i det stora och överlägsna tänkande som en statsman som Reinfeldt ägnar sig åt. Vi andra, som storögt och med gapande munnar försöker ta in de fantastiska visioner Reinfeldt torgför med sina rådjursögon, verkar mer befinna oss på samma nivå som statsministerns son, som förövrigt nog kommer att ha ett par frågor till far när han blir äldre. Vidare i Reinfeldts resonemang.

Det ni ser i riksdagen är en förfinad form i kostym, men budskapet finns på internet, där finns fotsoldaterna. Tar man in deras verklighetsbeskrivning ser man ett helt annat Sverige. Lyssnar man på det och inget annat får man en helt annan verklighetsbild och det gör att det är otroligt svårt för mig att nå fram.

Budskapet finns svart på vitt i de partiprogram som ligger lätt tillgängliga på internet. Det är självklart lättare att angripa kommentarerna på någon hemsida än det som står i partiprogrammen. Nu har vi yttrandefrihet och denna frihet utökades mer än vad som någonsin var meningen när vart samhälle blev uppkopplat.

Nu är det dock så att fler och fler verkar undra över vad våra regeringar håller på med, speciellt vad gäller vissa frågor som immigration och EU. Dessa personer har understundom klen politisk skolning och bristande retorisk förmåga. Reinfeldt missar inte ett tillfälle att visa sitt förakt för denna undervegetation av gräsrötter. Även undertecknad kan ju ibland tycka att både språk och politiska ställningstagande tar sig väl "folkliga" uttryck i kommentarsfälten, men att ge det som förklaring till det växande missnöje med den förda politiken är inget annat än en bluff.

På tal om "verklighetsbild" så är ju vi några som förtvivlat anklagat och påpekat att problemet är just Reinfeldts egen verklighetsbild, som skiljer sig monumentalt från den bild vi andra har av vår samtid. Här tror jag faktiskt att Reinfeldt närmat sig pudelns kärna, fast inverterat. Det är Reinfeldt och hans gelikars verklighetsbild som är huvudproblemet. Vidare säger Reinfeldt så här.

Det går, enligt statsministern, inte att lösa något genom att prata eller samarbeta med Sverigedemokraterna. 

Rätt igen. Vissa problem går inte att lösa varken genom att pratat eller driva politiska spel, man måste ändra sin politik och fatta obekväma beslut. Till sist tar vi med detta, även om vi kunde dekonstruera vartenda ord Reinfeldt fällt under sitt besök på Stockholms universitet.

De finns bara där för att betona det negativa, för att peka finger och driva upp vi och dom-tänkande.[…]
SD är det ”svenska svaret på att tänka ilska och aggressivitet” […]
SD är ett parti som över huvud taget inte vill bygga något, det handlar om att riva ner.

Gräv där du står lyder ett gammalt ordspråk. Om Reinfeldt verkligen vill motverka ett ”vi och dom-tänkande” kunde han kanske börja där han själv står, i riksdagen.

Reinfeldt låter påfallande ilsken och aggressiv så fort Sverigedemokraterna kommer på tal. Kanske menar statministern att han själv tänker aggressivt och ilsket så fort SD kommer på tal, och därför ger skulden för detta på själva föremålet för hans ilska.

”SD är ett parti som inte vill bygga något, det handlar om att riva ner.”

Låt oss lyfta blicken och skåda ut över vår samtid. En dominerande syn är bränder och stenkastning mot polis och brandkår i Rosengård. En förlamande arbetslöshet och utanförskap härskar i samma stadsdel. Samma sak som i Rosengård gäller Hammarkullen, Ronna, Hovsjö, Fittja, Alby, Rinkeby och i många, många andra stadsdelar. När vi lyfter blicken ser vi bilbränder och brinnande skolor, vi ser en omfattande skadegörelse av våra allmänna samhällsfunktioner. Vi ser en ökande trend mot våldsbrott och våldtäkter. Trenderna är tydliga, oavsett vilka folkgrupper eller som står bakom dessa företeelser. Förmodligen finns tendenser till förfall inom samtliga grupper i vårt samhälle i varierande grad, även den helyllesvenska. 
    
”SD är ett parti som inte vill bygga något, det handlar om att riva ner.”

Vi ser en tokprivatisering av våra allmänna kommunikationer som gör att ingen tar ett helhetsansvar för t.ex. underhållet. Pendeltågstrafiken står allt som oftast stilla under rusningstrafik, också beroende på en gammal utsliten vagnspark. Vi ser en tokprivatisering av vården, som går ut över våra gamla som i sin krafts dagar byggde upp det samhälle vi lever i nu. Vi ser en privatisering av vårt skolsystem där skattebetalarnas pengar förs utomland, i stället för att användas till undervisning av det släkte som en gång skall ta hand om oss när vi blir gamla. Med detta sagt vill vi inte kritisera alla former av privatisering. Det som fungerar för brukarna bygger upp vårt samhälle och gör det bättre, och tvärtom för de privatiseringar som inte fungerar självklart.

”SD är ett parti som inte vill bygga något, det handlar om att riva ner.”

Vi ser ökade skarpa krav från EU att öka vår avgift till projektet med 10 miljarder kronor per år. Vi är redan nu det land som får minst tillbaka av den avgift vi betalar in till EU. Denna ojämnvikt blir alltså dramatiskt högre om regeringen inte lägger in sitt veto mot EU:s finansplan. De pengar vi skyfflar in till EU är pengar som skattebetalarna arbetat ihop för att vi skall ha en fungerande sjukvård, polis och äldrevård. 

”SD är ett parti som inte vill bygga något, det handlar om att riva ner.”

Vi har avvecklat, eller rivit ner, för att tala med Reinfeldts vokabulär, nästan hela vårt försvar. Vi har avvecklat detta för att ha råd med införandet av vårt mångkulturella samhälle och den alltmer betungande EU-avgiften.

Följer vi utvecklingen i tangentens riktning ser vi ett samhälle där de lite mer välbeställda bor i gated communities. Utanför dessa skyddade minisamhällen lever otrygghet och kriminalitet. Självklart finns en stor kader av billig arbetskraft där företag, skyddade bakom murar, kan välja och vraka bland billig arbetskraft. Våra samhälleliga institutioner har eroderat och vårt fordom så vackra land har sänkts ned i fattigdom och förtvivlan. I stället ser vi brinnande bilar, förfallna husfasader och rädda människor som skyndar fram över ett härjat och chanserat stadslandskap. Det är en bild som förskräcker och kanske aldrig blir sann, men utvecklingen pekar just åt det hållet.  

Nej Reinfeldt, du når varken mig eller mina grannar med ditt budskap. Fast å andra sidan misslyckas vi med att nå dig med vårt budskap. Jag skriver på ren svenska, utan att nyttja någon form av musikinstrument, lyssnar du Reinfeldt? Förstår du vad vi säger? Eller talar vi helt olika språk?      


