torsdag, juli 06, 2006

Vårt nationella samvete

Under 2a världskriget exporterade Sverige enorma mängder järnmalm till Tyskland, i själva verket slogs rekord av järnmalmsexport under kriget, i juli 1940 skeppades 1.1 miljoner ton malm till det krigförande Tyskland, det är ett rekord som inte slogs förrän 1969. Alla krigförande parter var överens om att denna export spelade en smycket stor roll för tysklands möjligheter att föra krig. Tyskland hade aldrig invaderat Norge om det inte vore för att säkra den svenska malmexporten, malmbanan gick ju genom Norge till Narvik.

Under kriget tillät Sverige tyska s.k. permittenttåg, tyska soldater som skulle på permission fick åka genom Sverige, en hårt pressad regering tillät denna trafik. Nu visste alla att det inte var enbart permittenter som färdades på dessa tåg, det var regelrätta truppförflyttningar, ingen hade något intresse av att ta upp detta till närmare granskning. Inte heller i dag är väl dessa frågor något som svenska politiker är överhövan intresserade av att närmare granska.

I övriga Europa kämpade många länder med alla till buds stående medel för att besegra Hitler, miljoner soldater och civila dog. Enbart i det forna Sovjetunionen dog upp emot 30 miljoner människor. Storbritannien bombades av nazisterna, efter invasionen av det europeiska fastlandet stupade många allierade soldater. I det erövrade Europa kämpade partisaner mot nazisterna, många av dessa partisaner upplevde aldrig den dag då Tyskland kapitulerade. Allt detta skedde medan vi köpte vår fred och frihet genom att skeppa malm till tyskarna*. Vi vet inte i dag hur många sovjetiska och allierade soldater som dog enbart p.g.a. den svenska malmexporten, men ett stort antal torde det vara.

Det är inte konstigt att vi har ett nationellt dåligt samvete för denna period i vår svenska historia, det är något av en skamfläck i vår gemensamma historia. De flesta medger att den svenska regeringen var i en mycket svår situation. Vårt försvar var absolut inte i det skick att vi skulle ha haft den minsta chans mot den väldrillade tyska krigsmaskinen. Ett beslut att inte tillåta svensk export av svensk malm till Tyskland hade möjligen (troligen) medfört en tysk invasion av vårt land också. Många svenskar skulle ha stupat, otvivelaktigt. Det är få svenskar i dag som rent ut skulle säga att den svenska samlingsregeringen handlade fel, inte med tanke på de konsekvenser ett sådant beslut skulle medföra. Å andra sidan så hade alla andra västeuropeiska regeringar resonerat likadant som den svenska hade ju ingen regering bjudit Hitler motstånd, då hade vi ju alla européer levat under det tusenåriga riket. Klart är i alla fall att vi sparade svenska människoliv, på bekostnad av andra européers liv. Även om de flesta sansade bedömare i dag anser att den svenska regeringen handlade rätt, trots allt, så kommer vi inte undan vårt dåliga samvete för denna svåra period i Europas historia.

Hur hanterar vi då denna nationella skam, detta dolda nationella trauma, detta den svenska nationens dåliga samvete? Det vi INTE gör, är att ta upp det till diskussion, lägga korten på bordet för bearbetning, prata öppet om det. I sanningens namn skall sägas att det faktiskt gått några dokumentärer om permitenttrafiken, men inget om t.ex. malmen eller de kullager vi också sålde i stor mängd till tyskarna. I stort gäller dock att detta ämnesområde är tabubelagt för offentlig diskussion.

Det vi gjort är i stället att på alla sätt visa hur illa vi tycker om nazismen, 50 år efter att densamma blivit grundligt besegrad. Vi hyser en illa dold misstänksamhet mot Tyskland som nation, finns det inte nazistiska tendenser kvar? Ligger det inte i den tyska nationalkaraktären, detta med nazism och rasism? Det överdrivna tyska ordningssinnet, är inte det ett tecken på latent nazism? Man kan t.o.m. märka dessa tendenser under ett fotbolls-VM, det är inte riktigt OK att heja på tyskarna, nej, för att vara på den riktigt säkra sidan skall man helst heja på Brasilien, de riktiga bohemerna och finlirarna, långt ifrån den tyska ”maschine”. Man kan naturligtvis heja på Brasilien för att de spelar bra fotboll, i det enskilda fallet, men det finns en övergripande tendens att vi på alla sätt vill distansera oss från varje misstanke om att vi på något sätt kan komma i beröring med något som liknas vid nazism, även om misstankarna till 99% inte har någon verklighetsgrund.

På samma sätt reagerar vi med avsky när unga vilsna ungdomar bekänner sig till nazism. Samma ungdomar som ofta kommer från sociala undermåliga förhållanden skulle mycket väl kunna hamna i missbruk eller kriminalitet i stället för att hamna i en perifer naziorganisation. Dessa ungdomar, som ofta växer upp med en frånvarande förälder, missbruk eller liknande, skulle om de hamnade i kriminalitet eller missbruk, få samhällets fulla stöd och förståelse. Vi skulle på en gång räcka dessa ungdomar en hjälpande och förstående hand, då vi förstår deras undermåliga uppväxt och de problem de måste ha vid en otrygg uppväxt. Nu när de anslutit sig till en nazigrupp, så reagerar vi med avsky och hyser t.o.m. förståelse för om en medlem av dessa organisationer blir mördad, som i fallet vid Salem. Naturligtvis är det inte bra alls att sådana nazistgrupper växer fram. Dock så är sannolikheten att någon av dessa grupper någonsin får en politisk makt lika med noll. Medlemmarna har mycket låg status, de är få, vilsna och i de flesta fall överger de sina åsikter efter några år i denna rörelse. Ungdomarna är ofta politiskt omedvetna, de vet vad man absolut inte skall vara, där slutar ofta deras politiska kunskaper. De har ingen övrig förankring i samhället, ofta arbetslösa, dåligt utbildade med låga betyg. Att vanliga människor i Sverige någonsin skulle rösta på någon av dessa organisationer är i det närmaste obefintlig. Det politiska hotet måste, om man ser nyktert på saken, vara i det närmaste noll. Den oerhört starka reaktionen som inte står i proportion till det politiska hotet måste hänföras till vårt nationella dåliga samvete.

Inga kommentarer: