Sista artikeln

Ja, så har vi då kommit till vägs ände vad gäller Robsten blog. Jag startade denna blogg för ganska exakt 10 år sedan, en lång tid för en blogg. I själva verket kan jag inte komma på någon blogg som verkat så länge, men kom gärna med tips. Det känns rätt att just nu, vid ett 10-års jubileum, att sätta punkt för vidare uppdateringar. Jag fortsätter dock att driva en hemsida under eget namn. Från början, eller nästan frän början, så var det meningen att denna blogg skulle vara anonym. Orsaken var inte att jag inte vågade stå för mina åsikter. Orsaken var i stället att jag skrev om ett mycket uppmärksammat mordfall i Stockholms city. Tre personer blev dömda för mordet. Efter ett par dagar började dock anhöriga till de dömda höra av sig (understundom ganska hotfullt). Medierna hade som vanligt rapporterat undermåligt om fallet och polisen misslyckades med att reda ut hur mordet egentligen gått till. En av de tre var egentligen skyldig till mordet, vilket de anhöriga hade full koll på. Övriga hade på sin höjd gjort sig skyldiga till misshandel. Efter denna händelse slutade jag i princip att skriva om enskilda brott. De enda gångerna det är seriöst att skriva om enskilda brott är om man själv varit ögonvittne. Det var en nyttig läxa att lära sig. Dessutom verkade det då som en god idé att försöka vara anonym på bloggen. Anonymiteten blev ju med tiden mest ett skämt, som de flesta känner till.

Som kuriosa kan jag nämna att "Jinge" och jag startade våra bloggar samtidigt och uppmuntrade varandra till att börja blogga. Sedan när jag skrev mer om immigrationspolitik fick jag en känsla av att Jinge blev besviken på mig dock. Men det är bara en känsla.  

Bloggen ligger självklart kvar här som ett arkiv. Dessutom finns det sidor kopplade till bloggen med register över företag/offentliga personer som aktivt tagit politisk ställning. Dessa sidor kommer att uppdateras, som levande register, är min tanke.

Ja, tack alla läsare och kommentatorer, tack Mats i Huddinge som väl är den mest trogna läsaren och kommentatorn. Så har det med en nypa vemod, blivit dags att ta farväl.

Väljare utan makt

Valet är över och blir det inte nyval så dröjer det fyra år till nästa gång det är valkampanj och partiledardebatter. Just partiledardebatter och andra slags debatter mellan partierna verkade vara fler denna valrörelse än någonsin tidigare. T.o.m. politiskt intresserade som undertecknad började i slutfasen av valrörelsen bli en smula trött på alla debatter. För SD:s roll var det lite av samma negativa mediala uppmärksamhet som vid förra valet. Expressen hade tillsammans med Researchgruppen grävt fram diverse kommentarer från SD-företrädare, som de publicerade lagom till valet. En del företrädare fick lämna partiet eller lämna sina förtroendeuppdrag. Att det i nämnvärd mening skulle påverka valresultatet trodde väl inte Expressen själv på en gång. Att så uppenbart vänta med publiceringen för att påverka valresultatet så mycket som möjligt tar förmodligen bort en del av effekten. Dessutom blir det lite märkligt när både vissa politiker och andra debattörer går till storms mot lagstiftningen kring FRA-lagarna, men är knäpptysta när Researchgruppen hackar disqus-konton på löpande band. Med det sagt så har självklart en del företrädare gått klart över gränsen för vad man kan säga och tycka som politisk företrädare.

Borta var ändå raden av statsvetare som för en häpen allmänhet skulle förklara varför SD är en inkarnation av den rena ondskan. Man har väl på tidningarnas redaktioner insett det hopplösa i strategin, speciellt när möjligheten påtagligt uppenbarar sig att någon nätaktivist med begränsad utbildning kan avväpna statsvetaren. Det hela blir till slut bara penibelt. Borta är alla de idrottsstjärnor som vid förra valet gjorde diverse upprop. Det hela liknade mest Sven Melanders film om ”Fred på jorden” så det var nog klokt att inte köra vidare på det spåret. Man har i maktens centrum nog insett att kulturpersonligheternas effekt på en frustrerad väljarkår är högst begränsad. Att någon kulturpersonlighet, boende på det hippa Södermalm skulle kunna övertyga en enda av SD:s presumtiva väljare förefaller osannolikt, vilket t.o.m. spinndoctors på diverse håll måste ha insett. Vi tackar för att vi slapp dessa penibla inslag i valrörelsen. Jag trodde att dessa inslag av kulturpersonligheter och idrottsstjärnor skulle användas även i valrörelsen 2014, vilket jag lyckligtvis fick fel i. I övrigt stämde i princip min förutsägelse från 2013.

Valresultatet för SD blev högre än vad i alla fall undertecknad hade kunnat tro. Förmodligen spelade ändå Reinfeldts tal roll, där han erkände immigrationspolitikens kostnader och negativa effekter på välfärden. Talet kan ha givit SD den där sista procenten. Reinfeldt planerade sannolikt utspelet för att kunna angripa socialdemokraternas välfärdsutspel i valrörelsen. Han och andra inom M måste ha vetat att det kunde innebära vissa ”bieffekter” gällande SD, en bieffekt de alltså accepterade när makten stod på spel. I media har det spekulerats i hur mycket utspelet gynnade SD, inte om Reinfeldts utsaga är sann eller falsk, vilket faktiskt, i den bästa av världar, borde vara de mediala aktörernas huvudpunkt.

En strategi som i alla fall Anna Hedenmo gett uttryck för på ett glasklart sätt, är att isolera och göra SD maktlös. Principen går ut på att när väljarna märker att en röst på SD inte innebär någon direkt påverkan på politiken, så skall samma väljare vid nästa val ändå välja t.ex. S eller M. Hela resonemanget är i grunden märkligt. Att väljarna av resignation skulle överge SD när deras röst inte respekteras är osannolikt. Människor fungerar vanligtvis inte på det vis Hedenmo förde fram vid en intervju av en SD-företrädare, enligt ungefär detta mönster

• Jaha, de respekterade inte min och andras röst på SD, då får jag väl rösta på S/M då.

Det hela är ett mycket osannolikt scenario. Om nu många väljare röstat på SD förmodligen beroende på en oro för den oansvariga immigrationspolitiken och vår framtida välfärd, så minskar inte den oron för att övriga partier isolerar SD från makt och inflytande (vilket dessutom inte låter sig göras i praktiken). Det är troligare att samma väljares oro ökar och att frustrationen också ökar. Frustrationen lär i de flesta fall riktas mot övriga partier, inte mot SD. Det är ju inte SD:s ansvar att övriga partier inte vill ta ansvar, som Jan Sjunnesson så riktigt uttryckte det i en eftervalsintervju. Det är ytterst osannolikt att väljare som anser att vi skall strama åt immigrationspolitiken ändrar åsikt bara för att SD blir utfrysta. Lika osannolikt är det att samma väljare i hopplöshet röstar på något annat parti i framtiden. Snarare kommer dessa väljare att straffa de övriga partierna för deras ovilja att ta en stor del av väljarkåren på allvar. Detta enligt följande mönster,

• Jaha, ni tog inte min och andras röst på allvar, då skall vi i alla fall se till att ni förlorar mandat, pengar och makt.

Straffet blir alltså färre röster och att tjänstemän och politiker från övriga partier förlorar sina tjänster. Det är ett kännbart straff, tro inget annat.

I praktiken är det omöjligt att inte ge politisk makt till SD med nuvarande valresultat. Framgångarna för partiet påverkar den parlamentariska situationen på hundratals olika sätt. Den påverkar samhällsdebatten. Den påverkar vad folk pratar om vid köksborden och vad media skriver om. Det politiska landskapet är annorlunda och det går inte med sämsta vilja i världen att önsketänka bort det nya politiska landskapet.  

