onsdag, september 12, 2012

Någon som inte älskar detta land – håller på att förändra det

Rubriken är ett citat av författaren Stig Claesson och är således inte ett yvigt utbrott av en frustrerad medborgare på Avpixlats kommentarsfält. Claesson skrev detta när Palme med överdriven entusiasm stod i spetsen för en socialdemokrati som på sjuttiotalet drev på det svenska samhället mot en allt större centralisering, modernisering och statlig styrning av människors liv. I dag kan vi se att Claessons rubrik var något överdriven, i alla fall med tanke på vad som i dag sker i vårt samhälle. Dessutom var en del av de samhällsförändringar Palme med överdriven iver förespråkade ofrånkomliga, taget den allmänna europeiska utvecklingen i beaktande. Innan Palmes entré som partiledare, drev socialdemokratin en politik och ideologi som inte ens Sverigedemokratiska väljare hade känt sig helt främmande inför.
 
Socialdemokratin under mellankrigstiden och även efter 2a världskriget stod för stolt nationalism och fosterlandskärlek. I boken ”Underbara dagar framför oss” av Henrik Berggren kan vi läsa att Erlander efter 2a världskriget tonade ner den ivriga nationalism som socialdemokratin ditintills stått för. Socialdemokratin höll också rågången mot Kommunistpartiet med ideologin om inhemsk nationalism. När Olof Palme tog över som partiledare tonades nationalismen ned ytterligare, förutom när det gällde andra små fattiga U-länder, där Palme ohejdat vurmade för nationalsim. Han fällde bland annat detta uttalande om små staters nationalsim.   
Nationalism, det är framför allt en återgång till värdighet.
Socialdemokratin var under stor del av 1900-talet statsbärande för det svenska samhället. Den stora brytningen och omorienteringen av den svenska politiken som ditintills präglats av trygghet, nationalsim och pragmatism var dock inte nedtoningen av nationalismen, utan att vår politik började präglas av skuld. Henrik Berggren betecknade den politiska utvecklingen i Sverige under 60-talet så här.
Epoken präglas av en överväldigande känsla av äckel och avståndstagande inför förvandlingen av ett solidariskt, hårt arbetande folk till en självgod, konsumistisk överklass i ett globalt perspektiv. Det var i många avseenden lika mycket en väckelse- som en vänsterrörelse. Svenskarnas lutherska intresse för skuldproblematik späddes dessutom på av det faktum att de inte bara var rikare än de flesta andra folk, utan också hade undgått andra världskriget. För ett folk vars rötter fanns i en sträng bondemoral föreföll lyckan och rikedomen obehagligt oförtjänt.
Vi undgick 2a världskriget och blev på kuppen rikare än övriga europeiska nationer. För det lutherskt uppfostrade svenska folket blev skuldbördan stor och ständigt gnagande. Samtidigt skedde enligt samma författare en socialdemokratisk politik som försköt tyngdpunkten från den ekonomiska pragmatiska, till det kulturella området. Så här skriver Berggren.
Missnöjet med stelbent dogmatism ledde till nya och komplicerade teoribildningar som betonade kulturella snarare än ekonomiska faktorer.
Samtidigt med denna utveckling skedde en emotionalisering av politiken, först hos vänstern, men i dag gäller den de borgerliga partierna i lika hög grad. Så här skriver Berggren.
Idéhistorikern Jens Ljunggren menar att det skedde en emotionalisering av politiken under sextiotalet som ledde till att de vänsterintellektuella alltmer framträdde som ”predikantlika frälsningsgestalter”
Socialdemokratin ledde den svenska politiska utvecklingen med att överge klassiska värderingar som nationalism, pragmatism, trygghet och rättvisa. Förmodligen gjorde socialdemokratins framgångar att även övriga partier anslöt sig till samma utvecklingsriktning.

I dag ser vi att de tendenser som började ta form redan på 60-talet, blommat ut och styr hela vårt politiska liv. Det är därför debatter mellan Jimmie Åkesson på ena sidan, och Sahlin, Reinfeldt och Maud Olofsson på andra sidan, ter sig så märkliga. Åkesson framför sakargument medan de övriga debattörerna använder sig av de skuld/känsloargument som började spira redan på 60-talet. Åkesson påtalar sakligt att vår immigrationspolitik är vansinnig, för alla inblandade parter. De övriga partiledarna framför då ickesakliga argument som att ”vi skall inte skuldbelägga invandrarna” (vilket ingen gjort och debatten handlar överhuvudtaget inte om detta), ”allas lika värde” (vilket inte heller har med immigrationspolitiken att göra och ingen har dessutom påstått att svenskar skulle vara mer värda än några andra, [förutom DN som inte tycker att svenska journalister behöver följa lagen]) och ”ni har en annan värdegrund” (här har den emotionalisering Jens Ljunggren talade om nått sin absoluta höjdpunkt).

Ett exempel på den emotionalisering av samhällsdebatten som skett är också massimmigrationen av somalier till vårt land. Just när situationen i Somalia ser ut att ljusna och när striderna i t.ex. Mogadishu upphört skall familjerna återförenas i vårt land. DN skriver så här:

Sedan en tid är den väpnade konflikten i Somalia mindre intensiv än den varit på decennier. Men landet är ett av världens absolut fattigaste och det råder brist på allt.
Trots detta skall anhöriginvandringen drivas igenom. Många kommunala representanter för partier som Socialdemokraterna och Moderaterna ger uttryck för att deras kommuner inte mäktar med anhöriginvandringen, ety det kommer att drabba kommunernas möjligheter att sköta sin service till äldre och sjuka. Vad svarar då Ullenhag på detta? Jo följande enligt SVT.

Jag är lite bekymrad över en debatt där man förutsätter att människor ska fastna i ett bidragsberoende. Det får inte vara utgångspunkten för politiken.
Vad Ullenhag anser skall vara utgångspunkten för politiken är i detta fall av mindre betydelse. Av lika underordnad betydelse är de bekymmer som samme Ullenhag uttrycker därför att människor från alla partier börjat inse problemen. Det Ullenhag i själva verket gör är att signalera fara för att börja ge ”främlingsfientliga” grupper vatten på sin kvarn. Allt detta i stället för att sakligt bemöta eller diskutera den uppkomna situationen. Låt vara att Ullenhag också gav kommunerna 1.3 miljarder för att hantera problemen, arbetslinjen till trots.  

När det gäller mottagandet av ensamkommande barn så når självklart den emotionalisering som Ljunggren noterade sin absoluta höjdpunkt, eftersom det skall rör sig om barn. Innan den genomgripande emotionaliseringen av vårt politiska liv skett så skulle riksdagen antagligen ha ansett att barn (som i princip aldrig kom ensamma innan 1990) skall vara med sin familj och sina föräldrar, speciellt sedan de barn som får uppehållstillstånd och asyl inte har det svårare än övriga befolkning i aktuellt hemland (snarare något bättre eftersom de har råd med resan).

Nu däremot är det idel känsloargument som dominerar debatten. När centerpartisten Staffan Danielsson gick ut och föreslog medicinsk åldersbestämning av barnen i DN, efter att han statistiskt visat att Sverige tog emot en oproportionerlig stor del av dessa ”barn” i Europa, fick han genast mothugg av en samlad kader bestående av rikspolitiker och andra debattörer. Christina Höj Larsen (V) började på SVT-Debatt prata om hur många ensamkommande flyktingbarn det fanns i hela världen, och genom denna naturliga osäkerhet vad gäller antalet flyktingar, misstänkliggöra Danielssons uppgifter, trots att Danielsson mycket noga hade angett antalet ensamkommande för enskilda europeiska länder. Dessutom förde hon resonemang att man inte skulle utföra handledstester för att det medicinskt råder en osäkerhet i spannet två år nedåt och två år uppåt. Att man i alla fall skulle kunna sortera bort 20 åringar som ”barn” är inget argument som biter varken på Larsen eller på de barnläkare som också gick i polemik med Danielsson. Barnläkarna skrev förresten så här på DN-Debatt




Det är angeläget att diskussionen om ensamkommande flyktingbarn förs på en saklig grund. Dessa barn tillhör de mest sårbara barnen i Europa i dag.


