söndag, maj 25, 2008

Det här med nationalism

Jag såg inte schlager-EM på TV, trots att det nästan verkar vara en plikt. Jag fördjupade mig i boken "Välfärdsåren" av Göran Hägg i stället, samt tjyvtittade lite på "Rädda menige Ryan". Kan ändå inte låta bli att skumläsa artiklarna efter finalen. Perelli kom tydligen på en "förnedrande" 18e plats. Besvikelsen i SvD går inte att ta miste på. Öststaterna anklagas för att kompisrösta på varandra, vilket väl i.o.f.s. kan stämma, det kan ju också vara så att de har en lite annan musiksmak. Själv gillar jag ofta de lite snabbare låtarna från öststaterna framför de något kletigare låtarna från väst, en fråga om smak och tycke. DN håller sig mer neutral och publicerar ett referat över vad som hänt.

Min reaktion är att människor som normalt är emot allt vad nationalism heter plötsligt anser det "förnedrande" när en svensk representant kommer på 18e plats i en sångtävling ingen vuxen människa tar riktigt på allvar. Annat är det ju med ishockey-VM, det förstår ju alla att det verkligen ÄR på allvar. Dessutom är de sportfånar som följer ishockey-VM och fotbolls-VM inte lika fobiska mot nationalism. Nationalism kanske är något som sitter djupt i ryggraden även hos folk som normalt talar med största förakt om nationalism.

Länk SvD

Länk DN

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vet inte hur gammal du är Robsten men om du var med på 70-talet så vet du att melodifestivalen var tabu inom media. Den korrekta åsikten var att man inte kan tävla i musik, att schlager var kommersiellt och hindrade människor från att komma i kontakt med den progressiva musiken som representerades av vänsterorienterade progg-grupper.
Journalistkåren var helt enig i sina fördömanden och t.o.m. Tommy Körberg gjorde offentlig avbön och deklarerade att han kommit till bättre insikt efter sitt deltagande med "Judy min vän". Därför fick festivalen minimalt utrymme i media. Ville man lyssna, fick man göra det i smyg.

Robsten blogg sa...

Yes, det stämmer. Ett år så anordnades det t.o.m. en alternativ musikfestival där Wreijswik uppträdde kanonfull och det ansågs som höjden av kultur, ha, ha.