Vi har ett obegripligt rättssystem

En 61-årig sjukpensionär band sin hund utanför affären när han skulle handla i Kortedala. Efter att Carl-Eric Cedvander klarat av sina inköp och stegade ut på gatan misstänkte han att ett ungdomsgäng bråkar med den bundna hunden, varpå han sade till dem. Följden blev en synnerligen rå misshandel där åtminstone en av gärningsmännen sparkat den i princip försvarslösa och då liggande sjukpensionären så hårt han orkade. Följden blev enligt DN och SvD livshotande skador och bestående men. Bland annat har Cedvander bestående minnesförlust och syn enbart på ena ögat efter den besinningslösa misshandeln. Så här står det i DN om domen.

De döms för grov misshandel till ungdomsvård med så kallat ungdomskontrakt och ungdomstjänst.
De ska även att betala ett skadestånd till mannen på cirka 130 000 kronor.[…]

Hade de varit vuxna hade straffet blivit två och ett halvt år respektive ett och ett halvt års fängelse, skriver rätten i ett pressmeddelande.

Det straff som dömts ut står inte på något sätt i proportion till det grova brott gärningsmännen gjort sig skyldiga till. Straffet för vuxna är alldeles för lågt, även för unga gärningsmän där det är rimligt med en viss straffrabatt för låg ålder. Det är dessutom obegripligt med det straff gärningsmännen skulle ha blivit dömda till som vuxna, ur perspektivet att maxstraffet för grov misshandel/synnerligen grov misshandel är 10 års fängelse. Nu med den massiva straffrabatt gärningsmännen erhåller blir straffet ett slag i ansiktet både på offret och allmänheten. T.o.m. det straff åklagaren yrkat på är obegripligt lågt. 

På sikt är det samhällsskadligt att tillämpa en straffpraxis som ter sig obegriplig för allmänheten. Respekten för vårt lagsystem urholkas och laglydigheten allmänt riskerar att erodera. Dessutom är det viktigt för medborgarna att vårt rättssystem signalerar vad som är rätt och fel, respektive allvarligt och mindre allvarligt. I detta fall har vårt rättssystem gett helt fel signaler.

Reinfeldt deklarerar stolt, enligt den utspelspolitik regeringen nu lagt sig till med, att han och regeringen skall satsa 1,5 miljarder kronor på rättsväsendet nästa år. Det är bra men det spelar ingen roll om inte gärningsmän som begår grova våldsbrott döms till straff som åtminstone markerar att det är allvarliga brott det är frågan om. Vi kan inte ständigt känna oss hotade av ungdomsgäng som vet att deras gärningar i princip inte renderar något straff att tala om. Vi lever i ett mångkulturellt samhälle och nu måste vi också anpassa straffskalorna till detta. De nuvarande straffskalorna fungerade möjligen när Sverige betecknades som ett folkhem (och knappt ens då) nu är de ett hån mot de drabbade.

DN

SvD

DN Reinfeldt

SVT 

Ingenting om immigration eller integration i M:s satsningar

Moderaterna har understundom anklagats för att ha stagnerat i sina politiska visioner. För att råda bot på detta, lagom till nästa val, har Reinfeldt stolt deklarera en moderat satsning på fem viktiga politikerområden. Arbetsgrupper har bildats för att mejsla ut en framtidspolitik. Områdena för satsningen förvånar dock. Dessa är de områden moderaterna tänker sig en satsning på:

1. Ekonomin
2. Skolan
3. Hälsa
4. Kriminalpolitik
5. Klimat

Ekonomin är moderaternas starka gren och det är väl naturligt att man satsar på det som betraktas som paradgrenen. Skolan är folkpartiets paradgren, hur har man tänkt här? Konkurrera ut FP? Hälsa är väl ett lite märkligt område för just moderaterna, anar vi inte lite populism här? Kriminalpolitik är en naturlig gren för M och här finns det massvis att göra vad gäller organiserad kriminalitet. Ett gott val av politiskt område. Klimatpolitiken är inget M någonsin kommer att kunna bli riktigt bra på, starka intressen inom partiet kommer att sätta käppar i hjulet, här mer än anar vi falsk populism. 

Vad som verkligen saknas är satsningar på en vettig immigrationspolitik samt integrationspolitik. Nu vill sannolikt M inte ta i frågan om immigrationspolitiken, då återstår integrationspolitiken. Är M nöjd med situationen i Gårdsten, Rosengård, Hammarkullen, Fittja och Rinkeby? Eller är risken för misslyckande för stor för att man stolt skall våga sig på en satsning? Den illmarige Reinfeldt kanske vill putta detta politiska område på en olycklig alliansbroder. Det är ytterst oansvarigt att inte ens ägna ett ord om dessa "utanförskapsområden" när man deklarerar en framtida satsning. Reinfeldt nämner att utanförskapet har minskat i vårt samhälle, det är ett ytterst tveksamt påstående och syftar förmodligen på den allmänna arbetslösheten. 

Slutsatsen är att våra politiker i regeringen har gett upp att få rätsida på de områden där svensk lag och rätt i princip inte gäller och där rena klaner tagit över samhällena. Vi talar om stadsdelar där stora delar av befolkningen inte talar svenska och inte har en tanke på att inlemma sig eller bidra till vårt samhälle. Det kanske är just därför Reinfeldt inte ens vill göra en satsning på dessa områden, risken för misslyckande är för stor. Ändå fortsätter regeringen med den immigrationspolitik som tydligt visat sig inte fungera, milt uttryckt. 

Länk DN

Lissabonfördraget - tvingades och smögs igenom

Det EU-avtal som inneburit att mest makt flyttats från Sverige till Bryssel, ja det kanske mest betydelsefulla avtal Sverige skrivit under överhuvudtaget efter andra världskriget var Lissabonfördraget. Ett av de partier som var med och drev igenom fördraget i vårt land var moderaterna. Tack vare Anne-Marie Pålssons bok "Knapptryckarkompaniet" kan vi läsa hur det gick till inom M när detta omfattande fördrag gick igenom moderaternas partistämma.  


Fördraget var aktuellt redan 2003, då det remissbehandlades samt granskades av lagrådet. Eftersom folkomröstningar i både Nederländerna och Frankrike sade nej till förslaget behövde inte riksdagen ta ställning till förslaget detta år. Fördraget gick tillbaka till tjänstemännen och politikerna på EU-nivå, samt arbetades om en del. En del av förändringarna var av rent kosmetisk natur, utformningen blev mindre provocerande. Det nya fördraget - Lissabonfördraget - blev färdigt under 2008, då var det åter dags för den svenska riksdagen och regeringen att ta ställning till fördraget. 


Enligt Pålsson så gick nu behandlingen av fördraget i expressfart. Anledningen till detta var ju att fördraget redan varit uppe till remissbehandling 2003, samt att det nya fördraget i princip var detsamma som det gamla! Redan här gick det snett. Det gamla fördraget var ju det som flera nationer sade nej till. Hela Lissabonfördraget är på tusentals sidor. Enligt Pålsson var det i princip ingen som hade läst fördragstexten innan den debatterades i kammaren. De ledamöter som talade i plenissalen stod och rabblade upp inlärda brottsstycken som de lärt sig utantill. Pålsson själv försökte enligt boken få igång diskussioner och belysning av fördraget. Ingen var intresserad, det hela var redan uppgjort och bestämt. Frågan skulle slutgiltigt bestämmas på moderaternas partistämma, där skulle M ta definitiv ställning till fördraget. 