På tal om ”saklig grund” så tillhör många av de ensamkommande barnen sannolikt inte de mest sårbara i deras hemländer. Detta eftersom det snarast är de lite mer välbeställda som överhuvudtaget har råd att emigrera. Vi ser att läkarna först uppmanade till en saklig diskussion, för att därefter genast förfalla till ett känsloargument. 

Vi har sedan 80-talet sett en omdaning av hela vårt samhälle genom en massiv immigration och en strävan mot ett mångkulturellt samhälle. Svenska folket har aldrig getts tillfälle att rösta om denna omdaning eller ens yttra sig. Inte heller har omdaningen debatterats i riksdagen eller mellan politiska partier. Många debattörer utanför SD och utanför den systemkritiska gruppen börjar nu inse att det mångkulturella samhället med massiv immigration kommer att med nödvändighet innebära en nedmontering av vårt välfärdssamhälle, vad man än må tycka om denna modell. Den åsiktsmässige välanpassade Expressen-krönikören Anna Dahlberg inser i en krönika förfärad att en fortsatt omdaning med massinvandring faktiskt kommer att innebära ett helt annat samhälle med stora låglönegrupper och en kraftigt beskuren välfärd (självklart uttrycker hon sig försiktigt).

Fortsätter vi på den inslagna mångkulturella politiken så kommer vi få ett samhälle som präglas av ”gated communities” där de lite mer välbeställda bor. Utanför dessa skyddade samhällen kommer otrygghet och misär råda. Företagen kommer ha en stor kader av billig arbetskraft att tillgå, speciellt sedan vårt välfärdssamhälle med ekonomisk nödvändighet monterats ned. Vi kommer att i framtiden möta ett helt annat samhälle, som i alla fall inte uppfyller de visionerna den svenska vänstern utmålad för sina väljare. Att det finns en höger som hela tiden haft en vilja att montera ned välfärdssamhället och skapa en låglönemarknad är i detta perspektiv naturligare, även om de i dag självklart beskriver sin politik i termer av ”humanism” och ”allas lika värde”. I dag har så Claessons tes fått sin verkliga innebörd. - Någon som inte älskar detta land – håller på att förändra det.       

32 kommentarer:

Anonym sa...

" Åkesson framför sakargument medan de övriga debattörerna använder sig av de skuld/känsloargument som började spira redan på 60-talet."
-----------------------
Skuldkänslor på 60-talet? Det känner jag inte igen. Jag var tjugo år 1965, gjorde lumpen 66-67 och var en flitig tidningsläsare men jag varke hörde eller läste någon som talade om skuld. Tvärtom var ju alla glada över att Sverige hade haft en sån tur som klarat sig.
Det måste ha varit i mycket begränsade akademiska kretsar i slutet av sextiotalet som man odlade skuld?
För min del måste det ha varit i slutet på åttiotalet som jag lade märke till detta fenomen?
Rune

Robsten sa...

Nä jag minns inte heller någon skuldproblematik i den vardagliga politiken på 60 talet, tvärtom, den var betydligt sakligare. Däremot började skuldproblematiken diskuteras i sig redan då. Jag var knappt 10 år då, och jag visste mycket väl att Sverige snirklat sig ur kriget, jag såg de vuxnas tveksamma min.

Mats sa...

Beror ju på vad ni menar men jag anser att det växte upp skuldkänslor över hela den "vita" västvärlden. Jag minns vagt en protestsång från den tiden som handlade om att det var fel att ens äta sig mätt när man visste att vietnamkriget med mera var i full gång.

Mats sa...

