Vad skall bytas ut?

I ett nyhetsinslag under rubriken ”Samirs resa i det nya Sverige” i Rapport påstås det att vårt land försitter sina chanser därför att studenter som pluggat i Sverige tvingas resa hem efter studierna och inte får jobb här. Denne Samir intervjuar studenter från Iran och Ryssland som påstår att de inte får jobb p.g.a. att de inte pratar perfekt svenska.  Nu pratar studenterna inte svenska alls i inslaget så det blir svårt att avgöra hur deras svenska språkkunskaper egentligen är.

Kommer man hit som student så är det meningen att man skall åka hem efter avslutade studier, det är själva förutsättningarna för studierna. Att man måste kunna svenska för att få jobb i vårt land är inte orimligt, det är sannolikt likadant på de flesta håll i västvärlden. Sahar från Iran klagar på att hon måste kunna svenska för att skala potatis. Nu är det så att vi faktiskt har minst (lågt räknat) 400,000 arbetslösa som borde kunna skala dessa potatisar.

Om arbetskraften dessa studenter representerar verkligen behövdes så skulle de sannolikt också få jobb, trots knaggliga språkkunskaper. För mer kvalificerade jobb godtas sannolikt goda språkkunskaper i engelska. Problemet är att svenska ungdomar som gått färdigt sina högskolestudier också går ut i arbetslöshet, det är inte konstigt att dessa utländska studenter inte får något jobb därmed.

Det är egentligen märkligt att Sverige har så generösa regler för utländska studenter. Vi minns samtidigt att regeringen har ändrat reglerna för utländska medborgare att få uppehållstillstånd i vårt land genom arbete. Allt detta när vi når nya rekordnoteringar vad gäller arbetslösheten i vårt land. Man kan inte låta bli att drabbas av den obehagliga misstanken att våra regeringar (Alliansen och de rödgröna) försöker byta ut sitt folk. Det borde vara tvärtom, det är folket som borde byta ut sin regering.

Länk SVT Play

Den uppenbara ekvationen

Socialdemokraterna och främst Sahlin har gång på gång gett löftet att alla som jobbar deltid eller halvtid och vill gå upp i full arbetstid skall få göra detta. Socialdemokraterna tänker t.o.m. lagstifta om denna ”rätt”. Detta krav framfördes första gången för mycket länge sedan. Min första reaktion var ”vad tycker då alla som blir arbetslösa p.g.a. denna reform om detta?”. Nu första drar Sanna Rayman den självklara slutsatsen att många människor och främst kvinnor kommer att bli arbetslösa om reformen genomförs. I alla fall är det första gången jag ser en artikel om den självklara effekten av reformen. Så här står det i Raymans artikel.

Hur skulle det fungera om alla som ville fick gå upp i heltid? Det finns ju inte platser till alla. På min arbetsplats skulle det innebära att jag blev av med jobbet, förklarade den deltidsarbetande Harriet.

Sahlin avfärdade Harriets oro. De flesta som jobbar deltid på arbetsmarknaden vill jobba deltid, förklarade S-ordföranden.

Det lugnade inte Harriet och det är mycket förståeligt. Harriet är nämligen inte intresserad av hela arbetsmarknaden. Hon är intresserad av det faktum att om några på hennes jobb plötsligt kräver heltid så kommer hennes deltidstjänst försvinna, trots att hon vill fortsätta jobba deltid.

Egentligen är det matematik på grundskolenivå. Om ett äldreboende har behov av 12 heltidsarbeten för att dra runt verksamheten, men det jobbar (för enkelhetens skull, vi måste tydligen vara pedagogiska här) 24 kvinnor på boendet därför att alla jobbar halvtid. Om nu 12 av kvinnorna vill gå upp till heltid så innebär det med den enklaste och självklaraste logik att 12 kvinnor blir arbetslösa eller i alla fall får skaffa sig nya jobb.

Återigen visar det sig att Görans Persson hade rätt, Sahlins starka sida är inte logik och tänkandet. De mest självklara ekvationer verkar vara för svåra för denna politikerbroiler som nästan aldrig haft ett vanligt hederligt jobb. Alternativt har Sahlin hela tiden vetat om effekterna av denna reform, men av obegriplig anledning kört på med den i alla fall. Slutsatsen att Persson hade rätt kvarstår även vid alternativ två.

Länk SvD

Immigration by numbers

Filmen talar för sig själv, kommentarer överflödiga. 9:30 lång.

En känd försvarsadvokats svanesång

En försvarsadvokats uppgift och yrke är att försvara sin klient, Leif Silbersky är försvarsadvokat och det är således hans uppgift att försvara den misstänkte 23 åringen i det omtalade Landskronadådet. Men Silberskys försvar av den häktade 23-åringen börjar ta rent löjliga proportioner. Så här säger Silbersky om hur den nu döde 78-åriga kvinnan miste livet i samband med konfrontationen med 23-åringen.

Min klient berättar ju i den rekonstruerade filmen hur han snabbt vänder sig om utan att veta att någon är så nära honom. Då får hon hans armbåge på sig och faller den 78-åriga kvinnan.

Förutom det rent språkligt felaktiga i Silberskys tal så har jag aldrig hört en så fantastisk historia. Detta väntar man sig faktiskt inte av en känd och framgångsrik advokat (om än med solkat rykte nuförtiden). En sådan här historia är vad man kanske väntar sig av en nerknarkad kåkfarare med 6 års grundskola bakom sig, har han blivit alldeles från vettet Silbersky? Sveriges kanske mest kände och erfarne advokat fortsätter tyvärr på samma intellektuella nivå, så här fortsätter han.

Det här målet håller på att koka ner till vad det egentligen handlar om. Åklagaren tog ett stort ansvar på sig när han från början, felaktigt, gick ut och kallade detta för mord och dråp. Detta ledde till direkta hot mot min klient och hans familj samt en rasistisk kampanj.

Ja, självklart är det rasistiskt när man påstår att den nu häktade 23-åringen gjorde sig skyldig till dråp när han slog ned den 78-åriga kvinnan så illa att hon faktiskt avled. Grattis Silbersky, du är numera en effektiv valarbetare för SD, snart kan vi lägga ned utdelningar av flygblad och tidningar, Silbersky fixar ändå rösterna åt SD. De enda som inte hånskrattar åt Silbersky är väl de mest fanatiska multikulturalisterna. Det blir värre, journalisten fortsätter allt mer häpen.

Vad är din kommentar till att 23-åringen ändå är åtalad för grov misshandel och vållande till annans död?

– Som jag tidigare sagt, åklagaren var inte fast förankrad i verkligheten när han beskrev detta som mord, det är han inte nu heller.

Åklagaren är inte fast förankrad i verkligheten? Hurra vilken briljant analys. Jag börjar stilla undra om det inte är dags för Silbersky att ta pension, det här går för långt, även för att vara Silbersky. Jag vet att jag citerar för mycket ur artikeln, men jag kan inte låta bli, det blir bara mer och mer fantastiskt. Detta är inte seriös journalistik, det är underhållning, om än med en mycket tragisk underton. Det vi ser är en känd advokats svanesång, alla inser att karln inte kan vara riktigt klok. Avslutningen på intervjun går inte av för hackor den heller, så här lysande avslutar Silbersky sitt försvar.

Försvaret hänvisar också till ett 10-årigt vittne, en brorsdotter till den åtalade, som såg händelsen.

– Hon har intervjuats av polisen och hon har en trovärdig berättelse, som stöder min klients version,

En tioårig brorsdotter till den häktade har alltså Silbersky som nyckelvittne i detta rättsfall. Det är ju mycket trovärdigt, speciellt sedan resten av släkten har kastat pennor på åklagaren mitt under häktesförhandlingarna.

Jag minns att jag i min ungdom, en varm och slö sommar läste grannens gamla veckotidningar, i jakt på något intressant att läsa. En artikel handlade om att Silbersky hade försvarat en boxare som, kom det fram, hade ljugit för Silbersky för att komma undan sitt straff. Silbersky blev moraliskt mycket indignerad och vägrade att försvara denne boxare i fortsättningen, en lögn kunde inte tolereras. Det var ju Silberskys egen berättelse och han avslutade artikeln mycket målande med att ”boxaren lommade iväg med sin trekantiga vältränade överkropp, men med en lögn som tyngde ned hans axlar”.
I ljuset av Silberskys gamla artikel där han sätter sig själv som en sanningen riddare och moralens väktare, så blir Silberskys försvar och uttalande om Landskronadådet sinnessjukt.

