fredag, december 08, 2006

Socialdemokratins brytpunkt

Under Socialdemokratins storhetstid var det centrala begreppet klasskampen och man talade om arbetarklassen. Det var med stolthet folk ansåg sig tillhöra arbetarklassen, man såg sig själv som en nyttig samhällsmedlem. Själva ordet "arbetarklass" indikerade att man arbetade för brödfödan, att man var nyttig, att man hade ett värde, något att vara stolt över. Vid någon tidpunkt under sjuttiotalet övergav man inom socialdemokratin detta begrepp för att i stället tala om "de svaga" i samhället. Orsaken till detta byte av begrepp var sannolikt flera, ett av skälet var att Socialdemokraterna suttit vid makten så länge så det blev ett tveeggat svärd att fortfarande tala om klasser, en annan orsak var att Vänsterpartiet lagt beslag på detta ord och man var tvungen att överge det själva för att distansera sig mot V, eller VPK som det då hette. Den främsta orsaken torde dock vara att politik blivit en syssla för yrkesmän från att ha varit en syssla för amatörer, det hade förvandlats från att ha varit ett uppdrag till att bli ett yrke, ett yrke vilket som helst. Det var alldeles uppenbart att de Socialdemokratiska yrkespolitikerna inte var eller kom från arbetarklassen, de hade för det mesta varit yrkespolitiker hela sitt liv, de kom ofta från släkter där politikeryrket var vanligt, släkter som inte med bästa vilja i världen kunde kallas arbetarklass. Att i detta läge hela tiden tala om arbetarklass blev till slut en omöjlighet, man övergav detta begrepp för att i stället tala om "de svaga" i samhället.

Problemen med detta nya begrepp "de svaga" var dock flera. Det gamla begreppet "arbetarklass" innehöll en ganska klar definition vilka som var medlemmar i denna klass, det nya begreppet var betydligt luddigare, vilka tillhör gruppen "de svaga", är det vanliga löntagare? Låginkomsttagare? Arbetslösa? Socialfall eller invandrare? Det nya begreppet innehåller heller inte den stolthet som det gamla begreppet innehöll, det finns inte den själklara koppling till samhällsnytta som det gamla begreppet innehöll, snarare tvärtom. Vem vill egentligen tillhöra gruppen "de svaga"? Det räcker med att gå ut på vilken svensk skolgård som helst för att få en indikation på begreppets popularitet.

En annan, för Socialdemokratin, negativ effekt var att med det gamla begreppet så kunde inte de borgerliga partierna göra några inbrytningar i de socialdemokratiska kärnväljargrupperna, inga medlemmar i arbetarklassen röstade på Moderaterna, den som ändå gjorde det betraktades som närmast svagsint. Det nya begreppet "de svaga" möjliggör helt andra möjligheter för borgerliga att göra inbrytningar i klassiska socialdemokratiska väljargrupper. Vid valet 2006 gjorde även Reinfeldt anspråk på att vilja företräda "svaga" grupper i samhället, en del av dessa måste ha röstat på Moderaterna också enligt de valanalyser som gjorts.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Bra post! Begrepputväxlingen (från "arbetarklassen" till "de svaga") visar ju också på hur socialdemokratin har förvandlats från en folklig rörelse, där man en gång i tiden såg väljarna och partimedlemmarna som "vi", till en patriarkal, där man föraktar det egna folket.

TF sa...

Bra att du försöker tydliggöra att motsättningen mellan klasser faktiskt existerar!

Robsten sa...

Jag har alltid hävdat det, själv kommer jag från Stockholms södra förorter, ser man inte klasskillnaderna då är man blind eller dum i huvudet. jag hävdar dock att sossarna svikit sina ideal å det grymmaste, i stället för att kämpa för arbetare har de rikttat sin uppmärksamhet på bögar, feminister och bidragstagare. De har gått till vänster på de områden de skulle gå till höger, och vice versa.
Ett parti som SD kommer förr eller senare få det knivigt med var man skall ställa sig, jag hävdar med emfas, i mitten. Nu finns det lycksökare från alla läger, t.o.m. från Djursholm där SD fick ett par röster sammanlagt.