Inför moderaternas partistämma skickades inte partistyrelsens förslag ut till de lokala partigrupperna. Ombuden på partistämman hade alltså ingen chans att sätta sig in i fördraget innan själva stämman. Detta måste vara unikt (får vi hoppas). Själva förslaget kopierades, enligt Pålsson, upp i ett (1) exemplar, som låg på ett bord utanför sammanträdeslokalen. Under själva debatten (eller vad vi skall kalla det för) så var det bara en ung delegat som opponerade sig mot förslaget. Reaktionen från den övriga stämman var jämförbar med om samma person gått upp i talarstolen och låtit vädret gå i mikrofonen, och sedan tackat ordföranden för ordet. Pålsson beskriver i sin bok hur stämman sedan ägnade en lång och intensiv debatt om antalet betygssteg grundskolan lämpligtvis skall ha. Så här skriver Pålsson vidare i sin bok.

Att jag tar upp partistämman här beror på att den säger något om hur partieliten kunde bestämma slutresultatet genom att styra partiets interna process. Det var stämman som skulle äga frågan, men något underlag fick inte ombuden före stämman.  

Vad som hände på partistämman utgjorde i själva verket ett grundskott mot den representativa demokratin. Ledande politiker brukar energiskt försvara ordningen att låta valda företrädare bestämma, snarare än väljarna själva i en folkomröstning, med att väljarna inte är tillräckligt insatta i frågan. Detta förutsätts emellertid de valda representanterna vara, ty deras uppgift är ju att informera sig även i komplicerade frågor. Det är med denna överlägsna kunskaps hjälp de tilldelas rätten att fatta beslut för väljarnas räkning. Men när de valda representanterna i riksdagen binds av beslut som fattats av oinformerade stämmodelegater - då faller hela denna tankekedja.

Efter att fördraget bekvämt och smidigt antagits på moderaternas partistämma så var det så dags för riksdagen att behandla frågan. Enligt Pålsson så brydde sig inte regeringen det minsta om vad remissorgan som Regeringsrätten, Högsta domstolen, Justitiekanslern eller vad olika universitet sade om fördraget. Lagrådet valde att utgå från att regeringen hade rätt, i stället för att göra en egen bedömning. Detta gällde alltså den kanske viktigaste frågan efter andra världskriget för Sveriges framtida utveckling. Regeringen lyckades också lotsa igenom fördraget utan att ändra i vår svenska grundlag, det hade ju sinkat beslutet avsevärt. Riksdagen kunde alltså besluta i frågan om Lissabonfördraget efter att ha fått kvalificerad majoritet i riksdagen. Därmed överförde man makt på ett sätt som det inte var tänkt enligt vår grundlag. 


Som om inte allt detta vore nog, så har de EU-positiva partierna i riksdagen för in en paragraf i vår grundlag som gör det möjligt att föra över makt direkt från vår egen riksdag till EU med ett beslut och kvalificerad majoritet. Riksdag och regering kan alltså urholka vårt självbestämmande ytterligare utan att behöva göra några grundlagsändringar. Pålsson beskiver ibland direkt, ibland mellan raderna hur EU blivit det viktigaste av allt för de politiska eliterna. Allt som har med EU att göra är bra och skall helst gå igenom riksdagen. Alla som är emot något från EU är i grunden bakåtsträvare och ses som ett hot mot vägen till ett gemensamt utopiskt Europeiskt paradis. Man får känslan av att vår politiska elit drabbats av någon slags "hang up" där det gäller att anamma precis allt från EU, och där alla andra hänsyn i bästa fall kommer i andra hand. 


Politiker talar vid högtidliga tillfällen gärna högtidligt om demokrati. När det gäller att få igenom förslag och beslut av större vikt, tummar man dock själva på principerna. Återigen visar det sig vilken skillnad det är på högstämda tal, och den lite solkigare verkligenheten. Dessutom måste vi komma ihåg att vi gick med i EU med en inte alltför stor majoritet 1994 (52 % för 47 % emot). Vi röstade emot ett medlemskap i valutaunionen. Det finns en tydlig diskrepans mellan de valda företrädarna för folket och folket själv när det gäller EU.   


Just nu skall två tunga EU-projekt subsidiaritetsprövas i riksdagen. Det ena projektet handlar om en gemensam energiinfrastruktur. Det innebär alltså bl.a. ett gemensamt elnät i hela Europa, som dessutom skall kopplas ihop med ett antal fattiga länder utanför Europa (i förlängningen). Hela projektet kommer i sin slutgiltiga utformning att kosta enorma belopp. Vi talar om belopp som är mycket stora t.o.m. på EU-nivå. Vem skall betala detta, Grekland och Italien? Knappast troligt. Hur kommer projektet det att påverka vårt elpris, speciellt nu när Tyskland kanske planerar att skrota sina kärnkraftverk? 


Det andra mycket tunga och omfattande projektet går under det storstilade namnet "Horisont 2020" och innefattar så mycket på olika områden att det inte ens låter sig att beskrivas här. Klart är att massvis med svenska lagar kommer att bli inaktuella och ersättas med gemensamma europeiska lagar. T.ex. kommer vi beordras att satsa utbildningsresurser på vissa socioekonomiska grupper och bekämpa utanförskap, då med direktiv, eller snarare direkt lagstiftning från EU. Det hela kommer att kosta ofattbara belopp. Det är självklart inte fel att satsa på vissa socioekonomiska grupper eller att bekämpa utanförskap. Men skall detta ske med direktiv från EU? Det kanske allvarligaste av allt är att det svenska folket är helt ovetande om vad som i verkligheten håller på att ske med vårt självbestämmande. 

Länk Lissabonfördraget (Ingen orkar läsa detta, försök inte ens)

Länk Riksdagen gemensam europeisk energiinfrastruktur

Länk Riksdagen Horisont 2020

Reinfeldts uppvisning i tolerans och "allas lika värde"

Vi har alla sett politiker på höga positioner som med emfas deklarera sin avsky för alla former av mobbning, i alla fall om det sker på någon skolgård. Mer sällan tas problemet vuxenmobbning upp, det kan måhända inkassera betydligt färre politiska poäng. Men hur går det till när partiledare och andra politiker tvingar igenom sina förslag? Förekommer det rent av trakasserier för att få riksdagsgrupperna med sig? Definitivt förekommer detta, i alla fall om vi får tro vad Anne-Marie Pålsson skriver i sin nyligen publicerade bok "Knapptryckarkompaniet".

Våra tidningar och övrig media missade inte chansen att påpeka Göran Perssons buffliga beteende. Det har varit förunderligt tyst om Reinfeldts metoder. Detta är märkligt när vi läser hur Reinfeldt fick igenom FRA-lagen i sin egen riksdagsgrupp. Från början fanns det ett betydande motstånd från många håll i moderaternas riksdagsgrupp. De "gamla" moderaterna värnade ju i någon mån om den personliga friheten. En efter en övertalades personerna att rösta enligt den fastslagna partilinjen. Alla möjliga och omöjliga argument användas. Rena hot förekom också enligt Pålsson, den som röstade emot partilinjen skulle stigmatiseras som simpel förrädare. Hot om att regeringen skulle avgå användes också, även om det argumentet måste ha varit rena lögnen i detta sammanhang.

Övertalningsförsöken startade enligt Pålsson alltid med den svagaste länken i kedjan, för att sedan gå över till starkare och starkare länkar. Det fanns med andra ord en redan i förväg upplagt taktik för att bryta ned allt motstånd. När den moderata riksdagsgruppen slutligen skulle godkänna moderaternas ställningstagande för FRA var allt motstånd redan nedbrutet, förutom från en ung fräck man, som mot all partikultur fortfarande deklarerade att han tänkte röste enligt sin övertygelse (Karl Sigfrid, namnet nämns inte i Pålssons bok). Så här står det i Pålssons bok när hon beskriver hur det gick till när den moderata riksdagsgruppen blev enig bakom sin partiledare.

Men till sist fanns det inte mer att säga om våra ärenden. Gruppledaren tog ett djupt andetag, rättade till slipsen och rätade på ryggen. Började en smula tveksamt med en mångordig föredragning om hur gruppen rutiner, som vi gemensamt beslutat, måste respekteras. Avvikande uppfattning måste deklareras inför gruppen i god tid. Utkvittning medges enbart vid ömmande fall - i annat fall måste vi rösta med partiets linje.

Knappast några orimliga krav att majoritetens linje måste följas. Ty vad skulle det leda till om en enskild ledamot som inte delar partiets uppfattning tog sig friheten att rösta mot partiet? Om det bara är en ledamot som gör så spelar det ingen roll för utfallet. Men om det handlar om flera ledamöter kan den politiska majoritet som folket röstat fram förlora flera viktiga omröstningar. Och då bestäms politiken av den opposition som folket inte ville se vid makten!

Och nu skulle gruppen ta ställning till hur en ledamot som i två viktiga avseenden stod i beredskap att bryta mot gruppens regler, skulle behandlas.  Meningarna var delade. De flesta var dock förbannade och ville trycka till honom. Ty finge en ledamot rösta mot, skulle då inte alla de andra som på ett tidigt stadium förklarat sig vara bestämda motståndare till FRA också få göra samma sak? Och om alla fick följa sitt samvete skulle regeringen lida ett tungt nederlag.

Gruppledaren hade svårt att tygla sin ilska - men klarade det. Rebellen, som satt i bänken framför mig, visade inga tecken alls på ånger eller skam. Detta var - enligt hans uppfattning - en alldeles för viktig fråga för att så småskurna regler som gruppreglerna skulle få gälla. Här handlade det om grundlagen. Här handlade det om integritet, om människors berättigade krav på att inte bli avlyssnade av högre makt. Kort sagt, här handlade om att rida spärr mot Orwells storebrorssamhälle. Med trots i rösten förklarade han att han då rakt inte hade för avsikt att ändra sitt ställningstagande.

En chockvåg kunde anas i salen. Att han vågade! Att han hade fräckheten att stå på sig! Så var det partiledaren tur, och upphetsningen steg ytterligare. Vad hade tänkte han nu säga? Många gånger förr hade han på ett aggressivt sätt tvingat gruppen till reträtt. Redan första gången FRA-frågan var uppe - våren 2007 när regeringen var nästan helt ny - ställde han en underförstådd kabinettsfråga.

Så vad återstod av partiledarens vapenarsenal? Hur tänkte han nu tvinga rebellen till underkastelse? Han började försiktigt. Betonade hur viktigt det var att hålla samman och att kritiken från medierna och oppositionen inte handlade om sakfrågan som sådan utan om regeringsdugligheten. Hans argument var att oppositionen ville måla ut regeringen som oförmögen att leda landet. Genom att framkalla ett nederlag i riksdagen i en för regeringen central fråga skulle den påstådda regeringsodugligheten bli uppenbar också för väljarna. Partiledaren höll en låg ton och avslutade sitt framträdande i den inledande akten med att vädja till rebellen att godta möjligheten till utkvittning.

Men rebellen stod på sig. Ingen utkvittning, ty det vore ju samma sak som att säga ja till förslaget. Jag häpnade. Vilket trots - eller om man så vill: vilken taktisk dumhet. Förstod han inte gruppen logik? Med sitt agerande var han ju helt körd. Han skulle inte få ett enda uppdrag, och de återstående åren i riksdagen skulle för hans vidkommande bli som en lång ökenvandring! Men samtidigt var jag imponerad av att han vågade stå på sig. Synd att inte fler av gruppens ledamöter vågade detta, tänkte jag. Då skulle nog uppdraget som folkets främsta politiska företrädare vara ett helt annat.

Efter partiledarens första inlägg släpptes gruppen lös. Varsågoda, ställ frågor! Underförstått: nu är det er tur, slit rebellen i stycken! Även om de orden inte användes var avsikten förstås den. Och gruppen var inte sen med att efterkomma önskemålet. Ilskan var otyglad, och talarlistan blev snabbt lång. Många var de som ville få utlopp för sina inneboende aggressioner. Rebellen målades upp som en svikare, som en som förstör för alla andra, inte bara för kollegorna i gruppen, utan även för de miljoner väljare som hade röstat fram en ny regering. Rebellen var illojal och en som satte sig över kollektivt fattade beslut. Kort sagt var rebellen i gruppens ögon en person som ingen ville vara kompis med. Mitt i allt detta hördes plötsligt en klar och distinkt stämma som demokratiskt tvivelaktigt krävde - tvångsutkvittning.

Tvångsutkvittning tänkte jag. Ska vi tillämpa tvång i den här gruppen för att baxa igenom regeringens förslag? Då har det väl gått för långt. Och vad säger det om gruppens medlemmar - detta att högljutt kräva tvångsåtgärder? Har man hos oss ingen känsla alls för demokratiska principer? Förslaget om tvångsutkvittning vann nu dessbättre inget bifall.

Under denna kollektiva mobbning hade kansliets organisationschef - en ung kvinna - smugit sig ner bredvid rebellen. Hon hade väl fått i uppgift att knåda honom lite mildare och vädja till hans goda sidor för att den vägen förmå honom till reträtt. De samtalade livligt - mest var det organisationschefen som pratade. Så grep gruppledaren plötsligt in på nytt. Under gruppmötet hade han varit i telefonkontakt med de andra gruppledarna i alliansen. Med allvar i rösten förkunnade han nu för gruppen att alla ledamöter i de andra allianspartierna hade rättat in sig i ledet. Underförstått: nu är det bara rebellen i vår grupp som är kvar (tack för det Federley, min anmärkning).

Men inte ens det framkallade några tecken på kapitulation från rebellens sida. Han stod lika envist fast vid sin ståndpunkt som Sven Dufva gör vid den bro han så tappert försvarar i Fänrik Ståls sägner. Då tröt partiledaren tålamod. Det var ju trots allt det sista gruppmötet för riksdagsåret. Han ville väl hem till de sina och fann att diskussionen blivit allt mera överflödig. Det var ju inget snack om saken. Rebellen skulle tvingas till eftergift. Gruppen hade gjort sitt, gruppledaren hade gjort sitt, det var dags för sista fasen i detta drama. Sålunda tog partiledaren på nytt talarstolen i besittning. Nu var det inte längre fråga om inlindade formuleringar och ett hyfsat, om inte så vänligt så i vart fall artigt, tonfall. Nu var det full attack.

Alla har nu godtagit regeringens förslag. Det är du - bara du - som är ensam kvar. Det är på dina axlar som regeringsmakten vilar. Det är du - bara du som förstör för miljoner människor. Du är den svaga länken! Ska skottet mot regeringen komma inifrån? Från en av våra egna? Tänk efter vad du gör!

Partiledarens ton var mycket aggressiv och mycket hotfull. Jag såg hur rebellen sjönk ihop i bänken framför mig, millimeter för millimeter, samtidigt som >uppvaktningen< från organisationschefen intensifierades. Så höjdes hans hand, lite försiktigt och räddhågset. Han begärde ordet. Gruppen höll andan. För någon sekund var det alldeles tyst i den fullsatta förstakammarssalen. Vad tänkte rebellen nu säga? Med svag stämma tog rebellen till orda. Han fattade sig mycket kort. Jag accepterar att bli utkvittad, sa han och fick en uppskattande blick av organisationschefen. Sedan reste han sig upp och lämnade salen.

Vi kan lägga den händelse som relief till reaktionerna och bemötandet som Sverigedemokraterna orsakade när de satte fingret på en öm punkt i svensk politik, nämligen immigrationsfrågan. Det rådde och råder konsensus bland de gamla riksdagspartierna inom immigrationsfrågan och den mångkulturella visionen. Det är ingen fråga som skall debatteras eller belysas, det är ingen fråga för folket att ta ställning till. Plötsligt så dyker det upp ett nytt parti som anmäler en avvikande åsikt i denna så känsliga fråga. Reaktionerna lät inte vänta på sig, ett samfällt fördömande kom från partieliten, media och dess medlöpare i olika former.

Makt både berusar och förför, likväl i Sverige som i Kongo, det är egentligen ingen skillnad på mekanismerna. Den som utmanar makten får det alltid tufft. Det som kan väcka en del förvåning är att bohemiska kulturarbetare med sådan iver sällar sig till maktens soldater. Det har säkert sin förklaring till deras något bristande uppfattning om samhällsrelationer och förmågan att kunna se orsaker och verkan.

Pålsson sätter också fingret på bristerna i vårt parlamentariska system. Bland 30 jämförbara europeiska länder har de svenska riksdagsmännen avgjort minst makt, medan partieliterna har mest. Vi har nästan utvecklat någon form av partielitsdiktatur i vårt land. Läs mer om detta i Anne-Marie Pålssons utmärkta bok "Knapptryckarkompaniet"

Länk Bokus "Knapptryckarkompaniet"

Den ologiska Reinfeldt

I en DN-intervju förklarar Reinfeldt att M valt rätt väg i asylpolitiken. T.o.m. rubriken påtalar att M och Reinfeldt valt den rätta vägen, även om rubriken som bekant sätts av redaktionen. I brödtexten kan vi sedan läsa om alla problem och alla misslyckanden som vår asylpolitik för med sig. Det är arbetslöshet, misslyckad skolgång och utanförskap. Så vad exakt pekar på att Reinfeldt valt rätt väg rent konkret? Ingenting, allt pekar enligt enklare logik på motsatsen. 


På något dunkelt sätt vill Reinfeldt framstå som en hjälte i artikeln. Han har valt den "rätta vägen" trots att allt pekar på motsatsen och att allt fler väljare blir tveksamma till den förda politiken. Så här säger Reinfeldt i artikeln när han får frågan varför så många andra EU-länder inte praktiserar Sveriges generösa asylpolitik.

Därför att den politiska viljan saknas. Och för att det finns ett stort folkligt motstånd i delar av Europa.

Smaka på den meningen ett ögonblick. Både folket och politikerna är alltså emot den asylpolitik Reinfeldt står för. Men enligt den svenska retoriken är ju dessa EU-länder med sina regeringar rasister och främlingsfientliga. Det kan ju knappast vara så att inom Sveriges gränser är man rasist om man förespråkar en stringent asylpolitik, men inte utanför våra gränser. 


Så här står det vidare i artikeln när Reinfeldt intervjuas.

39 procent av alla icke EU-medborgare som i år fått uppehållstillstånd för arbete ska utföra jobb som inte kräver någon särskild utbildning. Varför får 539 icke EU-medborgare uppehållstillstånd för att komma hit och städa när arbetslösheten redan är så hög? 

– Det finns andra länder som har poängsystem för vem som får arbetskraftinvandra och som kräver höga utbildningar. Jag tycker att det finns en poäng med att vi gör det möjligt för människor från väsentligt fattigare förhållanden att få ett jobb i ett högutvecklat land.

Det finns enligt Reinfeldt en poäng med att importera arbetskraft för arbeten som någon arbetslös inom landet skulle kunna ta, men vad är denna poäng då? Tror någon att man löser några problem i fattigare länder så saknar man den mest grundläggande logiska tankeförmåga. Längre ned i artikeln talar Reinfeldt om att somalier och afghaner har mycket svårt att erhålla någotsånär kvalificerade arbeten. Därefter pratar han om RUT och ROT. Misstanken tar fart att Reinfeldt helt enkelt importera hushållshjälp för sina grannar i Täby och annorstädes. Samtidigt kan han demonstrera hur mångkulturell och human han i själva verket är. Frågan är hur länge väljarna sväljer denna retorik. 


Länk DN Reinfeldt


Ny mellanstatlig finanspakt


Angela Merkel och Nicolas Sarkozy var påtagligt nöjda efter nattliga överläggningar där det beslutades om en ny finanspakt mellan i första hand eurostater, men även länder som inte anslutit sig till det gemensamma valutasamarbetet kan bli medlemmar i den nya finanspakten. 


Att denna finanspakt är ett utslag av överstatlighet råder det ingen tvekan om. De nationer som ingår i samarbetet kommer att vara hårt bakbundna av gemensamma regler och handlingsutrymmet kommer att beskäras avsevärt för enskilda parlament. Flera nationer har också deklarerat tveksamhet inför detta samarbete. Att hela finanspakten är ett desperat försök att rädda euron tycks inte ha uppmärksammats av vår egen dagstidning DN som gråter rena krokodiltårar för att Reinfeldt gett uttryck för att Sverige inte kommer att delta i samarbetet. Det torde vara uppenbart för även den mest infantile betraktare att Reinfeldt vill vara med i "de stora grabbarnas klubb" men att svenska väljare skulle straffa ett sådant tilltag mycket hårt. Så här skriver DN:s ledarredaktion.

Kan Irland gå med på allt detta utan att hålla folkomröstning? Kommer Finland att acceptera att vetorätten tas bort för beslut om utbetalningar av nya krislån?

Det viktiga är enligt ledarredaktionen att det inte hålls några folkomröstningar. De demokratiska principerna kan vi i sådana här lägen lämna bakom oss. Det återstår en lång rad problem och hinder innan denna pakt kan sjösättas. Vilka nationer som väljer att ingå i samarbetet är i dag höljt i dunkel. Ledarredaktionens artikel är glasklar. Det är viktigare att få vara med att bestämma i de olika forum där besluten tas än att ta hänsyn till vad folk i gemen tycker. Ja det verkar t.o.m. vara viktigare att få frottera sig med europeiska politiker än att det går bra för svensk ekonomi. Tänk så många intressanta artiklar det kunde bli för DN om Sverige tilläts vara med i den inre Europeiska klubben.

Länk DN samarbete

Länk DN ledarredaktion

Reinfeldts fasad rämnar

Statsminister Fredrik Reinfeldt är känd för sin statsmannamässighet och värdigt, lugna uppträdande. Låt vara att några av oss misstänkt att detta beteende är noga intränat under lång tid. Det är nämligen Reinfeldts styrka, att utarbeta en strategi och sedan hålla sig till den konsekvent under lång tid. Ingen blir statsminister utan att ha några styrkor, detta gäller Reinfeldt också. Att utarbeta en strategi och sedan intill det absurdas gräns hålla sig till den är Reinfeldts bästa gren. 


Strategin som sådan, att de nya moderaterna helt enkelt tar över en del av socialdemokraternas sociala ansvar, samtidigt som de lanserar sin arbetslinje är heller ingen dum idé. Väldigt många arbetande människor hade 2006 tröttnat på Socialdemokraternas bidragslinje. Ett parti som enbart för de marginaliserades talan kan i längden inte räkna med röster från de som inte räknar sig själva som marginaliserade, någon balans måste det vara. Det är en gåta att de socialdemokratiska partistrategerna inte såg detta själva. Följden blev att de i princip lämnade öppet mål för de nya moderaterna. 


Innan valet 2010 visade Reinfeldt upp sprickor i sin omsorgsfullt uppbyggda fasad. En förvånad publik kunde se illa dold irritation från Reinfeldts sida när SD hela tiden ökade sina opinionssiffror. När SVT frågade om Reinfeldts hållning till SD:s framgångar visade han öppet sin irritation och tappade den berömda masken. Man får nog säga att Reinfeldt gjorde bort sig i frågan om politiskt våld, då en märklig händelse inträffade i Skåne inför valet. En medlem i SD sade själv att han blev knivskuren i ansiktet. Hela det politiska Sverige tog avstånd från politiskt våld efter händelsen, från Expo till Lars Ohly. En person tog inte tydligt avstånd från politiskt våld vid detta tillfälle, en person bland alla Sveriges 9,4 miljoner invånare, nämligen statsministern Fredrik Reinfeldt. Som ett ödets ironi har Reinfeldts egen son, Erik Reinfeldt varit inblandad i bråk och våld. Vad vi vet har han åtminstone två gånger blivit misshandlad, alternativt förlorat slagsmål. Med lite god vilja kan man säga att våldet Erik var inblandad i, åtminstone hade politiska undertoner. 


Nu läser vi i DN hur en f.d. moderat riksdagsman, Anne-Marie Pålsson, skrivit en bok om sin tid i riksdagen och hur moderaternas partikultur framstod för henne. Inför omröstningen i FRA-frågan så rådde en sträng partipiska. Reinfeldt sade enligt Pålsson så här till henne och andra som funderade på att möjligen avvika från den påbjudna partilinjen.   

Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat

Det var ord och inga visor från vår filbunkslugna statsman. Nåja, vi är väl några som anat att detta med "allas lika värde" innebär en generös immigrationspolitik för att förse servicesektorn med billig arbetskraft, snarare än att en riksdagsledamot skulle kunna inbilla sig att hon får tycka vad hon vill. Det finns fler sprickor i Reinfeldts fasad. Hans förmåga till spontana debatter är klart underlägsen förmågan att hålla väl förberedda tal. De enda debatterna vi sett Reinfeldt i, är dem mot Sahlin under valrörelsen. Det tar nästan emot att säga det, men frågan är om inte Sahlin vann de debatterna. Nu har Åkesson under landsdagarna i Göteborg utnämnt Reinfeldt till något av en huvudmotståndare. Den som tror att Reinfeldt tänker ta en debatt med Åkesson får nog tänka om, den chansen är lika stor som att Dolly Parton sover på mage. Reinfeldt har solklara brister, men han är inte så dum så att han frivilligt går upp mot en motståndare han är fullständigt chanslös mot. 

Länk DN

Mobbaren Reinfeldt

In en intervju med Sydsvenskan, publicerad på DN, ondgör sig Reinfeldt över att inte Juholt visar samma glöd i sitt fördömande av SD som Sahlin gjorde. Detta är en känd taktik för en skolgårdsmobbare. De som inte själva har lust att vara med och delta i trakasserierna av ett utvalt offer, riskerar att få sig en släng av sleven och i värsta fall själv bli utsedd som offer. Det är förvånande att inte fler journalister och politiker blir besvärade av att detta mobbningsmönster framträder så tydligt. Annars skulle man ju tycka att det skulle skära sig när både Reinfeldt och andra politiker går upp i talarstolen och med emfas fördömer mobbning i våra skolor.

Reinfeldt har ju flera skäl att stigmatisera SD så långt det nu går. Sverigedemokraterna är vågmästare i riksdagen och blir ibland en nagel i ögat på Moderaterna. Irritationen över detta är märkbar, även i riksdagens korridorer. En annan orsak är att fler och fler "gammelmoderater" går över till SD. Hur mycket irritation respektive lättnad moderaterna känner för detta skall vi låta vara osagt. När moderata kommunföreträdare mellan skål och vägg avslöjar att de i hemlighet röstat på SD så måste det helt enkelt orsaka irritation, där råder det ingen tvekan.

I intervjun säger Reinfeldt så här.

Enligt Sydsvenskan utsätts statsministern själv för rasism på grund av hans ursprung - "SD-supportrar på nätet kallar dig "negern" och "landsförrädaren".

– Det är priset du betalar för att stå upp mot den här typen av krafter. Det är ingen ny erfarenhet att en del av de här rörelsernas arbetsmetod är skrämsel och lite mer hårdför buskagitation.

Jag känner hundratals sverigedemokrater och jag har aldrig hört att någon nämnt ordet neger, eller liknande från någon. Detta gäller alla samtal, även de som förts sena nätter på krogen. Vad diverse sympatisörer säger står tyvärr utanför partiets kontroll. Jag undrar vad vi kan hitta för uttalande från moderata sympatisörer om vi letar lite. Detta är dock en arbetsuppgift ingen journalist kommer att ta på sig, garanterat. Det man däremot ofta hör från sverigedemokrater är en mycket stor irritation för Reinfeldts minst sagt ljumma avståndstagande från politiskt våld. 

Till sist vill vi påpeka att vi som står upp för vår demokratiska rätt att uttrycka vår åsikt om t.ex. immigrationspolitiken och EU också får betala ett pris. Detta pris blir inte mindre av att Reinfeldt använder sig av rena mobbningsmetoder. Reinfeldt drar sig inte ens för att skrämma andra partiledare, så att de skall haka på stigmatiseringsdrevet.      

