Fackföreningarnas roll i det moderna samhället

Historiskt sett har LO alltid varit nära knutet till det Socialdemokratiska partiet. Det var inte så konstigt i början på 1900-talet, Socialdemokraterna var tydligt det parti som tog ställning för lönearbetaren mot arbetsgivaren. Det Socialdemokratiska partiet var närmast den politiska grenen av fackförbundet.

I dag har detta förhållande urholkats alltmer av flera orsaker. Den klass som går under benämningen ”arbetarklass” är svårtolkad i dagens samhälle. Många i den grupp som klassiskt kallas ”arbetare” har det bättre ekonomiskt än en majoritet av t.ex. tjänstemännen. Socialdemokraterna har själva övergett de som har vanliga lönearbeten för att ägna sin uppmärksamhet åt HBT-frågor, invandrare, allehanda minoriteter samt allmänt flummeri. Socialdemokraterna har också i övrigt rört sig in mot den mitt i ekonomiska frågor där allianspartierna också trängs. Vi kan inte ens minnas när socialdemokratiska företrädare nämnt den grupp de fordom representerade.

Precis som Gudmundsson skriver i en artikel på SvD så blir förhållandet mellan LO och det Socialdemokratiska partiet alltmer märkligt och ifrågasatt. Att en fackförening vars medlemskap bygger på den förutsättningen att medlemmarna skall sympatisera med ett visst parti är alltmer odemokratiskt börjar bli uppenbart. Gudmundsson tar upp ett fall där en medlem i transport som också är aktiv i KD uppmanats att lämna sina fackliga uppdrag.

Samtidigt som den rent logiska kopplingen mellan Socialdemokraterna och facket blir alltmer tveksam så ägnar sig fackföreningarna åt rent politiska frågor och ställningstaganden. Jag var själv med i en fackförening under många år. Fackföreningens egen tidning tog allt som oftast ställning i rent politiska frågor. Tidningen talade med självklarhet om hur positivt det var med mångkultur och hur hemska de människor var som inte förstått vitsen med införandet av denna ordning. Det hela slutade med att jag efter en brevväxling med chefredaktören för fackets tidning, lämnade fackföreningen.

Det skall också sägas att den fackförening jag var medlem i inte ägnade sig speciellt mycket åt medlemmarnas intressen utan verkar ha förfallit till ren partipolitik på heltid. Det fanns således ingen som helst orsak att längre betala in medlemsavgiften. En fackförening skall tillvarata sina medlemmars intressen, hur svårt kan det egentligen vara? De politiska partier vi har skall ägna sig åt politik. 

Länk SvD

UPPDATERING:

Tydligen har facket i skepnad av LO fått in en replik på Gudmundsson artikel. Detta på rekordtid, tänk om ett visst parti precis utanför riksdagen fick ge replik på samma rekordtid? Så här skriver i alla fall facket i SvD.

Ja, det är sant att Joakim Widell blivit av med ett fackligt uppdrag inom Transports Västeråsavdelning. Beslutet togs i samförstånd med Widell själv. Det handlar nu inte om vilket uppdrag som helst, utan om avdelningens fackligt-politiska utskott. Vars själva syfte är samarbete med socialdemokraterna och att verka för en rödgrön valseger.

Nej, det är inte konstigt att Widell (KD) fick kliva av det fackligt politiska utskottet, när det nu finns ett sådant. Det konstiga är snarast hur han kunde hamna där överhuvudtaget. Men det min och kanske även Gudmundssons kritik handlar om är att det FINNS ett sådant utskott.

Länk SvD

Rabbiner bör avhålla sig från strategiska politiska analyser

Det står i SvD att judiska religiösa ledare från hela Europa samlats i Moskva för att diskutera den omtalade omröstningen om minareter i Schweiz. Det står i artikeln att Europas judiska ledare nu är rädda för att den ”religiösa intoleransen” även kan drabba judarna. Så här står det i artikeln.

- Nu är inte situationen sådan att högerextrema krafter attackerar judarna eftersom de är nöjda med att gå till angrepp mot muslimer. Men det schweiziska exemplet är klassiskt: Snart är det inte bara muslimer som kommer att attackeras av de högerextrema, säger de europeiska rabbinernas chef för internationella relationer Philip Carmel till Reuters.  

