Sören Wibe lämnar Socialdemokraterna

Sören Wibe har varit socialdemokrat i 25 år, trogen partiet i alla frågor så vitt jag vet förutom i EU-frågan. Wibe har tillhört den EU-kritiska falangen inom socialdemokratin en längre tid, ja ända sedan Ingvar Karlssons tid i början på nittiotalet då EU-frågan kom upp på den socialdemokratiska dagordningen.

Nu har Wibe beslutat att lämna det socialdemokratiska partiet för dess EU-vänliga hållning, det avgörande var enligt Wibe själv den s.k. Lavaldomen. Denna dom innebar att Byggnads blockad av en arbetsplats i Waxholm förklarades olaglig. Dessutom har reaktionerna från både fack och det Socialdemokratiska partiet varit ljumma efter denna dom.

Vidare i artikeln skriver Wibe.

Det finns ett hyckleri som präglat de flesta svenska partiers EU-politik ända från början. Det gäller dels det stora samförstånd som finns, dels ambitionen att dölja omfattningen av den maktöverföring som sker. Inom socialdemokratin framställs EU-projektet gärna som en arena där vänstern i kamp mot högern söker tämja det internationella kapitalet. Ingvar Carlsson pläderade för medlemskap för att vi socialdemokrater skulle "göra Europa rött". Och när Pierre Schori 1999 for till Bryssel var det för att, som han sade, bekämpa "turbokapitalismen".

Det stora samförstånd som finns mellan riksdagspartierna både till höger och vänster såg vi ju under den s.k. EMU-omröstningen. Stora parter som Moderaterna till höger var ense med Socialdemokraterna om att vi bör ingå i valutasamarbetet. Centern valde under den valkampanj som föregick omröstningen att ställa sig på motståndarsidan. Detta var en smula förvånande och med facit i hand så var det ett spel för gallerierna, ett sätt att profilera partiet. Efter omröstningen och det negativa valresultatet (nej till att gå med i samarbetet) så var inte Maud Olofsson särskilt glad, det var ju meningen att hon och partiet skulle förlora. Efter detta streck i protokollet så vände Centern och blev plötsligt det mest EU-vänliga partiet, man fick känslan att Olofsson ville sona sitt misstag med ränta.

EMU-omröstningen var mycket talande ur flera synpunkter. Fram trädde bilden av att det var det politiska etablissemanget mot folket, inte höger mot vänster. I nästan alla de stora ödesfrågorna har partierna gjort upp över blockgränsen, det gällde pensionsöverenskommelsen, försvarspolitiken och flyktingpolitiken. Kvar finns frågor som om vi skall ha 75 % A-kassa eller 80 %.

Vidare skriver Wibe.

Men vad man inte gärna berättar om, är att den röda tråden i EU-projektet är att förvandla Europa från en kontinent med oberoende nationalstater till ett federalt Storeuropa. Det är ju denna huvudinriktning som förklarar varför man skaffar sig egen valuta, egen president, egen utrikesminister och eget försvar. Kommission, EU-parlament och domstol formar inte EU för att bekämpa kapitalet, utan för att skapa en federal stormakt. Och om detta är moderater och socialdemokrater fullständigt eniga då de kommer till Bryssel.

Möjligen är Wibes slutsatser något överdrivna här. I vilket fall tror jag aldrig att det blir något "Federalt Storeuropa", folken i de olika staterna kommer aldrig att låta det ske. Folk kan nog manipuleras till en viss gräns men inte hur långt som helst. Det finns redan EU-kritiska röster lita varstans, de kan snabbt bli fler. Partier lite varstans kan knipa röster på att hålla en mer EU-skeptisk hållning, det är en syltburk det i längden inte går att hålla fingrarna borta från för makthungriga politiker. Till slut så är det faktiskt så att de breda folklagren kan vakna, ruska på sig och kasta av sig det etablissemang som inte längre för dess talan. En liten föraning av det såg vi under EMU-omröstningen. Ve det etablissemang som lurat Europas folk när samma folk väl vaknar och vredgas.

Länk DN