En sak när det gäller debatten mellan "rasister" och "antirasister", rasisten sitter faktiskt inte på en massa dolda sanningar och antirasisten ska inte väckas, h*n är redan vaken. Vad rasisten behöver är en auktoritet som talar om för antirasisten att det finns skäl att oroa sig för samhällsutvecklingen. När en antirasist säger att han inte ser något fel på nuvarande samhället utan trivs med blandningen av olika kulturer som plockar det bästa från varandra så tror h*n på det. Man kan inte väcka en människa på något sätt som diskuterar på det sättet. Ny demokrati hade en stor fördel av auktoriteten Bert Karlsson.

Mats sa...

"Idéhistorikern Jens Ljunggren menar att det skedde en emotionalisering av politiken under sextiotalet som ledde till att de vänsterintellektuella alltmer framträdde som ”predikantlika frälsningsgestalter”"

Jag brukar ju kalla afa för militant samhällskorrekta fjortisar med messiaskomplex. Men messiaskomplexet finns även hos "antirasister" utanför afa.

Fast afa speglar egentligen mentaliteten hos hela den antirasistiska rörelsen i Sverige. Afa har ju inte möjlighet att sparka sverigedemokrater från jobbet eller göra dom rättslösa på arbetsmarknaden med fackliga uteslutningar, transport och kommunal har ju å sin sida inte möjlighet att fysiskt ge sig på och misshandla SD'are men det är samma respektlöshet mot demokrati. Det handlar egentligen om att anse att man företräder det enda och ultimata goda och den som är emot blir då självklart det ultimat onda.

Den här typen av "godhet" förblindar och jag har sett samma mentalitet hos en normalt trevlig person som utvecklades till en hustrumisshandlare.

Ickedemokratiska beteenden backas sedan upp av auktoriteter inom antirasismen, som expo exempelvis som stöder bland annat facklig uteslutning av sverigedemokrater.

Jag tror inte att det går att ändra på såna här människor och när dom är tillräckligt många i grupp så försöker de inte ens dölja såna här beteenden.

Swedish Dissident sa...

Svenskar är visst mer värda än andra människor, såtillvida att det är dessa som prioriteras i politiken inom ramarna för en stat och land. Låt säga att vi rent juridiskt går med på att "all human beings are equal in dignity and rights" - likväl kommer vi att de facto betrakta och förhålla oss till etniska svenskar och svenska medborgare som mer värda än andra. Det är åtminstone så som andra länders befolkningar förhåller sig till detta.

"Allas människors lika värde" är ett påhitt utan dess like - enkom i Sverige översätts "dignity" till "värde". Vi har ju fått höra att vi lever i en globaliserad värld men lilla Sverige vägrar likväl att lyfta blicken i vissa avseenden. Det kan man kalla globaliseringsparadoxen.

Robsten sa...

Mycket bra av Santesson: http://inslag.se/journal/2012/9/10/expressen-och-flyktingpolitikens-dilemma.html

Mats sa...

Ja. Att alla har samma "dignity", värdighet (lika inför lagen med mera), är ju något eftersträvansvärt annars.

Ett intressant test kan ju vara att ringa upp valfri kines i Kina och upplysa honom/henne att h*n är lika mycket värd som en själv. Om man inte får ett vettigt svar på det så kan det vara dags att i alla fall fundera på att sluta använda så löjliga klyschor.

Något annat som är vanligt bland antirasister är att kalla sig världsmedborgare. Det är nästan lika klassiskt som när det påstås att vissa mentalsjuka tror sig vara Napoleon. Världsmedborgare låter iofs flera snäpp mera vridet. I båda fallen handlar det om verklighetsflykt, en värld uppdelad i nationalstater med internationell lagstiftning är för tungt att inse för den ena parten.

I den kristna bibeln så påstås det att endast Gud kan se alla människor som lika värda. I den nya kristendomen så står människan över Gud och klarar lätt av samma sak.

I den nya kristendomen så är Gud bisexuell, antirasist och feminist och allt annat som är trendigt. Präster som predikar den nya kristendomen är förresten inga avvikare från kristendomen, i bibeln så finns den typen av profeter omnämnda.

Robsten sa...

