tisdag, maj 11, 2010

Stockholm – personlig reflexion

Precis som artisten Orup (Thomas Eriksson) är jag född i Stockholm. Jag har alltid älskat min födelsestad (precis som Eriksson). Det har känts som min naturliga plats på jorden, trots att jag varit bosatt på flera ställen i vårt land under perioder. Jag har liksom Eriksson hittat nästan överallt i Stockholm, detta efter att ha jobbat på en lastbil under åratal. Jag känner igen mig kusligt väl i Eriksson text i låten ”Stockholm”.

Tyvärr har min kärlek till staden under åren eroderats bort, kvar finns en besvikelse och en känsla av främlingskap. Jag känner alltså främlingskap i min egen födelsestad. När jag växte upp fanns det inga etniska enklaver. Det fanns inga bilbränder, inga brinnande skolor. Det fanns skadegörelse och kriminalitet, fast på en lägre nivå. Jag kände mig aldrig hotad eller otrygg under hela min uppväxt i staden. Förutom en gång då jag blev tilltalad av en främmande man som ställde konstiga frågor om en väg. Något stämde inte med hans frågor och hans beteende, så mina inre varningsklockor började pingla och jag fann det bäst att ta det långa benet hem till mamma.

När jag växte upp i Söderförort fanns det en del skit. Det fanns alkoholism och narkotikan gjorde sitt intåg i de södra förorterna. Ungefär hälften av mina tidiga klasskamrater föll offer och lever inte längre. Det måste vara dödstal som är lika höga som de i inbördeskrigets Restjugoslavien. Jag tycker ändå, trots att jag själv gjort politikerföraktet till ädel konst, att många överrumplade politiker gjorde vad de kunde åt problemen och faktiskt tog sitt ansvar, låt vara för sista gången. Dock, det fanns en värme i staden, det fanns en charm i Stockholm, en speciell charm, Stockholm hade en själ. Denna charm och värme kunde man t.o.m. klart se hos det alkoholiserade trasproletariatet på Södermalm.

Nu finns inte det charmiga trasproletariatet på Södermalm kvar, det är ersatt av det mediala etablissemanget och ”de proppmätta Södermalmsmarxisterna” [G. Greider]. Vi har inte längre ”söderkisar” och snobbiga ”östermalmare”, vi har stureplansliberaler, bratts och yuppies med slickat hår och hybris. Värmen, charmen och själen är borta.

Det kan ju vara så att det är jag och mina värderingar som förändrats. En del av den negativa utveckling vi kan se i Stockholm är dock ställd utom allt tvivel, oavsett min personliga förändring. En del av förändringen kan säkert hänföras till en naturlig utveckling som var mer eller mindre oundviklig. En stor del av den negativa utveckling vi konkret kan iakttaga är dock utan tvivel en följd av politiska beslut, dåliga politiska beslut. De etniska enklaverna och kriminaliteten måste vara påverkbara av politiska beslut annars skulle vår demokrati i princip vara meningslös.

Jag avslutar med Orups ord:

Jag trodde alltid jag skulle vilja bli begraven här i Stockholm. Nu vet jag inte ens om jag vill stanna kvar. Jag borde åka härifrån, jag borde resa någonstans. Men jag stannar kvar, ja jag stannar kvar.”  



23 kommentarer:

Anonym sa...

Det var en vacker text.

Själv bor jag i Göteborg och den staden är nog den smutsigaste som finns. Jag har varit i Stockholm en gång, och vackrare stad får man leta efter.

Skogman.

Robsten sa...

Tack Allemand, man balanserar ju på en knivsegg när man skriver en sådan här artikel, missar man knivseggen blir det patetiskt.

Göteborg har sin charm, var en del där och härjade i min ungdom. Ful? Hmm....vet inte. Men Sthlm är ju i särklass med sitt vatten och den arkitektur som fortfarande finns kvar.

Anonym sa...

Nu får jag skulden igen fast jag inte gjort något.

Allemand (-;

Robsten sa...

Yepp, vänta till Goten kommer ångandes ,-)

Blackfootnation sa...

Helt ratt Robsten. Jag ar sjalv ekens-kis!! Fodd pa soder, spenderade mina forsta ar i Hogdalen, for att i femarsaldern flytta till vasterort.

Jag har vaga minnen av sparvagnarna i innersan, vet att jag och pappa brukade aka sparvagn nagon helg da och da. Jag kommer ihag olschappen och jag starka minnen av rivningen av klarakvarteren. Byggandet av plattan och byggplanken runt gropen ner till plattan.
Jag kommer ihag soder pa sent 60-tal, och jag har som dig och manga andra sett Stockholm forandras under 60, 70, 80 och 90-tal.

Stockholm blev kallare for varje artionde, visst fanns det vald och narkotika under 60-70 talet, men det var som sagt av helt andra propotioner.
Det som sker idag skulle vara en millitar fraga pa t ex 60-talet.

Jag bor inte langre i Stockholm, jag flyttade vaterut och ar gift med en 'mangkulturell' kvinna i en mycket mangkulturell stad.
Dar jag bor finns knappt nagot klotter pa tunnelbanan, 'alla' arbetar och dom som blivit inslappta har blivit det under kontroll och med hjalp av utbildningar. Det funger, faktiskt ganska bra...men jag ar inte ursprungsbefolkning. Jag har inte sett dessa kvarter som mina hemkvarter och sett dem forandras.
Jag ar nyanland och en del av det nya.
Men jag maste dock saga att jag grate ove hur Stockholm ser ut.
Jag grater over den 'mangkulturella' gatubilden.
Stockholm och Sverige ar tyvarr inte langre lockande, och har jag hemlangtan sa ar det till minnena av det Sverige som jag fick formanen att vaxa upp i. Inte Sverige av idag.

Fosterjordnära sa...

"....jobbade på en lastbli...."

He he , lite nysvenska =)

Så man är gammal åkardräng? Kanske har vi mötts på vägarna, då jag också jobbar på en lastbil.

En fråga. Bildar du dina uppfattningar genom att betrakta världen genom en vindruta? Se länk.

http://lt.se/nyheter/ledare/1.800739-varldsbild-formas-bakom-vindrutan

Robsten sa...

Tja, det där borde jag väl aldrig skrivit. Jag jobbade som lastare på bl.a. UFF, Ulandshjälp från folk till folk, i några månader, i väntan på en universitetsplats. Det kanske också är typiskt för SDare? I alla fall så kom en av cheferna och sade att jag och min chaufför var de bästa de någonsin haft på den sektionen av UFF. Tror vi låg på en 40 adresser om dagen, ingen annan kom i närheten. Med påföljd att cheferna började fundera på vad alla andra gjorde om dagarna. Så inte blev man populär på det heller, bland fotfolket och antirasisterna, he, he.

z999 sa...

UFF? Jag har också varit engagerad i uhjälp. Jag har bedrivit insamling av uttjänt material (kontros och annan utrustning) som samlades i container och sedan skeppades till fattiga länder i Afrika, bland annat Gambia. Inga dramatiska ställen med svältkatastrofer men ändå uhjälp.

Robsten sa...

Då var vi två då Z, samma pryl med UFF. Rätt trevliga människor som jobbade där, sympatiska. men jag antar att vi är politiska motståndare numera.

Ronny sa...

Det regnade nyligen en mörk kväll på Kungsholmen. Det var lugnt, ingen var ute. Det är en av de platser i staden som är riktigt dyster på natten. En vilande stad, gråa väggar, gatulamporna speglas i pölarna. Jag frågade mig, vad håller stockholmaren kvar i denna gråa stad?

Stockholm är sentimentalt, grått och hårt, men det bryts av någonting jag inte förstår.

Robsten sa...

Nä, jag har nog aldrig upplevt Stockholm som grått. Däremot har jag otaliga nätter och kvällar sett gatuljuset brytas i vattenpölar mot svart asfalt. Jag är uppväxt med det så jag reagerar inte negativt på just det. Ljusa sommarnätter upplever jag Stockholm från sin kanske bästa sida, i alla fall på vissa platser.

Robin Shadowes sa...