Vi vet inte hur representativ Carmel är för de 800 rabbiner som samlats till mötet men slutsatsen är faktiskt mycket förvånande och märklig. Den två grupper som efter 2a världskriget uttalat något starkare missnöje mot judar i Europa är nazistgrupper och muslimska grupper. För det första var det just islams utbredning som minaretförbudet riktade sig emot, samma grupp som åtminstone delvis, alltså visat missnöje mot judar. För det andra var knappast den majoritet som röstade för ett minaretförbud i Schweiz ”högerextrema”. Det är en logisk kullerbytta att kalla en klar majoritet för extrem, det blir i så fall minoriteten som får detta epitet.

Vi vet inte hur vinklad denna nyhet är men skulle Carmels uttalande stämma med en majoritet av rabbinernas på mötet föreligger nog en mycket allvarlig missbedömning av läget. Ingen av de som jag talat med i Sverige som varit positiv till minaretförbudet skulle drömma om att på något sätt ”attackera” judiska intressen. Genom sådana här dåligt underbyggda och felaktiga analyser kan en religiös grupp skaffa sig fiender som från början var positiv till dem. Blotta uttalandet att minaretförbudet var en ”attack av högerextrema” är olyckligt och i grunden djupt felaktigt. Rabbinerna är kanske religiösa experter men de bör nog avhålla sig från strategiska politiska analyser. Det kan annars sluta illa och risken att man sätter sig i ”fel båt” är överhängande.

Länk SvD

Det är skillnad på hot och hot

Gudmundsson skriver plötsligt en artikel om nazismen och något som han kallar ”främlingsrädsla”. Man får genast intrycket av att någon på redaktionen tagit Gudmundsson hårt i örat och sagt till honom att efter nederlaget i minaretomröstningen får han sluta skriva om alla de muslimska terrorhoten, i alla fall om han vill ha jobbet kvar. Det kan inte vara en slump att han plötsligt skriver om det nazistiska hotet i stället för det han nästan verkat lite fixerad vid, muslimsk terror.

Nu blir det hafsigt och oprecis när Gudmundsson plötsligt är tvingad att byta måltavla, han kanske inte heller brinner för sin nya måltavla på samma sätt som för den gamla. Så här börjar Gudmundsson sin artikel.

Som mest har cirka 2000 personer deltagit. Förra året kom omkring 700. Håller den samtida svenska nazismens stora propagandadag på att mista sin dragningskraft?

Salemmarschen håller möjligtvis på att mista sin dragningskraft bland nazister, men det är inte säkert. I de första marscherna deltog massvis med människor som inte var nazister nämligen. Jag minns själv att jag läste en intervju med en Salembo som var en helt vanlig medborgare, utan extrema åsikter som deltog i marschen. Detta har Gudmundsson och en massa andra missat tydligen.

Därefter redogör Gudmundsson för hur många organisationer och märkliga celler nazisterna har. Att antalet är så löjligt högt och att alla verkar bilda sin egen lilla miniorganisation är ju snarast ett tecken på att rörelsen faller samman, inte på någon vidare styrka. Det vore faktiskt mycket värre om alla var samlade i en stark organisation. Sedan redogör Gudmundsson för antalet redovisade hatbrott. Det är en statistik som är högst osäker, vad är hatbrott? Vi har ju själva sett att en del brott betecknas som hatbrott i propagandasyfte och för att påtala ett hot. Ju mer hatbrott, ju mer pengar till Expo kan jag tänka mig. Dessutom betecknas en del uppenbara brott utförda av missriktat hat inte som hatbrott. De grova brott som utförs av AFA och Revolutionära fronten, betecknas de som hatbrott? Till sist skriver Gudmundsson så här i artikeln.

Ett tillslag 2008 borde verka tillnyktrande för dem som tror att nazismen inte utgör något hot. Hos en 28-årig medlem i Svenska Motståndsrörelsen påträffades ett vapenförråd med sprängmedel, en kpist, ett halvautomatiskt gevär, ett kulgevär med ljuddämpare, två pistoler, en revolver, samt omkring 3800 patroner. Det borde ses som terroristbrott. 

Nazistgrupperna kan naturligtvis utgöra ett allvarligt hot mot enskilda människor som de finner misshagliga, speciellt om de är välutrustade. Jag tror absolut inte att de nazistgrupper vi har i dag utgör något samhälleligt hot. De är splittrade, de är alldeles för få och en stor andel av medlemmarna har ytterst grunda ideologiska föreställningar. I de nazistiska leden är en stor andel av medlemmarna missanpassade ungdomar som hamnat långt utanför de samhälliga ramarna. De ser konstiga ut, de skriker, dricker öl, rapar och misslyckas förmodligen med det mesta de företar sig. Att de någonsin skulle kunna rubba vårt samhälle med organiserad vapenmakt är direkt löjligt att ens föreställa sig. Att vanliga människor skulle få för sig att plötsligt rösta på dessa udda existenser med rakade huvuden och märkliga kläder är direkt skrattretande som trovärdigt scenario.