En mycket smutsig valrörelse

Valrörelsen går in i sin final och stämningen är naturligt nog uppskruvad. Plötsligt vill politiker, som haft all tid i världen att föra fram sina förslag innan, skärpa straffen för olika brott och återinföra värnplikten t.o.m. (FP). Det hör till en valrörelse att tonen och debattens vokabulär skärps och skruvas upp. Vissa övertramp för god ton får man nog också acceptera i en valrörelse, andra saker, som flitigt förekommit i denna valrörelse bör inte förekomma någonsin. Vi bokför ännu en mycket smutsig valrörelse där sociala regler och t.o.m. regler grundläggande för vår demokrati, inte bara åsidosätts utan nonchaleras helt, dessutom med medias goda minne.

Vi har sett hur en ung flicka från SDU blir kallad saker vi inte ens vill upprepa på denna blogg. Detta dessutom av de som säger sig vara humanismen och tolerans virtuoser.

Vi har sett hur SD:s valstugor blir demolerade. Vi har sett hur valaffischer systematiskt demoleras. Valaffischer har alltid demoleras (låt oss vara ärliga) men det har aldrig skett med den systematik vi ser i denna valrörelse. Bäst att lägga till, det gäller inte bara SD:s affischer, moderaterna har blivit utsatt i nästan lika hög grad.

Vi har sett ett exempel på ren misshandel av politiska orsaker när Jonas Anderson från Linköping blev ganska gravt misshandlad för några dagar sedan. Media har varit mycket njugg med att rapportera misshandeln. En grav misshandel av rent politiska orsaker får alltså minimala rubriker medan kommentarer skrivna på Avpixlat för flera år sedan blir förstasidesstoff i flera dagar. Vad ger detta för signal?

Media tvekar inte heller att låta en dedikerad lögnare komma till tals för att sänka trovärdigheten hos ett visst parti. Dagens Opinion låter Daniel Assai uttala sig om Åkessons karaktär så här i valrörelsens slutskede. Ägnar inte undertecknad sig åt förtal nu, vad har jag för bevis för lögnerna? Vi nöjer oss med att konstatera det faktum att Assai signerar artikeln med titeln f.d. Kanslichef, vilket han alltså aldrig varit.

Låt oss slutligen ta ett talande exempel på medias och hela det politiska Sveriges dubbelmoral. Företrädare för SD har fått avgå efter kommentarer på sociala fora (kommentarer som jag självklart tar avstånd ifrån). Senast var det Christoffer Dulny som avgick efter vissa kommentarer som avslöjades för flera år sedan (bara det faktum att media sparar uppgifter i flera år till valets slutskede måste ifrågasättas). Kjell Bergqvist fick oemotsagd kalla sverigedemokrater för ”ett jävla pack” tisdagen den 9e september i programmet Valet med Janne & Belinda. Det är i princip ett grövre tillmäle än något av de Dulny avslöjats med. I alla fall av de kommentarer som nämnts i TV (har ej hunnit läsa artiklarna). Nu kanske någon tänker att Bergqvist ändå är skådespelare och inte politiker. Detta håller ju inte heller längre när Bergqvist faktiskt kampanjar för FI.

Hur skall vi tolka det faktum att Bergqvist oemotsagd kan kalla medlemmarna för ett visst parti för ”jävla pack”. Är det tillåtet att kalla grupper av människor för grova epitet, bara man gör det i direktsändning hos vår Public Service? Hade Bergqvist blivit uthängd om han skrivit exakt samma sak i en anonym kommentar? I vilket fall har vi nu satt en ny nivå på vårt politiska samtal. Vi kan jämföra alla kommentarer på sociala fora och alla andra uttalanden med det faktum att det tydligen är OK att kalla partimedlemmar för ett parti för ”jävla pack” i TV på bästa sändningstid. Det är ingen nivå jag är stolt över eller gläds åt.

Vi går inte i valspurtens slutskede och vi kan tyvärr konstatera att demokratin är en synnerligen tunn fernissa i vårt samhälle. Speciellt de som säger sig företräda humanism och ”antirasism” kan tydligen tillåta sig precis vad som helst och använda sig av hur grova tillmälen hur som helst i sin godhetskamp. Man kommer osökt att tänka på inkvisitionens Spanien. Det var en tid med en dubbelmoral jag trodde vi för alltid lämnat bakom oss.  