Då får jag väl tillägga att jag minns ett L-a långt före bankrån en masse och gamla tanter blev ihjälslagna på p-platser. En stad vid sundet där om grannstaden var sundets pärla, vår stad sundets lilla pärla. En stad som i generationer haft färjeförbindelser med Köpenhamn och där ordet tura blev ett begrepp, inte bara här men i stora delar av Skåne. Tura innebar att man åkte fram och tillbaka, en runda på ca 2½ timme. På den tiden hann man äta och dricka gott och hygge sig som dansken uttrycker det. Efteråt fortsatte man till nåt av stadens populära nöjesställen, framför allt till Käre John (senare omdöpt till bara Johns) eller det kanske populäraste stället av alla, Strand (egentligen Strandpaviljongen). Det var en vacker sekelskiftesbyggnad med s k snickarglädje, vackert beläget vid sundet med utsikt över Hven. Ett ställe som haft så pass kända artister som Count Basie och ABBA på 70-talet.
Strand var så populärt och känt att det kom folk från omliggande städer dit.
Stan var en underbar plats att växa upp på, för mig var mitt 60 och 70-tal paradiset på jorden. En lugn och trygg plats, kanske lite tråkig men idag föredrar jag hellre det tråkiga än denna kulturberikning vi har nu och som enbart har försämrat stan nåt otroligt. En stad med flera lummiga parker och flera olika koloni-områden, varav Citadell-området är ett av Sveriges finaste och äldsta. Jag kände aldrig någon otrygghet, den har kommit först dom senaste 10-15 åren. Det var vanligt att man hade ytterdörren olåst hemma under dagtid när man var hemma. Många gånger lämnade jag min cykel olåst i flera timma på olika ställen utan att den blev stulen. Så funkade det en bra bit in på 80-talet. Vem kan tänka sig göra något liknande idag?
Jag vill ha tillbaka mitt gamla Sverige!!

Vad Stockholm beträffar så har jag begränsad erfarenhet av hufvudstaden. Jag tror inte svenskar generellt har nåt emot stockholmare men det beror mer på vad man lägger i uttrycket. Det något föraktfulla uttrycket 08:or har jag uppfattat mer syftar på inflyttade stockholmare, personer som Olle Svenning och Lena Sundström. Lantisar som kommer altifrån Kiruna till Falsterbo och som blir väldigt styva i korken när dom kommer till hufvudstaden.
Dom genuina stockholmarna, dom som säger rev istället för räv har vi lika lite emot som dom goa göbbarna och tanterna i Götet. Naturligtvis kan det ju förekomma enstaka rötägg där precis som annorstädes men jag har alltid uppfattat dem som rätt sjyssta människor egentligen.

Robsten sa...

ja, en del tänkvärda ord där Robin, bl.a. om inflyttande stockholmare som ofta drabbas av svårartad hybris. Tror jag varit på Strand som du nämner, ätit rökt ål, sprungit ut och tittat på havet. Vet inte om det var Strand, men jag tror det. Fick en känsla av Bombibitt och jag, Fyrtornet och Släpvagnen kanske, ett gammalt Skåne med Snapphanetendenser. Nä, jag var bara 12 år tror jag och minnet sviker en smula. Men det var nog Strand vi gästade och pressade ned ål på.

Robin Shadowes sa...

Om det låg nere vid havet, strandbiten kallas halvmånen p g a sin form så måste det ha varit Strand. Det Strand du besökte brann ner till grunden 1993. Året efter byggdes en exakt kopia av det Strand upp. Vilket i sig måste varit rätt fantastiskt för om mitt minne inte sviker mig så fanns det inga ritningar bevarade, så dom rekonstruerade det helt och hållet efter gamla fotografier. Sedan några år har det huserat en palstik-kirurgisk klinik och bara halva byggnaden har använts som sommar-restaurang. Nu vill dom lokala sossarna att det ska bli klinik helt och hållet så eran som nöjes-instituition verkar därmed gå mot sitt slut. Så länge stan är full av kulturberikare så kan det kvitta för ingen vågar ändå gå ut efter mörkrets inbrott. Den dagen vi blir kvitt dom så kan vi satsa på nöjes-livet igen.

Nu har jag inte varit uppe hos er sedan 97-98 men en sak som slog mig var hur vackert det var att anlända med X-2000 och se allt vatten. Det var en rätt mäktig upplevelse som säkert inte hade varit samma sak om man hade kommit luft-vägen. Efter Södertälje var det en eller två förorter med en eller två långa tunnlar emellan. Den sista sträckan innan centralen var mest imponerande även om jag inte vet vad stadsdelen heter. Stockholm på ena sidan och Mälaren på den andra.

En sak som jag blev kvickt varse redan på centralen och som höll på att reta gallfeber på mig, var alla människor som halvsprang t o m i rull-trapporna! Dom måste ha fattat direkt att jag var "lantis". Visst kan jag förstå om folk blir stressade man jag har aldrig upplevt det fenomenet här nere, varken i Malmö eller Köpenhamn.

Blackfootnation sa...