Länk DN

Göteborgs Universitet är med och finansierar näthatet

Jag skall inte skriva någon lång artikel om Göteborg Universitets suspekta samarbetspartners, eftersom så många andra bloggar skrivit om detta. Men i samband med det omtalade näthatet så är det ändå anmärkningsvärt att det statsfinansierade Göteborgs Universitet samarbetar, genom sin genusinstitution, med organisationen "Queers mot kapitalsim". Denna organisation står som organisatör för "Heterohatets dag". Raden av hatfulla citat som "Queers mot kapitalism" producerat kan i princip göras hur lång som helst, jag skall inte trötta läsarna med eländet. Vi noterar bara att det inte är politiskt hat i allmänhet som menas med ”näthatet”, visst hat riktat åt ”rätt” håll passerar tydligen nålsögat utan större problem.

Självklart är det svårt att ta denna queer-organisation och även Institutionen för genusvetenskap på allvar. Det är finansieringen med statliga skattepengar som förfärar och kan anses vara en allmän angelägenhet. Det hat som organisationen ”Queers mot kapitalism” stoltserar med riktar sig tydligen även direkt mot regeringen och paret Reinfeldt. Om regeringen med Reinfeldt i spetsen vill fortsätta att med statliga medel understödja verksamheter som Institutionen för genusvetenskap, så har de all rätt att göra detta. Denna institution har genom sin samarbetspartner visat var de står politiskt och på vilken vetenskaplig nivå de verkar befinna sig. Det man kan begära är att regeringen deklarerar öppet vad det är de finansierar, samt att organisationer som ”Queers mot kapitalism” räknas in när vi skall summera det omtalade näthatet.

Länk PI

Länk Axess Göteborgs universitet i samarbete

Länk Axess Näthatet

Länk Newsmill

Nu är det befarade fusket igång

Det är så trist att få rätt, det är inte roligt alls som vissa destruktiva människor tror. Jag varnade på denna blogg för att regeringens regler med arbetskraftsinvandring skulle sluta illa och nu verkar farhågorna besannas. 


I dagens SvD står det om Lao Qiu som kommit hit till vårt land för att lagligt driva sin näringsverksamhet. Qiu har betalat 250,000 kronor till Magnussons advokatbyrå, en advokatbyrå som med hjälp av en skum hemsida, lifesweden.com (kan ingen hacka sidan?) lockar kineser att komma hit med falska förespeglingar. Så här står det i artikeln.

I Shanghai kom han i kontakt med en man vid namn Hu Xiaoqing på hemsidan lifesweden.com. Hemsidan utnyttjar ett kryphål i lagen om arbetskraftsinvandring, som liberaliserades i slutet av 2008. Nyckelpersonal i koncerner skulle då enkelt kunna flyttas mellan länder. Upplägget var att hans fru skulle sättas som chef för ett nystartat tomt bolag – i det här fallet med namnet Moonstone AB. Bolaget bedrev ingen verksamhet men hade koncernkoppling till ett kinesiskt bolag. Familjen skulle sedan betala runt 10 000 kronor i skatter varje månad. Efter fyra år utlovade Hu Xiaoqing permanent uppehållstillstånd.  

Ja våra lagar för arbetskraftsinvandring liberaliserades under 2008 av regeringen. Vi som inte gillade liberaliseringen och varnade för omfattande fusk kallades i vanlig ordning för inhumana, främlingsfientliga, bakåtsträvare, med ogrundad rädsla för det okända. Tyvärr fick vi rätt igen och rädslan var inte ogrundad denna gång heller. En person med kinesiskt ursprung lovar alltså ut permanent uppehållstillstånd till kineser nere i Kina. Är ni nöjda Billström och Reinfeldt? Vidare i artikeln står det så här.

Han säger att de nu inte har någon att vända sig till. Han har skrivit brev till Migrationsverket och frågat vad de ska göra för att få ett lagligt arbetstillstånd. Nu har de fått ett kort besked att deras ärende ska behandlas skyndsamt.

– Sverige tar ju emot många invandrare, jag förstår inte varför vi måste betala 27 000 kronor per månad.

I grunden ärliga och arbetsamma personer som Qui har egentligen inte gjort något fel, förutom att de varit lite väl blåögda, bildligt talat. Har man kommit hit utan riktigt arbetstillstånd så skall det vara en enkelbiljett hem. Magnussons advokatbyrå bör ställas inför rätta och fälls de skall de betala tillbaka de pengar de lurat till sig (de har sannolikt tillgång till bra advokater, ja de är ju t.o.m. advokater själva). 


Sverige tar ju emot många invandrare precis som Qui säger ja, för många på för lösa och oklara grunder. Qui blev lurad och han "hotas" inte av utvisning, han har ju i princip aldrig haft rätt att vara här. Det är bedrövligt att personer som Qui blir lurade och i den bästa av världar skulle de som lurat hit honom och hans familj få betala tillbaka vartenda öre. Att verksamheter som denna skulle dyka upp med regeringens nya regler var inte så svårt att räkna ut (jag varnade för det på denna blogg) men tydligen kunde inte vår regering med sin stora stab av jurister och ekonomer tänka sig det elementära.  

Länk SvD

Länk Magnussons advokatbyrå

Sommartorka - Reinfeldt ensamvargen

Ja, som vanligt så här års så råder det sommartorka på nyheter av vikt. Jag har därför inlett ett samarbete med Dissidenten Stenkvist. Fristående artiklar publiceras där, medan vår svenska media kommenteras här. Senaste artikeln på Dissidenten är en recension och analys av boken "Reinfeldt ensamvargen" av Anita Kratz. På sitt sätt en mycket mager bok men själva svårigheterna som författaren hade under arbetet med boken kan ge värdefull information om vår nuvarande statsminister. Jag klistrar in ett stycke av artikeln här.


Trots Kratz enorma svårigheter med att finna tecken på känslor hos Reinfeldt så har det brustit åtminstone två gånger för Reinfeldt när TV-kamerorna har rullat. Den ena gången i SVT:s morgonsoffa och den andra gången efter valet i en debatt. Båda gångerna har ämnet varit Sverigedemokraterna. Det är anmärkningsvärt att en så hårt kontrollerad person som Reinfeldt har tappat masken två gånger inför rullande TV-kameror, på ganska kort tid dessutom. 


Att det skulle vara SD:s politik med en restriktiv immigrationspolitik som satt Reinfeldts känslor i svallning är ytterst osannolikt med bakgrund av Kratz bok. Det stämmer absolut inte med den bild man får av en kyligt kalkylerande Reinfeldt. I stället är det…

Läs vidare på Dissidenten

Tino Sanandaji om mångkulturen

Jag lägger ut Axess seminarium som hölls i Visby under Politikerveckan. Tinos inlägg är så pass bra så att även jag får torgföra den. 



Glöm inte att även titta på Paulina Neudings inlägg i samma seminarium. Jag tycker även det är sevärt. Ja, jag vet att hon senare gick ut och markerade från SD, det hör ju till.  

På PI finns det uppgifter att en i publiken är en känd f.d. krönikör på Aftonbladet. Jag har kontrollerat så gott jag kan, och det verkar vara krönikören. Jag vet dock detta inte med säkerhet så jag nämner inget namn här. Men eftersom kameramannen filmade just denna flicka för att visa hur avskyvärt både hon och kameramannen tycker om Tinos inlägg så spinner jag på samma tema och lägger ut en studie i hur sanningen går fram hos en människa. Detta är bilder från en i publiken som, förmodar jag, är en smula PK. 