Underkänt för studenter i ämnena demokrati och argumentation

Liberala studenter kritiserade på SvD de studenter på Stockholms universitet som agerade högljutt och med glåpord störde debatten mellan Ullenhag och Åkesson, en debatt som liberala studenter anordnat. Enligt Liberala studenter ville de genomföra en saklig debatt mellan Åkesson och immigrationspolitikens främste försvarare, Erik Ullenhag. Nu har en rad studenter främst från Stockholms universitet svarat Liberala studenter och svaret visar att dessa studenter både har en barnslig världsbild samt inte förstår demokratins mest grundläggande spelregler.

Eftersom undertecknarna saknar några tyngre argument kallar de SD regelbundet saker som ”rasistpartiet” och liknande. De får naturligtvis tycka att SD är ett sådant parti, men att regelbundet smyga in det i sin text på det sätt undertecknarna gör är bara barnsligt. Man får bilden av två barn i en sandlåda, - du är rasist! - Nä, du är antidemokrat! -Nä Du är rasist! Etc. Etc. Man slås av den infantilisering som skett med det svenska debattklimatet de sista två decennierna. Ni som är lite yngre skall veta att det inte alltid varit så här.

Så till ”motstudenternas” så kallade argument för sitt beteende. Så här skriver de i sitt svar.

Det är för oss uppenbart hur SD:s närvaro får människor att må. Rasifierade, HBTQ-personer och antirasistiska aktivister är exempel på grupper som känner sig hotade av den utbredda rasismen och som känner sig otrygga på de platser där dess representanter ges plats.

Återigen blandar studenterna ihop rasism med immigrationskritik. All kritik mot nuvarande immigrationspolitik, som främst SD står för, framställs som rasism. Alltså behöver man aldrig argumentera mot den kritik som förs fram mot immigrationspolitiken. SD angriper den nuvarande politiska korrektheten, den diskurs som det politiska etablissemanget säger sig vara enig om. Många människor vars världsbild vilar på denna diskurs kan självklart känna sig mentalt hotade. Vi kan bara säga, välkommen till demokratin! Demokrati är ingen skyddad verkstad.

Mordhot, terror och förföljelser är obligatoriskt mot människor som offentligt ger uttryck för invändningar mot SD.

Säkert förekommer en del både hot och annat otrevligt av diverse sympatisörer och andra snedseglare. Vi kan bara uppmana alla att sluta med slikt beteende. Det nuvarande debattklimatet gör sannolikt inte saken bättre. Studenter och andra stör ut möten och skriker glåpord. En del existenser tycker nog att de då svarar med samma mynt när de skickar en burdus (eller värre) e-post. I huvudsak är det dock SD-representanter som blir utsatta för hot. Vidare i texten.

Att Liberala studenter inte tar hänsyn till det här blir extra tydligt när det i deras artikel står att de möttes av ”av kvinnor och män som skrek”, vilket är ett direkt osynliggörande av de icke-binära transpersoner som deltog i demonstrationen.

Här borde verkligen Liberala studenter pudla rejält. De borde självklart ha skrivit ”av kvinnor, män och icke-binära transpersoner som skrek”. Rättning i ledet liberaler! Vidare i den osammanhängande texten.

För hur ska transpersoner känna sig välkomna att vara med och ta debatten och bemöta SD:s argument när deras existens inte ens erkänns?

Det här är osakligt svammel på en så låg nivå att inga studenter på någon plats på jorden någonsin bör ägna sig åt det. Vad har en persons sexuella identitet med saklig politisk argumentation att göra? Handlade debatten om sexuella minoriteter? Det här är argumentation på förskolenivå och vi lämnar det raskt och går vidare.

Hur är vi ett hot mot demokratin när vi utövar vår demokratiska rätt att demonstrera?

