Svenska rättvisan

I dagens DN-debatt så får journalisten Björn Forsberg göra sin röst hörd, han tar upp ämnet straff, diskriminering. Forsberg ger exempel på att människor med utländsk härkomst oftare döms till livstid än de av svenskt ursprung, så här skriver han,

– Två av tre mördare är svenskar men varannan livstidsdömd är utlänning.

Mer än hälften av de livstidsdömda var födda utomlands, visar en ny genomgång av ett par hundra morddomar. Men när det gäller dödligt våld har bara var tredje brott utförts av personer födda utomlands.

Det både jag och många andra bloggare reagerar på är ”två av tre mördare är svenskar”, alltså, en tredjedel av de mördare som döms för mord är alltså av utländsk härkomst, då är de invandrare av alla kategorier som erhållit svenskt medborgarskap inte medräknade i denna grupp. Det går på tvärs mot den officiella sanningen att personer med utländsk härkomst inte är överrepresenterade i brottsstatistiken. Det spelar ingen roll hur politisk korrekt man försöker vara, hur mycket man vill hylla myten om det mångkulturella samhället, någon stans på vägen så spricker bubblan, detta är ett bra exempel på detta. I sin iver att visa på att utländska medborgare diskrimineras i landets domstolar, så visar Forsberg på en annan och viktigare sida av saken, att utländska medborgare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Detta faktum anser sannolikt en stor majoritet av svenska befolkningen vara av större betydelse än att de eventuellt döms till hårdare straff. Nu är det så också att straffens längd beror på många orsaker, vi vet inte heller vad som står bakom domarna, brottets art, hur de gått till väga etc. Om, jag säger OM, det är så att utländska medborgare döms till hårdare straff än svenska medborgare för exakt samma brott, så anser jag det fel, de skall naturligtvis dömas till exakt samma straff, varken hårdare eller mildare, än svenska medborgare, det är en viktig princip som vi aldrig någonsin skall frångå, man hamnar så lätt på ett sluttande plan om man frångår vissa grundläggande principer.

Allt detta har dock ett mycket viktigt undantag, det är principen att utländska medborgare som döms för grova brott naturligtvis skall dömas till livstids utvisning, detta är i dag den viktigaste rättsliga princip vi har. Varför är denna princip så viktig? Det är för att hela rättssystemets viktigaste uppgift faktiskt är att skydda sina medborgare mot våldsverkare och andra brottslingar. Om en mördare eller våldsverkare som inte är svensk medborgare lagförs och inte döms till livstids utvisning så är domstolen och lagstiftarna i princip medskyldig till framtida brott denna person gör sig skyldig till i Sverige, jag hoppas verkligen att alla inblandade parter förstår det ytterst allvarliga i detta.

En person som inte förstått detta är journalisten Forsberg, så här skriver han,

- De utländska mördarna döms också till utvisning. 21 stycken har den påföljden i sina domar. Åtminstone en av de livstidsdömda tycker tydligen att utvisningen är ett hårdare straff än livstidsstraffet.
Han har ansökt om nåd från utvisningen, men inte från livstidsstraffet. Sannolikt beror det till synes udda beteendet på att han räknar med repressalier värre än livstidstraffet om han utvisas till hemlandet.

Jag undrar varför inte alla mördare med utländsk härkomst döms till livstids utvisning. Om man räknar med repressalier i sitt hemland efter utvisningen, ja då skall man inte utföra de grova gärningar som dessa människor är dömda till. Svenska domstolar och lagstiftare har som största och första uppgift att skydda svenska medborgare, detta oavsett vad för repressalier den dömde kan tänkas utsättas för i hemlandet. Dessutom så skall dessa människor för att få uppehållstillstånd i princip vara flyktingar från sin regim och allesammans riskera repressalier, i annat fall är de ju per definition inte flyktingar, Forsberg ser det som något unikt att en dömd ”flykting” riskerar repressalier från sin egen regim, detta pekar på ännu ett sjukt förhållande i vår politik.

Vidare skriver Forsberg,

- Snart kan hans dilemma vara löst av de svenska lagstiftarna. För från den första november i år kan Kriminalvården ansöka om att få straffet tidsbestämt även om den intagne själv inte vill.

Paragrafen har tillkommit för att bland annat hjälpa svagbegåvade som inte själva förstår sina rättigheter att ansöka om att få straffet tidsbestämt. Självklart kan också den som inte har sökt tidsbestämt straff av andra skäl, som rädsla för utvisning, tvingas få sitt straff tidsbestämt.

Jasså, nu kritiserar Forsberg det han tidigare själv propagerat för, att livstidsdömda får sitt straff tidsbestämt. I artikeln skriver Forsberg att alldeles för många med utländsk härkomst får straffet livstid, nu kritiserar Forsberg att fler sannolikt kommer att få sitt straff tidsbestämt. Det är svenska skattebetalare som betalar fångvården i Sverige, därför kan det nationellt tjäna staten och befolkningen att t.ex. mördare får sitt straff avkortat och i stället blir utvisade på livstid, det är Forsberg emot. Det verkar som så att Forsberg är emot alla förslag och lagar som gynnar den vanlige medborgaren, det enda som upptar Forsbergs tankar är personer med utländsk härkomst som begått grova brott såsom mord, en grupp som en stor majoritet av befolkningen i detta land, invandrare eller ej, hyser en ytterst begränsad sympati för.