Talibanerna

Historik
År 1219 svepte Djingis Khan och hans mongoler genom Afghanistan. De lämnade skövlade städer och berg av döda kroppar efter sig. De lämnade dock ett bidrag till Afghanistans folk, dagens hazarer är ett resultat av äktenskap mellan mongolerna och lokalbefolkningen.
Under nästa århundrade skapade Timur Lenk, en av Djingis Khans ättlingar, ett imperium över Ryssland och Persien som han styrde från huvudstaden Samarkand i nuvarande Uzbekistan.
Under de följande 300 åren invaderade stammar från östra Afghanistan regelbundet Indien. År 1500 drevs Timurs ättling Babur bort från sitt hem i Ferghana-dalen i Uzbekistan. Då erövrade han i stället Dheli och Kabul. Han grundade mongoldynastin som skulle härska över Indien till britterna kom.
Alla dessa invaderande armeer skapade en komplex folklig och religiös blandning som gjorde det svårt att skapa en enhetlig Afghansk statsbildning.
Det var Pashtunerna i söder som grundlade den moderna afghanska staten, de gjorde de under 1700-talet när andra folkgrupper tillfälligt var försvagade.
Pashtunerna räknar sig som profeten Muhammeds ättlingar och ser sig därför som ett semitiskt folkslag, antropologer ser de dock som indieuropèer.
Islam har historiskt haft en fast förankring i Afghanistan, sharia låg till grund för all rättsskipning fram till 1925, då började kung Amanullah införa civil lagstiftning, staten tog över uppgiften att utbilda ulama, till qaza, islamiska domare. 1946 fick Kabuls universitet en shariafakultet, där integrerades de civila lagarna med sharia.
Denna blandning mellan det traditionella och det moderna personifierades av Muhammed Musa Shafiq, den siste premiärministern under den monarki somk störtades 1973.
Nutid
Sovjet drog sig tillbaka från Afghanistan 1989. Efter att sovjet dragit sig tillbaka uppstod ett enormt maktvacum i Afghanistan. Den gamla stamkulturen var sönderslagen med byälste som stakade ut riktlinjer för byn och stammen. CIA, Pakistan och Saudiarabien hade försett mujaheddin, (motståndsrörelsen), med vapen, i många fall med moderna, högeffektiva vapen såsom stingerrobotar. Följden blev att olika lokala krigsherrar försökre roffa åt sig så mycket makt de någonsin kunde, vapen och folk hade de, det fanns ingen centralmakt som kunde styra upp utvecklingen, avväpna folket samt oskadliggöra de lokala krigsherrarna.
Till saken hörde att U.S.A avsatt avsevärd hjälpunder konflikten med Sovjet, när Sovjet drog sig tillbaka så försvann U.S.A, de ras intresse avtog med rekordfart. U.S.A avsatte inga medel att återuppbygga landet som var totalt förött och slaget i spillror.
Afghanistan drabbades av totalt kaos och anarki, alla slogs mot alla, ingen bevakade folkets intressen och alla kämpade för sin egen makt. Folket led av denna anarki, svält drabbade en majoritet av befolkningen.
Det var i detta läge som Mohammed Hassan Rhemani och Mulla Omar grundade talibanrörelsen. De flesta som var med i starten av talibanrörelsen studerade på koranskolor, därav namnet "talib" som betyder "en som studerar islam", det betyder också "en som söker kunskap" till skillnad mot "mulla", vilket betyder,"en som ger kunskap". Den nymornade rörelsen kallade sig helt enkelt "taliban" som är en pluralform av "talib", detta för att visa distans till partpolitiken, de ville rensa upp snarare än att tillägna sig makt.
De flesta av medlemmarna från början var födda i pakistanska flyktingläger, gått i pakistanska koranskolor, samt fått militär utbildning i Pakistan. En följd av detta blev att en stor del av talibanrörelsen inte kände till sitt eget land, kände inte till sitt eget lands historia. De hade dock fått lära sig om det idealiska muslimska samhälle som skapades av profeten Muhammed för 1 400 år sedan.
Samtliga de som bildade talibanrörelsen var pashtuner och kom från södra Afghanistan.
Befolkninmgen i södra Afghanistan såg i början tallibanerna med ett visst mått av välvilja, de skapade ordning och en relativ säkerhet, det blev i alla fall ett slut på det totala kaos som rått innan. Denna tid var förmodligen den enda som talibanrörelsen kunnat slå igenom, detta p.g.a. det totala kaos som rått innan. Afghanistan har sedan urminnes tider varit islamitiskt, men religionen har alltid präglats av tolerans, detta var nödbvändigt p.g.a. den mosaik av folkslag och olika varianter på islam som funnits innanför Afghanistans gränser. Talibanerna skapade ett visst mått av ordning, därför blev de tolererade i de södra pashtunpräglade områdena av Afghanistan.
När talibanerna kom till de mellersta och norra områdena av Afghanistan blev det betydligt kärvare, befolkningen bestod inte längre av pashtuner, dessutom härskade den tadzjikiske generalen Ahmed Shah Massoud och den uzbekiske generalen Dostum här. Massoud höll Kabul och Rashid Dostum höll Mazar i Sharif.
Talibanerna hade hela tiden starkt stöd av Pakistan, hela vapenföråd flyttades från Pakistan över gränsen till Afghanistan, vapen som talibanerna fick till skänks. När Khandahar föll i talibanernas händer firade den pakistanska regeringen, chefen för pakistans underrättelsetjänst såg talibanerna vid detta tillfälle som "våra grabbar". Från början var Pakistans stöd orsakat av ett brinnande intresse från pakistans sida att öppna förbindelser genom Afghanistan, dessa handelsförbindelser var mycket viktiga för pakistans ekonomi. Pakistans regering med Bhutto i spetsen drag den slutsatsen att den enda kraft som kunde ena Afghanistan och öppna de stängda handlesvägarna var talibanerna.
Benazir Bhutto hade dock mage att offentligt förneka att Pakistan hjälpte talibanerna, detta gjorde hon i Manilla 1995, det måste nog anses vara en av de grövsta offentliga lögner som någonsin uttalats.
Saudiarabien stödde också talibanerna, detta hade mer med religiösa motiv att göra, dock skänkte den Saudiska kungafamiljen avsevärda belopp till talibanerna, de applåderade också när en nära bekant till kungafamiljen tog aktiv ställning för talibanerna, nämligen Usama bin Laden.
Norra alliansen bestående av hazarerna, Massoud,s styrkor samt Dostum,s styrkor stöddes av Iran och Ryssland, de skickade i sin tur vapen och pengar.
Till slut nådde talibanstyrkorna huvudstaden Kabul, detta blev en hård nöt för talibanerna att knäcka. Massoud bjöd hårt motstånd. Talibanerna anföll gång på gång, denna gång mötte de för första gången kvalificerat militärt motstånd dock, talibanerna misslyckades gång på gång, förlusterna för talibanerna blev för första gången höga. Pakistan som satsat på talibanerna blev oroliga, de försökte köpa över Dostum till den talibanska rörelsen, talibanerna vägrade dock att gå med på en sådan uppgörelse, de ansåg Dostum och hans styrkor för "otrogna". Pakistan och Saudiarabien ökade vapenleveranserna till de talibanska styrkorna, med påföljd att Iran och Ryssland ökade leveranserna till Massoud. I det här läget blev U.S.A på allvar oroade, de såg all inblandning utifrån som ett orosmoment för hela regionen, Hank Brown, medlem av senatsutskottet och expert på området åkte för att försöka medla mellan de olika fraktionerna i Afghanistan, dock utan resultat.
U.S.A under Clinton var ganska positivt inställd från början till talibanrörelsen, de var utmärkta som ett destabiliserande instrument mot Iran, detta skulle förändras med tiden, det var Clintons fru, Hillary och den amerikanska feministrörelsen som initierade hela omsvängningen av den amerikanska politiken.
Med Pakistans hjälp, (de släppte iväg talibankrigare från oväntat håll mot Kabul), så föll till sist Kabul. Massoud, som var en mycket skicklig fältherre, såg vartåt det barkade och hann dra bort sina styrkor innan han blev inringad.
Talibanernas första åtgärd var att döda den före detta presidenten Najibullah, de hängde upp honom i ett trafikljus tillsammans med hans bror, innan de ströps till döds blev de kastrerade.
Efter att talibanerna intagit Kabul införde de det strängaste islamska regelverkat i historien, detta försäkrade att de skulle få den lokala befolkningen emot sig ganska snart.
Efter detta anföll talibanerna Dostum,s styrkor i Mazar i Sharif, även där mötte de hårt motstånd, förlusterna blev betydande, de lyckades dock inte staden ganska snart. När de väl intagit staden blev de alltför sturska, de avväpnade hela befolkningen i staden, dock var det en grupp hazarer som vägrade låta sig avväpnas. Det hela utvecklades till en jättelik strid inne i staden. Nu var det så att talibanerna i huvudsak var landsbygdsmänniskor och mycket ovana vid stadskrig, de förlorade på det mest ovanliga sätt hela staden Mazar i Sharif.
Efter att talibanerna gått miste om staden och förlorat striderna inne i stadsbebyggd område så tog befolkningen hämnd på talibanerna, en formidabel slakt anställdes på de besegrade talibanerna.
Det var första gången talibanerna förlorade ett regelrätt slag, de skulle återkomma året därpå, då hade Pakistan även denna gång tömt sina koranskolor för att talibanerna skulle kunna mönstra tillräckligt många krigare. Denna gång intog de staden på ett mer definetivt sätt.
Nu var hämndens timme slagen för talibanerna som anställde en ännu värre slakt än den som förekommit på den själva året innan.
Striderna fortsatte dock, varken Massoud eller Dostum, (som tillfälligt fick lämna Afghanistan), gav upp. Rashid skrev som ett av de sista kapitlen i boken "Talibanerna", "kriget som aldrig tar slut". Nu tog kriget verkligen slut och talibanerna blev verkligen grundligt besegrade men det är en annan historia. Ingen människa med västerländska värderingar kan dock beklaga att talibanregimen föll.
Robsten.
Uppgifter hämtade ur Ahmed Rashids bok "Talibanerna"