Robin...
Stockholm, eller Eken som en del av oss sager ar en av de stressigaste stader jag kanner till.
Aven om det inte ar tok-manga. men jag har bott i London, Los Angeles. Besokt flera storre stader i USA och dags laget bor jag i Toronto.
Jag har varit i en del Europiska stader. De flesta stader jag besokt ar bra mycket storre an Stockholm, men jag har nastan aldirg stott pa den tokstress som rader i Stockholm.
Som du sager sa springer man i rulltrappor, sjalva gangtempot ar oerhort drivet i Stockholm.
Overhuvudtaget ar tonen mellan manniskor generellt hard och arrogant i Stockholm.
New York har mojligen drag av Stockholm, men London t ex gar inte att jamfora. Dar flanerar man aven under Lunchtid en mandag eller tisdag. Daremot ar val ingen storstad direkt overvaldigande vanlig, men visst finns det gradskillnader.
Stockholm ar pa ytan manga ganger en valdigt arrogant och otrevlig stad.
Detta har egentligen inte med invandring att gora utan aven det svenska forfallet av en artighet och hovlighet.
Personligen vill jag skylla mycket av detta pa vanstern med sina "alla ar lika" projekt. Batikhaxor och kravloshet.
Man har fostrat hela generationer med halv-hjarnor. Dar ord som "ursakta mig" "forlat" etc har gatt helt forlorade...

Robsten sa...

"Efter Södertälje var det en eller två förorter med en eller två långa tunnlar emellan."

Botkyrka, Tumba, Huddinge, du åkte förbi Flemingsberg som är ett kulturberikarområde av rang. Innan det blev ett kulturberikarområde så var det ett tillhåll för white trash. Politiker vet hur de skall distansera sig.

"Den sista sträckan innan centralen var mest imponerande även om jag inte vet vad stadsdelen heter"

Eeehhh...måste väl ha varit Gamla Stan helt enkelt.

"En sak som jag blev kvickt varse redan på centralen och som höll på att reta gallfeber på mig, var alla människor som halvsprang t o m i rull-trapporna!"

Jag vet, jag vet, ett jävla otyg. Har tyvärr gjort så själv, stressen äter sig in i kroppen. Staden förminskar också människor så man gärna gör som alla andra, dessutom övertar man paradigmer utan att överväga dem på något sätt.

Jag åker sällan in till stenstaden längre, trivs inte längre där. Bodde på Söder i min ungdom ett år. Tyckte det var toppen. Jobba på dagen, gå ut och häva en eller två bira på kvällen. Nu skulle man ju aldrig orka något sådant. Dessutom sitter man ju rätt mycket framför datorn som de mest kluriga av er redan räknat ut.

Robsten sa...

"Overhuvudtaget ar tonen mellan manniskor generellt hard och arrogant i Stockholm."

Som sagt, Stockholm har blivit kallt.

"Detta har egentligen inte med invandring att gora utan aven det svenska forfallet av en artighet och hovlighet. "

Håller med och hoppas att det framgick i min krönika. En del invandrargrupper upplever jag som vänligare och trevligare än den gemene stockholmaren faktiskt, men det ändrar ju inte att det är en vansinnig immigrationspolitik vi fört och för.

Fosterjordnära sa...

Robsten!
läste Du länken till den djupgående analysen till hur "rasister" så som Sverige och Nationaldemokrater får sin världsbild?

Om inte, går det. Rooooligt!

Robin Shadowes sa...

Som jag tidigare nämnde så var det ändå 12-13 år sedan jag var där uppe så jag gissar att det knappast blivit bättre nu?

Robsten sa...

Kan du lämna en länk Fosterjord? Jag har förmodligen sett det men är inte säker vad du menar just nu.

Fosterjordnära sa...

Varning! Djupgående analys. =)

http://lt.se/nyheter/ledare/1.800739-varldsbild-formas-bakom-vindrutan

Robsten sa...

ja det lästa jag, nä jag är bara trött på hjärndöda individer av Karlssons kaliber. Kan lika gärna läsa journaler från ett psyke, lika stimulerande.

ddayperspective sa...

I morse hörde jag ett program i radions P1 som drog en lans för talibanernas poetiska ådra, utöver att förtrycka och döda allt levande demokratiskt och kvinnor...

Vi fick höra de översatta orden i en dikt av en som minsann också var "vanlig" afghan! Orden beskrev kärleken till hembygden och längtan efter att bli begravd tillsammans med de sina i fosterlandets jord...

MEN HERREJÖSSES! Om en svensk uttryckte samma skulle han ju per automatik kallas för nazist eller åtminstone främlingsfientlig!

Kan vi i allmänhet lita på media och våra "folkvalda"? Svaret måste tyvärr bli ett rungande NEJ!!!