Det är här man blir riktigt trött. Att demonstrera är inte samma sak som att störa ut andras samtal. Vi tar det på barnnivå. Om mamma och pappa säger åt barnet att hålla tyst för att de skall prata om huslånet innebär det inte att föräldrarna har förbjudit barnet att prata överhuvudtaget. Det här är nog en nivå som de undertecknade studenterna förstår.

Vi ser i dag en allvarlig infantilisering av det samhälleliga samtalet och samtalet inom politiken. Barnsliga och direkt felaktiga argument används flitigt och publiceras i våra stora dagstidningar. När jag själv gick i gymnasiet så läste vi i alla fall några timmar argumentationsanalys inom ämnet filosofi. Man kan undra vad studenterna egentligen lär sig i dag. De undertecknade studenterna får i demokratisk ordning tycka precis vad de vill om SD och dess representanter. Men debattklimatet skulle må bra av en något sakligare debatt. Vi inom SD blir nästan hånade när vi på något område säger att det faktiskt var bättre förr. Jag dristar mig till att synda igen. Debattklimatet var både bättre och sakligare förr.

Priset för att blir en humanistiskt stormakt är högt

Bo Ekman är chairman emeritus på ”Tällberg foundation” har inför det stunande valet fått en helsida i SvD (åtminstone på nätupplagan) för att tala om hur bra det går för Sverige. Ekman presenterar ett index där Sverige kommer nästan i topp. Av vad och hur detta index konstruerats är höjt i dunkel, men det spelar mindre roll. Sverige är ett bra land att leva i och på många områden är vi fortfarande bättre än många andra jämförbara länder. Det Ekman inte talar om är att vi som nation på vissa områden vänt nedåt, vilket är ganska lätt att dölja i den typ av ”index” Ekman presenterar. Undersökningar som är betydligt mer strikta som PISA-undersökningen är betydligt svårare att manipulera, och där faller vi som en sten genom luften.

Ekman uttrycker sig slappt och svävande i sin artikel, vilken är en fördel om man vill driva ren politik som Ekman egentlig gör. Han säger så här:

SD vill besegra de idéer som förde Sverige till att bli ett internationellt föredöme

Vilka idéer menar Ekman? Iden om Sverige som en ”humanistisk stormakt” vill i alla fall jag besegra, eftersom den humanism vi satsar för att bli en ”stormakt” tas från våra gamla och sjuka i vårt eget land. Föreställningen att vi skulle ha råd med att både vara en humanistisk stormakt internationellt och samtidigt ha resurser till våra egna gamla, sjuka och arbetslösa är i grunden en villfarelse av miljöpartistiska mått. Det är dessutom lite som Jan Myrdal beskriver sin familj som, fast i makroperspektiv. Makarna Myrdal brydde sig om hela värden, men glömde bort sitt eget barn.

Vi kommenterar mycket kort påståenden från Ekman, Han skriver följande:

De [SD. Min anm.] vill inte vara med i Europa

Jo, lika mycket som Norge, Schweiz och Island. Kanske mer än Storbritannien. Men vi vill inte styras av maktfullkomliga byråkrater i Bryssel, som till förfärande grad styrs av lobbygrupper. Dessutom börjar Europa tycka mer och mer som SD, vilket måste svida oerhört mycket för Ekman. Självklart vill vi vara med i Europa och den spännande utveckling som står för dörren. Frågan är om Ekman vill det.

De vill heller inte att världen ska komma hit

Nej, det är lika bra att erkänna det. Vi vill inte att hela världens befolkning skall komma till Sverige. Eller vad menar Ekman? Maken till svepande och oprecisa uttalanden har man sällan sett. Det språkbruk Ekman hemfaller åt hör hemma inom poesin och i romaner, inte i debattartiklar. Förmodligen får vi se mer av denna vara inför det stundande valet. Rena propaganda-artiklar där det lobbas för att rösta på något ”förnuftigt” parti. Hur förnuftiga dessa partier egentligen är visade väl Reinfeldt i sitt tal på Norrmalmstorg, där han proklamerade att välfärdssatsningar måste stå tillbaka för den väntade immigrationen under kommande år. Nej Bo Ekman, det är historiskt inte en sådan politik som fört upp oss till ett föregångsland i västvärlden. Snarare lever vi på gamla meriter, vilken nog inte går hur länge som helst.

Reinfeldts strategi

Vi skall säga det på en gång, det är omöjligt att veta vad som rör sig i Reinfeldts huvud och vilka övervägande som gjordes i samband med att Reinfeldt i veckan under ett tal på Norrmalmstorg gick ut och erkände immigrationens stora kostnader och den påverkan det med nödvändighet har på vår välfärd och ekonomi. Det är dock långsökt att han skulle göra det i ett anfall av plötslig moralisk ärlighet. En agenda och en strategi måste ligga bakom utspelet. I annat fall skulle han ha erkänt kostnaderna långt innan, som flera oberoende bedömare påtalat, däribland Lars Calmfors. Så här föll Reinfeldts ord på Norrmalmstorg.

Jag kan redan säga att det kommer att bli omfattande kostnader för att ta emot dessa människor. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering. Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas utrymme för det

Det är uppenbart att vi är inne i en valrörelse och att utspelet har med valrörelsen att göra. Det är nästan lika uppenbart att Alliansen ligger under de röd-gröna i opinionsundersökningarna. I detta läge väljer alltså Reinfeldt att göra ett utspel som förmodas (även av moderaterna) gynna SD som Reinfeldt avskyr. Det råder ingen tvekan om Reinfeldts avsky för SD, det syns varje sekund genom TV-rutan. Ändå väljer han alltså att göra ett utspel som han vet gynnar SD.

Tar man med Reinfeldts dedikerade motvilja mot SD i analysen, duger inte den förklaring SVT:s experter bjöd på, nämligen att Reinfeldt gjorde utspelet för att enbart skapa oro hos väljarna, och att de därigenom skulle välja det säkrare alternativet som nästan alltid är den sittande regeringen. Det är en osannolik förklaring med alldeles för osäker utdelning och en alldeles för hög insats (gynna SD).

Petter Larsson på Aftonbladet är faktiskt något på spåret bakom allt onyanserat känslosvall och världsfrånvända vänsterfantasier. Så här skriver han.

För samtidigt som han med ena handen lyfter SD, skadar han de rödgröna partierna i två av deras paradfrågor: välfärdssatsningar och antirasism.Så snart de nu talar om satsningar som kan kosta något, kommer det att framstå som att de är ekonomiskt ansvarslösa, och som att de sviker världens flyktingar

Larsson reflekterar inte en sekund på att det faktiskt kan vara sant, att en kostsam immigrationspolitik faktisk på sikt kommer att rasera välfärden, ety då skulle ju hela hans världsbild rasa samman. Däremot kan han ha rätt i att Reinfeld gjorde utspelet för att ställa till det för de rödgröna och deras planer på välfärdssatsningar. Reinfeldt kan innan valet peka på hur oansvariga de röd-gröna beter sig som lanserar stora satsningar, samtidigt som immigrationen slukar stora delar av budgetutrymmet.

Om det värsta inträffar ur Reinfeldts synvinkel, att de röd-gröna vinner valet, har han själv gett sig alibi, - jag sade minsann hur läget var. Samtidigt som han nästan tvingar in de röd-gröna i en destruktiv politik, nämligen den att fortsätta på den inslagna vägen. Det är en väg där vi skall ”öppna våra hjärtan” samtidigt som den ekonomiska situationen tvingar de röd-gröna att föra en politik som faktiskt liknar Reinfeldts egen. En politik med omfattande kostsam immigration och där det ekonomiska läget omöjliggör stora satsningar på välfärden.

De röd-gröna missade självfallet tillfället att lägga om politik. När Reinfeldt höll sitt tal om begränsade välfärdssatsningar hade de röd-gröna kunnat deklarera en kursändring vad gäller immigrationspolitiken, med hänvisning till Reinfeldts tal. Men det var en tillfällighet som de självklart inte utnyttjade. Stora partier är inte kända för snabba kursändringar när tillfället yppar sig, om det ens är möjligt med tanke på gräsrötter och media.