Här känns det bara jobbigt, usch vad Tino är främlingsfientlig. 

Här börjar sanningen tränga in. Hon hittar inga relevanta motargument, hennes PK-värld faller samman. 

Här har sanningen trängt in, ridå! Mångkulturen som ideologi är död. Detta är sällan man får studera denna process live s.a.s.  

Man kan tycka att det är lite elakt att lägga ut bilder så här, men jag skulle aldrig själv ta bilderna och lägga ut dem. Det var ju en smart kameraman som gjorde detta, förmodligen i trygg förvissning om att det är en offentlig person. Dessutom blev jag så upprörd i dag så jag vill påtala vansinnet med vår nuvarande politik. 

När jag promenerar Drottninggatan fram, glad i hågen över lite ledighet och frihet, så kommer tre unga personer av utländsk härkomst. De tre går i bredd, alla på gatan (gissa hur många?) fick kasta sig åt sidan, undertecknad också. Varför skall jag och en massa andra människor behöva kasta oss åt sidan för att vår regering gett asyl och uppehållstillstånd åt personer? Det rör sig om tveksamma asylskäl många gånger och hela politiken bottnar i någon förvirrad dröm om det mångkulturella samhället. Våra politiker pratar alltså om humanism och mångkultur, med påföljd att unga människor går omkring som om de i princip äger vårt land. Vi får kasta oss åt sidan när de i bredd och med raka ryggar spatserar gatan fram och så där i förbigående dissar den inhemska befolkningen.

Ja, det kunde röra sig om svenska ungdomar, men i 19 fall av 20 så är det inte det. Det är ett mönster. Likadant på pendelplattformarna, högljudda gäng får ursprungsbefolkningen att huka sig efter väggarna, noga med att inte titta någon i gänget i ögonen. På vissa platser har hela det offentliga rummet övertagits av de som vi i humanismens namn gett uppehållstillstånd. Men det offentliga rummet i Täby är ograverat Reinfeldt, åt helvete med din politik! Du bor i din törnrosabubbla där de få invandrarna du träffar på är trevliga och driver en juste pizza. Jag är så väldigt trött på att vi förlorat vårt offentliga rum på många platser, ja det är värre än så, t.o.m. PK-människor erkänner att det finns förorter där inte det svenska rättsamhället gäller längre, hur är det möjligt? Hur är det möjligt att våra högt betalda politiker fullkomligt skiter i detta och mal på om sin sinnesslöa smörja om det trevliga pluralistiska samhälle där vi kan köpa indisk mat runt hörnet.

Det var tre ungdomar som gick Drottninggatan fram och jag lade upp tre bilder som symboliserar mångkulturens ideologiska död. För den är verkligen ideologisk stendöd. Den som tror på visionen om mångkulturens välsignelse är antingen intellektuellt lågpresterande eller full av lögner. Glömde jag nämna att Tino har helt rätt i sin analys?      

Jimmies Almedalstal

Min dator har gått sönder här i Visby, jag skall i alla fall ge ett första intryck av talet från en biblioteksdator. Jimmie Åkesson fick den sista dagen, söndagen, i partidagarna. Självklart är denna sista dag i politikerveckan den sämsta, många bland den politiskt intresserade publiken har redan rest hem till fastlandet. Trots detta mötte förvånansvärt många sympatisörer och andra intresserade upp denna soliga förmiddag. Först ut att tala var SDU:s Gustav Kasselstrand som gav ett mycket bra intryck. Den unge Kasselstrand uppträdde som en relativt van talare trots sina unga år. Jag bedömer att SDU:s ordförande presterade ett betydligt bättre tal än Reinfeldt, sett ur respektive väljargruppers perspektiv. 

Innan Jimmies tal var det lite kallt mörkt och mulet, symtomatiskt nog så sprack himlen upp och solen tittade fram precis innan Jimmies tal. Det är svårt att sammanfatta hans tal då det berörde så många punkter och tog upp så många frågor. Några minnesvärda punkter i talet måste dock nämnas, även om prioriteringen blir grannlaga och svår.
Jimmie började med att ge Reinfeldt en känga då han själv lämnade öppet mål med utsvävningar i världsrymden och andra filosofiska utläggningar. Jimmie lovade publiken, tvärtemot Reinfeldt, att hålla sig på jorden, vilken han också lyckades med under hela talet.

Jimmie påminde publiken om alla de hot Reinfeldt och andra utlovat om SD kom in i riksdagen vid det senaste valet . Det var allt ifrån höjda räntor till störtdykande kronkurs. I dag är det enkelt att konstatera att ingen av de skräckscenarion som målades upp kom att infrias. Jimmie fick in en fullpoängare när han påminde om att ett av hoten inför SD:s riksdagsinträde t.o.m. omfattade tomten, som kanske inte skulle dyka upp om SD inträdde i demokratins finrum. Nu poängterade Jimmie att SD är för arbetskraftsinvandrare med hög specialkompetens , vilket tomtarna nog anses ha.
Jimmie lade mycket av sitt tal på det faktum att SD kom in i riksdagen med ambitionen att ta ansvar, både för svensk politik, för Sverige och för arbetet i riksdagen. Det parlamentariska kaos som uppkommit i riksdagen understundom grundar sig på regeringens ovilja att tala med SD, eller i övrigt bilda någon hållbar majoritetsallians. Reinfeldt och regeringen i övrigt kör på enligt modellen blunda och hoppas, vilken inte är en seriös inställning till politik.

Jimmie gjorde det mycket klart att SD torde vara det logiska och förnuftiga valet för Reinfeldt att bilda regeringsunderlag med. Miljöpartiet har under lång tid profilerat sig mycket märkligt i en lång rad frågor som immigrationspolitiken, energipolitiken, arbetstidsfrågan, kärnkraften och en massa andra frågor. Hur ett samarbete mellan alliansregeringen och MP skulle se ut i praktiken är mycket svårt att förstå.
En annan fråga som Jimmie tryckte hårt på i sitt tal var kriminalpolitikern. Den otrygghet och den grova brottslighet som breder ut sig i vårt land är allvarlig och kräver åtgärder. Regeringen är närmast passiv med att möta den brottslighet som bl.a. globaliseringen och den nationella etniska enklaviseringen fört med sig.  Jimmie räknade upp en lång rad åtgärder för att bekämpa brottsligheten, som skärpta straff och ökad gränskontroll.  Som avslutning pekade Jimmie på Reinfeldts tal om frihet med öppna gränser inom Europa. Jimmie ställde frågan av denna frihet är värd om många gamla människor inte vågar gå utanför sin dörr av rädsla för brottslighet.

Detta var bara några av alla de punkter Jimmie tog upp i sitt tal. Man kan se hela talet som ett manifest av Sverigedemokraternas satsningar och framtida politiska inriktning. Att jämföra Reinfeldt tal med Jimmies är löjligt, det går bara inte. Det blir som att jämföra en mellanstadieelevs framförande när de ”forskat” om Australien med Martin Luther Kings berömda tal. Avslutningsvis vågar jag nog påstå att detta var Jimmies bästa tal någonsin. 

Länk DN


Länk SvD