Ett oerhört mycket allvarligare hot för vårt samhälle är den organiserade brottslighet som växt lavinartat i vårt land. För ett par decennier fanns det knappt någon riktig organiserad brottslighet i vårt land, nu är den allmänt spridd. Lasse Wierup beskriver utvecklingen utmärkt väl i boken ”Svensk Maffia”.

Ett annat stort hot mot vårt trygga samhälle är det sönderfall av samhällets fundament vi kan märka på senare tid. Sammanhållningen, framtidstron och respekten för våra politiker har eroderat i en allt hastigare takt. Sprickan mellan politikerna och folket har växt enormt, lusten att bidra till vårt gemensamma samhälle har naggats rejält i kanten. Allt detta är ett oerhört mycket större och reellare hot än de spridda och närmast patetiska nazistgrupper som närmast tjänar som levebröd åt påläggskalvar i Expo. Om detta kommer nog inte Gudmundsson att skriva något om, han vill ha jobbet kvar naturligtvis.

Länk SvD

Jag som varit så fördomsfull

Feministiskt initiativs partiledare Gudrun Schyman skall delta i Let's dance. Schyman tror själv att det kan bidra till extra röster inför valet kommande höst. Hon tror att bara vanan att rösta på henne i tävlingen kan göra att fler också röstar på henne i det riktiga valet. Så här säger hon i SvD

Många har ju fördomar om hur det är att vara feminist, att man ska vara sur, knipa åt och kanske hata män. Är man feminist tycker man om livet, vill ha frigörelse och vara fri från gamla unkna fördomar. 

Jag måste erkänna att även jag själv besvärats av fördomen om feministernas lite sura framtoning och att alla kanske inte är så förtjusta i det manliga könet. Filmen under här från en Fi kongress kanske också spädde på mina fördomar en aning.

Länk SvD

Alla dessa självutnämnda experter

En journalist och författare, Anders R Olsson utnämner sig själv till den något subtila titeln ”nyhetsvärderare” och börjar med att säga på DN opinion att Sverigedemokraternas väljarstöd bottnar i en skev ”nyhetsvärdering”. Som talande exempel ger Olsson dessa exempel.

När USA ockuperar Afghanistan och Irak är det inte afghaner eller irakier som gör motstånd, det är ”muslimer” När en liten minoritet med invandrarbakgrund ägnar sig åt så kallat hedersvåld får det större uppmärksamhet än när svenska män dödar i fyllan.

Att detta skulle vara resonemang av just Sverigedemokrater är en nyhet, SD vill ta hem de svenska trupperna från Afghanistan, regeringen vill det inte. Hedersvåld är också en sak som regeringen med Sabuni pratat om, det skall hon ha beröm för. Hedersvåldet drabbar faktiskt inte svenskar i allmänhet utan oftast drabbar det unga flickor vars familjer har utländsk härkomst. Det Olsson säger är att det främst är Sverigedemokrater som månar om dessa unga flickor. Förövrigt får detta hedersvåld väldigt lite medieutrymme. Vad föreslår Olsson? Att media skall beläggas med munkavle om en ung flicka oförklarligt ramlar från en balkong på fjärde våningen.

Min rent spontana uppfattning, utan att kalla mig för medieexpert, är att det rapporteras både om uppenbara fall av hedersvåld samt om ”fyllemord”. Det är dock möjligt att om en far som i fallet Fadime, skjuter ihjäl sin egen dotter för att denne vill ha en svensk pojkvän, så får det större medieutrymme än om Kalle Svensson hugger ihjäl sin fyllekompis, där kan jag ge Olsson rätt.

Olsson menar i sin artikel att det är själva rapporteringen av det svenska samhället som gjort att SD fått sådant väljarstöd. Som exempel tar han hur mycket mer morden på Pela och Fadime slagits upp i pressen än om en svensk kvinna blir ihjälslagen under ”fyllebråk”. Att framgångarna för ett politiskt parti skulle bero på det, samtidigt som samma parti motarbetas frenetisk i all media skulle inte vara något annat än fantastiskt. Dessutom är det själva immigrationen i sig som är huvudargumentet för SD, inte hedersvåldet.

Slutligen kan vi konstatera att tittar vi på de valkretsar där SD och andra liknande partier erhåller störst stöd så ligger de ofta i närhet av våra etniska enklaver där den misslyckade immigrationen och integrationen syns och märks mest. Samtidigt får dessa partier minst stöd i stadsdelar och kommuner där problemen i vårt samhälle inte märks alls. I Östermalm och Danderyd har SD nästan sitt svagaste stöd i hela landet. Det kanske kommer som en nyhet för en professionell ”nyhetsvärderare”, men det finns faktiskt en verklighet bortom medierna som människor kan värdera själv utan inblandning av några journalister.

Länk DN

Märkligt tonläge i våra tidningar

Att vårt mediala etablissemang inte gillar utslaget i gårdagens omröstning om minareter i Schweiz är inte förvånande och var inte att vänta. Ändå så blir jag förvånad över de formuleringar som används i våra tidningar. Besvikelsen över resultatet är kanske så stor att proportionerna har förvrängts och övergått i ren ilska. Först läser vi på DN opinion hur redaktionen förfaller till att skriva rena obegripligheter över valresultatet. Så här skriver redaktionen.

En fråga man kan ställa sig är hur SVP kommer att ställa sig till de fyra minareter som redan finns. Ska de rivas? Hur mycket våld kan ett samhälle tåla innan det slår tillbaka?

Hur mycket våld kan ett samhälle tåla? Det är alltså inte upplopp, våldtäkter eller andra sådana kriminella handlingar som redaktionen skriver om, utan en folkomröstning! Här går redaktionen utanför det som kan anses smakligt, här vänder man svart till vitt och tvärtom med ett retoriskt grepp. Samtidigt nämner redaktionen ”intolerans” ett stort antal gånger. Vi tar några exempel.

Intolerans botas inte av nya, hårda lagar – de får den i stället att växa.

Vi kan vänta oss en inflation i intolerans. Och vi kan vänta oss en expansion. Främlingsfientlighet smittar.

Vi undrar hur mycket tolerans redaktionen visar mot en lagenlig folkomröstning? I själva verket är det DN:s redaktion som uppvisar intolerans. Tyck som vi och hylla det mångkulturella samhället, i annat fall är du främlingsfientlig och skall bekämpas med alla tillbuds stående medel. Exempel vi hittar på detta budskap finns i riklig mängd i texten. Vi tar några exempel på detta.

Civilisationens och anständighetens fernissa är tunn och när den skrapats bort finns nästan inga gränser längre för vad människor kan säga och göra. Det är därför man måste kämpa för varenda tum när främlingsfientliga försöker flytta fram sina positioner.

Ett litet steg följs ofta av ett längre. Därför gäller det att se till att de inte får det där första.

Redaktionen har helt rätt. Reaktionen på omröstningens resultat visar att ”anständighetens fernissa” redan skrapats bort och intoleransens fula tryne sticker oblygt fram i våra tidningar.

Vi läser om förtäckta hot mot Schweiz efter utslaget i omröstningen. T.o.m. al-Qaida nämns lite i förbigående och det finns ingen gräns för hur dåliga handelsförbindelserna kommer att bli. Så här står det i SvD.

Nu befaras argsinta reaktioner från muslimska länder, särskilt som minaretförbudet kom på sista dagen av muslimska Hajj (pilgrimsfärd till Mecka). Utrikesministern är tydligt orolig för angrepp på Schweiz, och sade på söndagen att ”vi har ringt till alla våra ambassader i arabländerna”. Från Kairo rapporteras om planerade bojkotter mot Schweiz.
Schweiziskt näringsliv varnar för att landets export till muslimska länder, värd över hundra miljarder kronor årligen, kan drabbas. Imamen har sagt att ”jag blir inte förvånad om al Qaida tar fram slagord mot Schweiz”.

I klartext, om inte utslaget i en demokratisk folkomröstning blir det rätta så kan ”angrepp” väntas som bestraffning. Media hjälper villigt till att förmedla den hotfulla stämningen, som än så länge endast finns på tidningarnas redaktioner är det väl bäst att tillägga. Vad gäller allt tal om bojkott kan vi ju rent hypotetiskt vända på steken. Tänk är följande scenario, om inte västländer får bygga kyrkor i vissa arabländer så tänker vi ekonomiskt bojkotta dem. Det låter inte så värst troligt eller vettigt och samma förhållande borde väl gälla nu, och då talar vi ändå bara om minareter, inte om hela moskéer.

Man får osökt känslan av att väst skall böja sig för något outtalat hot från arabvärlden. Ännu har inga sådana hot uttalats och det är nästan så man får känslan av att media driver fram dessa reaktioner, eller kanske rent av hoppas på dem för att slippa fler liknande omröstningar. Om inte media slog upp detta så stort och på detta braskande sätt skulle förmodligen risken för allvarliga reaktioner minska betydligt.

Länk DN

Länk SvD