Länk DN

Sverigedemokraterna i vågmästarroll

Enligt en undersökning av Novus opinion så skulle SD få en vågmästarroll om det vore val i dag. Allianspartierna noteras för ett väljarstöd på 46.5 procent samtidigt som de Rödgröna erhåller ett väljarstöd på 47.5 procent. SD fick enligt denna undersökning ett väljarstöd på 4.6 procent och skulle därmed få en vågmästarroll.

I SvD är SD:s siffror inte nämnda och tidningen skriver inget om SD:s roll som vågmästare. I DN är SD:s siffror presenterade på ett korrekt sätt i en sidospalt. Inte heller DN nämner SD:s vågmästarroll enligt denna undersökning.

Länk SvD

Länk DN

Stockholm – personlig reflexion

Precis som artisten Orup (Thomas Eriksson) är jag född i Stockholm. Jag har alltid älskat min födelsestad (precis som Eriksson). Det har känts som min naturliga plats på jorden, trots att jag varit bosatt på flera ställen i vårt land under perioder. Jag har liksom Eriksson hittat nästan överallt i Stockholm, detta efter att ha jobbat på en lastbil under åratal. Jag känner igen mig kusligt väl i Eriksson text i låten ”Stockholm”.

Tyvärr har min kärlek till staden under åren eroderats bort, kvar finns en besvikelse och en känsla av främlingskap. Jag känner alltså främlingskap i min egen födelsestad. När jag växte upp fanns det inga etniska enklaver. Det fanns inga bilbränder, inga brinnande skolor. Det fanns skadegörelse och kriminalitet, fast på en lägre nivå. Jag kände mig aldrig hotad eller otrygg under hela min uppväxt i staden. Förutom en gång då jag blev tilltalad av en främmande man som ställde konstiga frågor om en väg. Något stämde inte med hans frågor och hans beteende, så mina inre varningsklockor började pingla och jag fann det bäst att ta det långa benet hem till mamma.

När jag växte upp i Söderförort fanns det en del skit. Det fanns alkoholism och narkotikan gjorde sitt intåg i de södra förorterna. Ungefär hälften av mina tidiga klasskamrater föll offer och lever inte längre. Det måste vara dödstal som är lika höga som de i inbördeskrigets Restjugoslavien. Jag tycker ändå, trots att jag själv gjort politikerföraktet till ädel konst, att många överrumplade politiker gjorde vad de kunde åt problemen och faktiskt tog sitt ansvar, låt vara för sista gången. Dock, det fanns en värme i staden, det fanns en charm i Stockholm, en speciell charm, Stockholm hade en själ. Denna charm och värme kunde man t.o.m. klart se hos det alkoholiserade trasproletariatet på Södermalm.

Nu finns inte det charmiga trasproletariatet på Södermalm kvar, det är ersatt av det mediala etablissemanget och ”de proppmätta Södermalmsmarxisterna” [G. Greider]. Vi har inte längre ”söderkisar” och snobbiga ”östermalmare”, vi har stureplansliberaler, bratts och yuppies med slickat hår och hybris. Värmen, charmen och själen är borta.

Det kan ju vara så att det är jag och mina värderingar som förändrats. En del av den negativa utveckling vi kan se i Stockholm är dock ställd utom allt tvivel, oavsett min personliga förändring. En del av förändringen kan säkert hänföras till en naturlig utveckling som var mer eller mindre oundviklig. En stor del av den negativa utveckling vi konkret kan iakttaga är dock utan tvivel en följd av politiska beslut, dåliga politiska beslut. De etniska enklaverna och kriminaliteten måste vara påverkbara av politiska beslut annars skulle vår demokrati i princip vara meningslös.

Jag avslutar med Orups ord:

” Jag trodde alltid jag skulle vilja bli begraven här i Stockholm. Nu vet jag inte ens om jag vill stanna kvar. Jag borde åka härifrån, jag borde resa någonstans. Men jag stannar kvar, ja jag stannar kvar.”