Jag är en xenofob

Maciej Zaremba har skrivit en artikel i DN där hon tittar på den politiska korrektheten och de politiska och sociala koder som hör ihop med det mångkulturella samhället. Jag tycker Maciej Zaremba:s artikel är bra och tänkvärd, utan tvivel har den många poänger och hon har uppdagat en del uppenbara sanningar. Däremot drar hon ju inte slutsatserna av sina egna iakttagelser. När jag som politisk ”dissident” drar slutsatserna av de iakttagelser hon gjort så kallar hon mig ”xenofob”. Nu tycker jag detta med ”xenofob” och ”oikofob” börjar bli en smula tjatigt och nästan löjligt. Vi på vår kant kallar mångkulturförespråkarna för oikofober, och de missar ingen chans att kalla oss xenofober. Zaremba skriver i sin artikel så här.

Jag läser en artikel om ”integrationen” på DN Debatt där skribenten Masoud Kamali blandar in en ministers sexuella läggning i resonemanget. Jag läser en annan, i DN Kultur, där skribenten Kurdo Baksi i föraktfulla ordalag analyserar en politikers klädsel, kön och ras som förklaring till hennes åsikter.
Jag tror att om dessa texter författats av en Svensson hade han blivit offentligen hudflängd, om nu artiklarna publicerats alls. Men signerade med dessa namn väckte de föga indignation utom – just det, hos andra skribenter med ovanliga namn (som Madon, Wager, Demirbag-Sten). Ja, de gångerna fick de nästan ensamma inskärpa svensk pressetik.
Vad är det vi bevittnar? Början till en segregerad offentlighet där hudfärg, kön, religion och härstamning ger rätt att säga saker som andra inte får?

Självklart måste Zaremba:s fråga besvaras med ”ja”. Det är självklart så, utan all tvivel. De som själva är invandrare eller i alla fall har utländskt klingande namn får säga uppenbara saker som vi etniska svenskar inte får, om vi inte vill bli rullade i tjära och fjäder i alla fall. Baksi har dessutom sagt saker som förmodligen skulle renderat fängelse för en etnisk svensk. Vidare skriver Zaremba så här.

När människor börjar känna sig osäkra i sitt språk och sina tankar uppstår en marknad för buktalare, förkläden och alibin. Vill man förstå Sverigedemokraternas framgångar kan man inte bortse ifrån Gringo, tidskriften som uppstod 2005 och gjorde konkurs tre år senare.

Det märkliga var inte att unkenheterna och den inverterade rasismen kom på pränt. Det märkvärdiga var att gamla folkrörelser, myndigheter och företag betalade femsiffrigt för att få det upprepat på kurser och mångfaldsdagar. Att till invandrare måste man tala på ett särskilt sätt, ty de är ett folk för sig, med en egen rotvälska, att de saknar intresse för svensk kultur, men kräver att man erkänner deras. Nu blev det sagt av någon Carlos eller om det var Zaynar han hette. Vilken lättnad.

Behöver det sägas vilket politiskt godis Gringo blev för våra xenofober?

Här är det som Zarembas resonemang fallerar. Om jag skrev exakt samma sak som Zaremba (vilket jag gjort i princip) så skulle det övriga etablerade samhället nämligen kalla mig xenofob, om inte ännu värre saker. Men Zaremba är det ingen som kommer att kalla något liknande. Så vad är det då som gör mig till xenofob? Jo, att jag vänder mig mot det som Zaremba också vänder sig emot, med det undantaget att jag vill ha en annan flyktingpolitik än vad jag förmodar Zaremba vill ha. Vänder jag mig emot det Zaremba också reagerar på så blir jag en xenofob bara för att jag har ett svenskt namn.

Drar man slutsatserna till sin spets så blir alla svenskar som vänder sig emot det Zaremba beskriver automatiskt kallade xenofober. Vill man ha en förändring på detta snedvridna sätt att se på vårt samhälle, så finns i dag inget politiskt alternativ i riksdagen. Vill jag utnyttja min demokratiska rätt att höja rösten mot just det Zaremba vänder sig emot och beskriver så bra (det gör hon faktiskt) så måste jag, med all logik i världen, vända mig till ett parti utanför nuvarande riksdag. Ett parti som av etablissemanget har xenofobstämpel. Man kan säga att drar etiska svenskar samma slutsatser som Zaremba, så blir de kallade xenofober, och det lustiga är att även Zaremba skulle ställa upp på den beskrivningen. Det är vi som inte går vilse i mångfalden som blir kallade xenofober. Vidare skriver Zaremba så här i sin intressanta artikel.

Häromåret fick ett sextiotal ledande statsvetare, som i brev till regeringen protesterat mot politisk styrning av integrationsutredningen, till svar från Mona Sahlin att deras protester hade ”rasistiska undertoner”. Vilket var rent påhitt, avslöjade Dilsa Demirbag-Sten, som granskat korrespondensen. (Expressen 30/6 -04)

Jag antar att hon var nöjd med sig själv, Mona Sahlin, som med ett glåpord fick tyst på en besvärande debatt. Men ännu gladare blev Sverigedemokraterna. När legitim kritik av huvudlösa inslag i integrationspolitiken avfärdas på det sättet blir det xenofober som får monopol att föra den debatten.

Det är ju så hon gör hela tiden Sahlin och andra från det politiska etablissemanget för att tysta debatten. Vi som inte håller tyst bara för att dessa apologeter ger order om det blir kallade xenofober, även av Zaremba. Slutsatsen blir att antingen kryper man ihop av rädsla för den politiska och mediala (faktiskt) makten och rädslan för att få en rasiststämpel på sig, eller så får man just denna stämpel på sig, även av Zaremba verkar det som. I en sak har hon fel Zaremba, jag tror inte att de flesta Sd:are eller andra systemkritiker blir glada när t.ex. Sahlin utövar sitt skräckvälde (och dessutom röner framgång med det) jag tror att de flesta blir arga och förtvivlade. En hel del av systemkritikerna själva blir också rädda för det etablerade samhällets repressalier, men de står på sig i alla fall. Hade Jesus levat i dag, hade han förmodligen varit Sverigedemokrat, bespottad av det etablerade samhället med dess monopol på ”sanningen”. Till sist skriver Zaremba så här i sin artikel.

Visst lever vi i intressanta tider. För rektorerna i Råneå och Klagshamn är blågult något suspekt, för Abascal är flaggan en samlande symbol. Därmed också sagt att vimsigheterna ovan, som driver allt fler ilskna medborgare i armarna på SD, samtidigt vittnar om klen inlevelse med de människor vars jämställdhet man påstår sig värna.

Jag frågar mig vad dessa ”ilskna medborgare” skall göra enligt Zaremba. Enligt henne har de all rätt att vara just ilskna och trötta på sakernas tillstånd, på den politiska korrektheten och det skräckvälde etablissemanget styr debatten med. Men de skall tydligen inte få utnyttja sin demokratiska rätt att agera mot detta subtila skräckvälde. Förmodligen är det just Sd:s framgångar som gjort det möjligt för Zaremba att få in sin artikel i DN. Det dessa ”ilskna medborgare” gör är att utnyttja sin demokratiska rättighet, samt att ge sin syn på verkligheten. De drivs inte i armarna på någon. Snarare är det den politiska korrektheten och det skräckvälde den för med sig, som driver kritiska medborgare att stanna kvar i den etablerade politiska fållan.

Länk DN