När jag pratar med folk ute i arbetslivet tycker många likadant som jag, i alla fall vad gäller regeringsalternativen, Alliansen eller vänsterblocket kan liknas vid alternativen pest eller kolera. Alliansen sänker inkomstskatten, men tar sedan i princip tillbaka pengarna med ökad A-kasseavgift, i plånboken blev det ju inga pengar, inte i min plånbok i alla fall. Dessutom har de fräckheten att gå emot alla liberala principer och göra den obligatorisk till 2008, när det är frågan om pengar struntar man i ideologier tydligen. En till synes god nyhet är att Alliansen stoppat den kvinnliga kvoteringen till högre poster inom statsförvaltningen, Socialdemokraterna sitter djupt i kvoteringsträsket, ett träsk de självmant gått ner sig i. Det spekuleras friskt i vem som blir den nya partiledaren för Socialdemokraterna. De enda kandidater som förs fram av våra ivriga massmedier är kvinnor, alltemellanåt har något förbund eller distrikt krävt att det skall vara en kvinna får vi veta av dessa medier. Enda smolket i bägaren var när Agenda gjorde en undersökning och frågade ordförande i de olika arbetarkommunerna runt om i landet, då var det mycket få som krävde en kvinnlig partiledare. Socialdemokraterna har en otrolig förmåga att schabbla bort givna framgångar, ibland smyger sig tanken in att de gav bort valsegern för att få en liten andhämtningspaus, väljer de t.ex. Sahlin som partiledare, som är omvittnad avskydd i stora delar av den arbetande befolkningen, så kanske man slipper att ta regeringsansvaret 2010 också.
Nåja, mitt råd till alla rättskaffens människor är att rösta på något parti utanför riksdagen för att ge den politiska nomenklaturan en välriktad spark i skrevet, och då naturligtvis inte F! eller något annat vansinnigt parti. Riksdagspartierna vill göra regeringsfrågan till en affär för den nuvarande politiska nomenklaturan. Anders Isaksson har visat hur vår demokrati blivit ett system som skapat en ny adel, den politiska adeln som alltmer börjar likna den gamla adeln som fick sina rättigheter stadsfästa vid Alsnö stadga 1279, de blev inte av med sina rättigheter förrän 1865 när beslutet togs om inrättande av tvåkammarsriksdagen. Hur vi skall stoppa utvecklingen att en nomenklatura lägger beslag på hela den politiska agendan och gör sig själva till talesmän för befolkningen med förmåner och löner som mest liknas vid ett system inte olikt det i Sovjetunionen undandrar sig min bedömning. Ett sätt är att rösta på partier utanför riksdagen, reaktionerna från etablissemanget när dessa partier får lite för många röster talar sitt tydliga språk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar