Jag vill hävda att vi i dag har en politikerklass likt den överklass adeln en gång var, samma kännetecken kan noteras, yrket och ställningen går i arv, ( se Bodström, Leijon), samt förmåner som övrig befolkning inte åtnjuter. EU politiker får t.o.m. sänkt skatt, det yttersta beviset på blått blod. Det främsta kännetecknet på att dagens politiker utvecklats till en modern adel är att dagens yrkespolitiker inte riskerar att efter avslutat politiskt värv hamna i den situationen att de måste ställa sig till den vanliga arbetsmarknadens förfogande. På ministernivå kan man förstå att politiker efter avslutat värv inte behöver gå tillbaka till den ordinarie arbetsmarknaden utan kan anses vara direktkvalificerad till en rad högre tjänster och poster, under ministernivå, när vederbörande inte har någon specialkompetens, då skall samma regler och kultur som gäller för oss vanliga dödliga råda, d.v.s. att man får söka jobb i laga ordning.
Ibland avslöjar yrkespolitiker sin inställning och sin upphöjda position utan att själva vara medvetna om detta.
När Marianne Eriksson (V) intervjuades inträffade just detta, hon raljerade om att hon aldrig skulle kunna gå tillbaks till jobbet som fritidspedagog, hon är numera nämligen van att säga vad hon tycker, hon menade att hon förmodligen inte skulle bli långvarig på någon arbetsplats då hon nuförtiden säger vad hon tycker och inte viker sig för någon arbetsledare. Jaha, är man hög politiker skall man alltså få uttrycka sin åsikt, är man inte det så riskerar man att få sparken eller utsättas för andra repressalier, detta är ju vad M Eriksson säger, mer eller mindre explicit. Det är mycket svårt att se vad det är som skulle göra att Eriksson skall få uttrycka sin åsikt ohämmat, och t.o.m. få betalt för detta, medan andra hederliga löntagare skall hålla tand för tunga om de inte vill riskera inkomst eller utsättas för andra repressalier. M Eriksson försvarar ju inte rådande ordning, men visar på ett tydligt sätt att hon aldrig mer kommer att befinna sig i den situationen att hon likt de flesta andra måste tjäna sitt levebröd genom simpelt lönearbete.
Intrycket jag får är att Marianne Eriksson har gjort en klassresa, nämligen från vanlig tjänsteman/arbetare till högadel, det är bara att gratulera.
En av politikernas förmåner är att de i vissa fall lyckats utnyttja systemet maximalt. De har i vissa fall avbrutit sjukskrivningar och föräldraledighet när riksdagen stängt för sommar respektive juluppehåll och har därmed kunnat kvittera ut riksdagslönen på 45.000, (SVT 17/12, DN 17/12).
Enligt SVT har hälften av riksdagsledamöterna valt de betydligt dyrare SJ kortet när billigare kort funnits tillgängliga, enligt Fridolin är det enda man erhåller med det dyrare kortet en Cannape' innan middag.
I samband med uppmärksamheten där politiker utnyttjar systemet på ett mycket provocerande sätt rapporteras det att vissa politiker får höga arvoden för att delta i styrelsemöten, möten som de i vissa fall aldrig deltar i, ändå utgår full ersättning. Miljöpartisten Mikael Johansson fick under ett år då han satt i riksdagsstyrelsen 76.000 kr, detta trots att han inte bevistade ett enda möte, (Aftonbladet 17/12/03).
I samma takt som vår blåblodiga adel alltmer förtvinar så ersätts denna av den moderna politikerklassen. En slutsats vi kan dra av euroomröstningen är att den politiska och ekonomiska klyftan i många fall inte går mellan de sex etablerade rikspartierna, utan mellan stora delar av befolkningen och samtliga dessa partier med dess nomenklatura. I väst var vi på 70 och 80 talet pigga på att kritisera den gamla sovjetiska nomenklaturan, nu är det kanske dags att titta på vår egen inhemska nomenklatura.
Robsten.