Filmer från Fria Tider om hur "demokratiskt" rebellarmen i Syrien beter sig. Hjälp till att sprida dessa filmer, så varken regering eller någon annan politiker efteråt kan kläcka ur sig "vi visste inget".

http://www.friatider.se/20-minuter-av-skrack-se-hur-fredrik-reinfeldts-allierade-beter-sig-i-syrien

Robsten sa...

Jag lade ut filmen på SVT debatt, länken blev refuserad fortare än kvickt. Hjälp till att sprida filmen, tryck ner den i halsen på våra politiker.

http://www.liveleak.com/view?i=3f4_1347257108

Swedish Dissident sa...

Mats: "Ja. Att alla har samma 'dignity', värdighet (lika inför lagen med mera), är ju något eftersträvansvärt annars."

Ja, den distinktionen är viktig.

"Något annat som är vanligt bland antirasister är att kalla sig världsmedborgare. Det är nästan lika klassiskt som när det påstås att vissa mentalsjuka tror sig vara Napoleon. Världsmedborgare låter iofs flera snäpp mera vridet. I båda fallen handlar det om verklighetsflykt, en värld uppdelad i nationalstater med internationell lagstiftning är för tungt att inse för den ena parten."

Ja. I en viss mening är dock "världsmedborgare" en truism - vi bor alla i världen och är en del av omfattande, övergripande mänsklighet och kan röra oss mellan olika platser på jorden. Så i dessa avseenden är jag också en världsmedborgare. Men jag är också, inte minst, svensk - någonting mycket mer konkret än "kosmopolitismens" debila dogmer.

Mats sa...

Robsten, jag hade tidigare möjlighet att lägga inlägg ocensurerat på riksdagsman Johan Linanders blogg. Men jag tror han modererar om jag länkar till videoklipp.

Annat som fått alldeles för lite uppmärksamhet är att 4 personer (hittils) har dött för en film som anses kränka pedofilen muhammed. Antirasisternas reaktion, framförallt i DN, var chockerande. DN skriver om tokstollar som tyvärr utnyttjar yttrandefriheten, individuellt ansvar för sina handlingar gäller inte för antirasisterna som har en vämjelig syn på religion och yttrandefrihet. Dom brukar ju gnöla en massa struntprat om att dom har andra värderingar än till exempel mig, och det är jag väldigt glad för. Ju tydligare just det blir uttalat desto bättre. DN idag.

Mats sa...

Dom fyra som dött hittils har dött en helt meningslös död så länge som antirasisterna har sin inställning till islam.

Robsten sa...

"DN skriver om tokstollar som tyvärr utnyttjar yttrandefriheten,"

På SVT sades det att det förmodligen var en planerad attack. Detta av den där terrorexperten de alltid drar fram. Ranstorp?

Mats sa...

"Islam är vårt största utländska hot" (© aftonbladet)

Jag anser att aftonbladets uttalande var en aning i underkant om man syftade på en jämförelse med nazisterna. Det går ju att kalla Hitler rabiat, nazist och en massa annat utan att nazisterna går igång med en massa terrorism. Även under andra världskriget så fanns ju skarp kritik av nazismen i Sverige utan att det uppstod något som kan liknas vid dagens mediadrev som dragit igång mot personer som Lars Vilks med flera.

Jan Hjärpe, professor och en av Sveriges största islamofiler, skriver på numera censurerade newsmill att vi ska vara tysta om islam för annars blir dom arga.


Olyckligt är att den faktiska debatt om religionen som äger rum sedan Arabvåren, med också ganska amper religionskritik, nu försvåras genom att den förknippas med antiislamska provokationer.


Att antirasisterna inte kan hålla en sån debatt utan att misstänkliggöra meningsmotståndare för att vara rasister är deras problem och är inget som bör stoppa vettigt folk från att säga vad dom tycker om islam.

Han skriver sedan:

De som driver propaganda och driver fram misstro och motsättningar, rentav hat, mellan människor, dvs. aktiviteter av den typ som den här filmen är ett exempel på, det är inte och bör inte vara olagligt (det faller under principen om yttrandefrihet) men det är ansvarslöst och djupt omoraliskt.


