Var på väg till jobbet i morse. Cyklade med god fart genom skogen, träden flimrade förbi i halogenlampans sken, kände vinddraget mot kinderna. När det började gå lite nerför och vägen blev rakare ökade jag farten till nästan farlig hög, kände hur pulsen anpassade sig lätt till den ökade belastningen, kände styrkan i benen och att konditionen var stark. Svängde efter ett par kilometer ut på stora vägen, märkte direkt att något var fel. Långa bilköer som sniglade sig fram för att till slut stanna helt, jag passerade säkert en kilometerlång kö. I en lätt dalsänka med en korsning såg jag orsaken till köbildningen, räddningstjänsten var på plats och hade stängt av vägen, en helikopter sänkte sig mycket lågt, tänkte "nu kan den väl ändå inte gå lägre", det kunde den, mitt framför ögonen på mig landade helikoptern mitt på vägen. Jag tittade åt sidan, där låg en utsträckt kropp orörlig på vägen, räddningstjänsten hade tydligen redan gett upp, de stod runt om utan att jag såg att de utförde några livräddande uppgifter. Det var svårt att se om de inte behövde göra något eller om det redan var meningslöst, det var mörkt, det var kaos. Ut från helikoptern kom en läkare springande, det var samma läkare som vi sett så många gånger på TV i serien om räddningshelikoptern stationerad i Mälardalen. Jag var tvungen, rent av tillsagd, att stanna cykeln då helikopterns rotorblad gick för fullt. Jag kunde inte låta bli att titta på den orörliga kroppen, det såg definitivt ut att vara en ung människa, det såg ut att vara för sent.
Senare på jobbet serverades det julmat till lunch, mitt i den utsökta kallrökta laxen flimrade bilden av den livlösa unga kroppen förbi, där blev det ingen jul, varken för den påkörda människan och förmodligen inte heller för hennes familj, jag fick senare veta att det varit en femtonårig flicka som omkommit av kollisionen. Jag färdas efter samma väg varje dag, till och från jobbet. Jag kan inte låta bli att fundera över den stress och den jäkt som präglar trafiken på denna överbelastade vägsträcka. Folk stressar till jobbet varje morgon, på kvällen stressar de hem efter ett välförrättat värv. Det är mörkt, det är halt, ingen, absolut ingen, följer de hastighetsbestämmelser som finns, om inte en synlig polisbil står efter vägen. Bilisterna följer inte heller andra trafikregler, vansinniga omkörningar ser man alltför ofta, bilar som står på övergångsstället innan de kör ut är legio, dessutom tittar de inte åt båda håll innan de gasar ut, de tittar bara åt vänster och skiter högaktningsfullt i cyklister och fotgängare.
Jag har flera gånger ringt till både vägverket och kommunen och påtalat farliga vägavsnitt, dessutom har jag påtalat den fart som många bilister har på denna vägsträcka. Vid en kontrollmätning av vägverket så hade yrkestrafiken en snittfart som låg 16 km/t över den tillåtna. Hur har samhället och dess människor hamnat i denna stress? Är det en ofrånkomlig samhällsutveckling som vi inte kan göra något åt? Är det priset för vår välfärd och produktivitetsökning? Är priset då värt denna s.k. välfärd? Hur har dessutom vår respekt för de trafiklagar och förordningar som finns blivit så urholkad?
Det var dessa tankar som fyllde mitt dystra sinne när jag cyklade hem för kvällen. Jag lade plötsligt märke till att trafikrytmen denna kväll var lugnare än den brukar. Det verkade som att alla de bilister som färdas efter denna olycksdrabbade väg visste vad som inträffat denna morgon och tog det betydligt lugnare än vad de annars brukar göra, mycket märkligt må jag säga, det är ju för fan så här ni skall köra, alltid. Vid själva olycksplatsen fladdrade ett tjugotal marschaller som seden är, där var trafikrytmen ännu lugnare, det skulle på något sätt vara att skända den döda flickan att gasa på just vid marschallernas flämtande lågor. Och alla ni föräldrar till både barn och tonåringar, se för fan till att de bär reflexer, oavsett hur töntigt de tycker det är, jag menar allvar, det är en fråga om liv eller död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar