En terrakottaarmé av paradoxer visar på liberalismens liberala förfall

Populism är ett populärt, användbart och ett mycket mångtydigt begrepp. Man får gärna den uppfattningen att vilket parti som helst alltid kan anklaga sina motståndare för populism. Enligt Wikipedia finns det högerpopulism där den populistiska kritiken går ut på en låg skattenivå och en liten stat. Det finns vänsterpopulism där kritiken går ut på att objektet för kritiken idylliserar den gamla socialismen. Wikipedia räknar upp en del andra populismer som lämnar fältet fritt för att anklaga i princip alla partier för populism. Definitionen ”att hitta enkla lösningar på svåra problem” kan som alla förstår alltid användas mot den opposition som har förslag med större folkligt stöd än det egna förslaget. Det är påfallande ofta inte frågan om enkla eller komplicerade lösningar, utan vad partierna vill göra enligt deras ideologi och samhällsvision.   

Samma mönster ser vi när DN:s krönikör Håkan Boström skriver om begreppet populism. Chocken blir inte överdrivet stor när Boström i sin analys kommer fram till att partier och rörelser som det liberala DN alltid ogillat plötsligt stämmer in i mönstret på populistiska rörelser. Artikeln saknar möjligheter att kommentera och Boström med DN i ryggen skulle säkert vid en analys komma fram till att sådana möjligheter för läsarna också är i enlighet med populism. Boström försök till en definition av begreppet börjar så här.

Det som särskiljer populismen enligt Müller är anspråket på att företräda det “sanna folket”; de hårt arbetande, skötsamma medborgarna vars rätt förtrampats av en svekfull liberal elit.

Först studsar vi vid Boströms definition ”en svekfull liberal elit” och DN råkar beteckna sig som en liberal tidning. Se där, med en ansträngning så liten att den kan jämföras med att plocka upp en pocket från hängmattan, kan nästan all kritik mot liberala förslag behändigt kallas för populism. Tyvärr råkar det vara så att hårt arbetande och skötsamma medborgare råkar vara en rätt stor väljargrupp och DN med åsiktsfränder bland partier, för inte alltid en politik som attraherar en del av denna stora grupp. Surt sade räven, men risken finns att denna stora väljargrupp då överger dessa partier. Där har vi demokratins kärna och nödvändiga momentum. Vidare i Boströms paradoxer.

Kärnan i denna världsbild är inte utmålandet av en fiendebild utan att den i grunden inte erkänner samhällets pluralism.[…] 

En konsekvens av detta är att populismen i grunden inte erkänner förekomsten av en legitim opposition.

I själva verket är det precis tvärtom. Det Boström kallar populism (han nämner längre ned i artikeln SD) är just den pluralism Boström talar om. De åsikter Boström ogillar så starkt att han vill kalla dem populistiska är just ”samhällets pluralism av åsikter” och den ”legitima opposition” Boström så hett efterfrågar. När Boström verkligen möter en legitim opposition står han inte ut med det utan vill genast kalla den populistisk. Vidare i Boströms begreppsvärld. 

Demokrati definieras i regel som folkstyre. Men det som främst utmärker demokratin är pluralismen.

Fel! Demokrati definieras alltid som folkstyre. Fel igen! Det som främst utmärker demokratin är just folkstyre med allmänna val. Att det främsta kännetecknet skulle vara ”pluralismen” är en sentida nödlösning för att legitimera impopulära åsikter. Pluralism av åsikter är en naturligt följd av demokrati eftersom människor tender att genom årtusenden faktiskt tycka olika, från samhällets minsta beståndsdel familjen, till styret av nationen. Pluralismen har i princip alltid funnits där precis som luften vi andas. 

Vidare i artikeln svamlar Boström på med begrepp som ”kompromissvilja” som ett demokratiskt tecken, samtidigt som han nämner Sverigedemokraterna som populistiskt. Boström glömmer då verkligheten där just övriga partier demonstrerat obetingad kompromisslöshet och t.o.m. tävlat inbördes i denna kompromisslöshet mot just SD. För att inte förlänga texten i onödan tar vi till sist med detta av Boström.

Medlet är total samhällsomdaning. Det är knappast en slump att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson gärna talar om Sverige som ett “splittrat land” – ett samhälle som han enligt egen utsago vägrar att vara en del av.

Nu är det inget parti i Sverige som förespråkar total samhällsomdaning. Är det något som liknar ”total samhällsomdaning” så är det införandet av den mångkulturella paradigmen, dessutom utan att fråga folket. Konservatism är som bekant motsatsen till plötsliga totala omdaningar. Nu är det inte bara Åkesson som talar om ett ”splittrat land”. Orden faller olika men allt från Socialdemokraterna till Dogge Doggelito talar också om ett splittrat land. Det kan ju bero på att det ligger något i det. 

Boström och DN visar tyvärr upp de nutida liberalernas liberala förfall. Det är inte längre frågan om att inte hålla med någon men ändå dö för rätten att motståndaren skall få rätt att uttrycka åsikten. Snarare är det frågan om att ändra hela det demokratiska begreppet för att försöka få motståndarna åsikter att framträda i ett illegitimt ljus. Boström staplar upp så många paradoxer i sin artikel att ställde vi dem på rad skulle de mest likna en terrakottaarmé. Det finns ingen väg ut från detta utan att gå tillbaka till både liberalismens och demokratin grundvalar. Vi tycker olika, vi har olika åsikter och låt folk rösta på den politik som faller dem mest i smaken. Tappar du röster till din politiska motståndare? Bit i det sura äpplet, rannsaka dig själv och din egen politik, kasta inte skit på din motståndare.