Samma råd kan man ge till kvinnor som misshandlas i parförhållanden. Håll er tysta och ligg lågt, det är djupt omoraliskt att provocera fram våld från mannen.


Det har lett till människors död och det kan ha provocerat fram en kris som kan eskalera fruktansvärt.


Så nu vet vi vilkas fel det är enligt antirasisterna att muslimerna beter sig som dom gör.

Anonym sa...

En retfull 9-åring, kan retas och retas och retas med sitt syskon. Trakassera, ge tjyvnyp och bära sig allmänt skadeglatt och otrevligt åt, därför att h-n irriterar sig på något, eller vill ha sin vilja igenom...

Till slut blir syskonet som blir retat och på olika sätt hånat och förolämpat, tvärarg och säger ifrån. Kanske knuffar det till eller gör något annat som svar på provokationen. Tålamodet brister och det retfulla syskonet, som då kanske blir knuffat, eller förolämpat tillbaka, skriker då i högan sky.

Då kommer föräldrarna in.

De ser endast de destruktiva reaktionerna hos det kränkta, sårade och arga syskonet, som har gett sig på provokatören, hånaren och förolämparen. Föräldrarna anser då att det är helt och hållet enbart det syskonet som är elakt, ondskefullt och dumt….

Ja, föräldrarna har ju inte sett hela förloppet från början till slut, så det är ju kanske inte så lätt för dem att kunna göra någon annan bedömning...


Men ändå är det nog ofta så att det sällan, eller aldrig, enbart är ens fel att två träter…


Både i små och stora sammanhang …

Mats sa...

Om du ska jämföra med två barn så är värderingsskillnaderna ett fundamentalt problem. Det ena barnet anser att det är ok att kritisera religion och religiösa människor och det blir inte rasism bara för att många araber och nordafrikaner råkar vara muslimer, det andra barnet beter sig som om det är inavlat av alltför många kusinäktenskap.

Jag anser att både USA och muslimerna har klargjort orsaken till sina beteenden. Muslimernas beteende är helt obegripligt för mig och går inte att översätta till kristendomen, men jag förstår ändå vad dom menar. Jag såg programmet Debatt i TV1 (Belinda Ohlsson) där en inbjuden svensk muslim var inbjuden för att redogöra muslimernas syn på det hela. Efter det tyckte jag ännu mer illa om islam, men det var klargörande och han pratade bra svenska och han lyckades redogöra för logiken i det muslimska tänkandet.

Mats sa...

"...Muslimernas beteende är helt obegripligt för mig..."

I den meningen att jag aldrig själv skulle kunna tänka mig att bete mig som dom gör i någon typ av motsvarande situation.

Mats sa...

Även Australien är hårt drabbat av islam och mångkultur.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=hd3L6pyQ02o

Anonym sa...

Mats säger:….” det andra barnet beter sig som om det är inavlat av alltför många kusinäktenskap”….

Vad gäller kusinäktenskap, och ännu närmare släktskap, (syster- brors-barn som äktas av far- och morbröder och systrar), så får nog Mats ta och titta igenom hela de europeiska adels- och kunga-klanerna. Där är en enorm !”in-avel”, som fortsatt långt in på 18- 1900-talet. Man kan säga att det var ”regel”, mer än undantag, för kusingiften.
Man ska nog ändå komma ihåg att ”släkter” kan ha friska anlag, samt högintelligenta anlag och anlag för ”skönhet” osv, som också ”förstärks” vid kusingiften……men att samma naturligtvis gäller vid sjukdoms-”anlag”, som ju också kan ”förstärkas” och föras vidare vid nära släktgiften…
Så att tjata om ”kusingiften” medför nog att man ”kränker” hela den europeiska kontinenten, och alla dess kungahus, och adliga släkter, som i stort sett är idel ädel ”kusingiften”….

Även om man anser att man skall kunna ”kritisera” religion, vilket jag också anser att man skall kunna göra och vilket väl görs inom alla teologiska debatter och frågeställningar som förs under respektfulla former, så behöver man nog komma ihåg att inte alla kristna, eller muslimer, eller judar, är insatta i teologiska frågor, och inte alla muslimer, kristna eller judar, är superrationella, förståndiga och sansade människor, utan kan ibland vara människor som reagerar, och uppför sig, som just omogna barn….

Människan är kanske inte så rationell, (som varelse), som många kanske önskar sig? Kanske behöver man, om man vill vara människovänlig, (och klok, förståndig och rationell?); behöva ta den saken i beaktande?

Mats sa...

"Människan är kanske inte så rationell, (som varelse), som många kanske önskar sig? Kanske behöver man, om man vill vara människovänlig, (och klok, förståndig och rationell?); behöva ta den saken i beaktande?"

Jag anser att vi inom västvärldens kultursfär är kloka/rationella på det sättet att jag förstår reaktionsmönstren. Kristendomen i Sverige har ju växt fram vid sidan om svensk kultur och båda har påverkat varandra. Till skillnad från islam. Folk som ingår i en annan kultursfär med andra synsätt tycker tydligen likadant (naturligtvis kanske?).

Angående att bemöta en religion med respekt så anser inte jag att man gör det när man ser islam som den svarta religionen och kristendomen som den vita och jag anser att vuxna friska människor måste kunna sköta sin religion själva utan att daddas runt av staten med en massa särlagstiftning. Jag tycker att det är hög tid att religionsfriheten avskaffas och att man låter åsiktsfriheten ersätta rätten att tro på vad man vill.

När det gäller respekt så har muslimer samma problem som jag har verkar det som, det beror på hur jag beter mig om jag får respekt eller inte. Fast till skillnad från muslimerna så kräver jag inte respekt för vad jag tror på.

Mats sa...

Kusinäktenskapen inom svenska/europeiska kungahus är mig veterligen inte speciellt aktuella, till stor del beroende på att vi tyckte det var fel. För att inte tala om hur fel jämförelsen blir. Till skillnad från den muslimska världen där det fortsätter och den vetenskap jag läst pekar entydigt på att det är negativt för människans utveckling.

Om detta är själva grundorsaken till att dom (muslimerna) lever i sämre länder och vi (kulturkristna) lever i bättre länder kommer man nog aldrig att få veta. Det kan ju vara religionen som är grundorsaken också.

Anonym sa...

Mats säger: ….”och jag anser att vuxna friska människor måste kunna sköta sin religion själva utan att daddas runt av staten med en massa särlagstiftning. Jag tycker att det är hög tid att religionsfriheten avskaffas och att man låter åsiktsfriheten ersätta rätten att tro på vad man vill.”…

Här är jag benägen att hålla med Mats.

Men samtidigt är nog människan en gång sådan att hon gärna solidariserar sig med just ”gelikar”, på olika nivåer och olika sammanhang, samt också att hon själv, och hennes gelikar, gärna vill tycka att ”vi” är bra, ja, bättre än, ”ni”, och att detta ”mönster” upprepar sig, såväl på individnivå mellan syskon, (jag är bättre än du osv.), som inom familjer och släkter, och också mellan släkter och vidare mellan nationer….

Det är som mellan olika fotbollslag och deras supporters? Det verkar som en ”naturlag” att är mer eller mindre ”tvingad” till att ”heja på sitt lag”, och att man också gladeligen gör det, som en sann ”supporter”? Både för att kunna ”tillhöra”, och också kunna känna sig själv ”tillhöra”, sitt ”lag”…

Människan är ju ett ”flock-djur” sägs det, och någonstans påverkas vi alla mer eller mindre av ”flock-djurs” mentalitet, vare sig det gäller politiska ”flockar”, med olika bokstavsbenämningar, eller religiösa ”flockar”, eller etniska olikheter mellan människor.

Att kunna föra samtal och religionsdialoger är mycket viktigt, men behöver nog ske i en anda av respektfullhet, (som inte behöver betyda att man godkänner den eller den politiska riktningen, eller den eller den religionen), för att över huvud taget kunna nå någon slags framgång, i betydelsen att viljan till ömsesidigt lyssnande kan ske.

Vill man absolut inte att något ömsesidigt respektfullt lyssnande, ifrågasättande och undrande, och samtalande och resonerande osv., skall kunna ske, eller utveckla sig, ja, då skall man naturligtvis försöka kränka, förolämpa, idiotförklara och håna så mycket man bara kan?…. Det förstör nog ganska så garanterat möjligheter till samtal?...

Anonym sa...

Korrigering av föregående text:

...

Det är som mellan olika fotbollslag och deras supporters? Det verkar vara som en ”naturlag” att man är mer eller mindre är ”tvingad” till att ”heja på sitt lag”, och att man också gladeligen gör det, som en sann ”supporter”, om man vill kunna bli identifierad som ”tillhörande”, och också kunna känna sig själv ”tillhöra”, sitt ”lag”…?

.....

Mats sa...

Något som jag tycker är konstigt att jag upplever mer samhörighet med (exempel) John Smith i England än med min granne från Turkiet. Däremot mer samhörighet med turkar än med araber och perser.

Mats sa...

Det brister kanske lite om man jämför med fotbollslag, om det är religion du talar om? Skillnaden mellan islam och samtliga andra religioner är så stor att spelreglerna inte är kompatibla. Islam ligger ju i krig med alla andra religioner världen över, som i södra Thailand mot buddhismen. Kristendomen ställer ju inga krav på att hela mänskligheten ska följa tio guds bud, för islam är det en självklarhet att muhammed inte får avbildas i något land oavsett religionen där.

Men annars så stämmer nog din liknelse till viss del. Fotbollsfans måste ju hållas isär med regler som accepteras av alla lagen (internationell rätt).

Mats sa...

Det tragiska är väl att det sprids en myt att det bara är en bråkdel av muslimerna som är våldsamma. Dom flesta västerlänningar anser att det är en extrem åsikt att hela världen ska respektera att en religions profet inte får avbildas, därmed så finns en extrem åsikt som sammanblandat med resten av islam skapar extrema beteenden ur västerländsk/svensk synvinkel.

Den mesta kritiken av pk-människor avslutas med "men man ska komma ihåg att de flesta muslimer bryr sig inte..." och liknande, grundat på ingenting. När muslimer själva får komma till tals låter det helt annorlunda.

Mats sa...

En DN-artikel som är väldigt typisk för svensk mediarapporteringen.
http://www.dn.se/nyheter/varlden/youtube-blockerar-muhammed-film

DN skriver (citerar även stavfelet):
Youtube väljer att blockera tillgången till det kontroversiella Muhammed-filmklippet som orsakat stor upprördhet bland måna muslimer.


Många muslimer? Var det inte bara en liten klick det handlade om? Är det underförstått att vi ska förstå att antirasisterna bara pratar skit?


Det kan vara en utmaning därför att vad som är ok i ett land kan vara stötande någon annanstans” skriver Google-ägda Youtube i ett pressmeddelande.


Och det är ju diplomatiskt skrivet med tanke på att det alltid handlar om islam.

Robsten sa...

Tycker det är synd att Google backade. Snart får det vara slutbackat. Dessa eftergifter tjänar som stimulans för vidare protester.

Mats sa...

Fast det viktigaste är kanske att vi inser att vi är väldigt olika och sen har det som utgångspunkt. Den regimtrogna median beskriver ju arabvärlden och andra delar av världen som att det sitter svenskar där med svenskt synsätt som råkar ha haft oturen att hamna under en diktator.

Du Robsten har ju pratat om att vi måste acceptera andra folks val och deras synsätt i deras hemländer. Jag tror också att det är en bra utgångspunkt om man ska hålla fred med andra länder och eventuellt kanske kunna samarbeta.

Robsten sa...

Nåja...det innebär också att vi går den väg vi vill. Det är i princip den nationalistiska principen.

Mats sa...

Jag anser att en viktig del av den nationalistiska principen är respekten för andra nationer, speciellt i närområdet. Om man ser sig omkring i världen så ser man att det brister i respekten på sina håll...