Jag såg Uppdrag granskning i går tisdag. Meningen med programmet är att bli upprörd, det är klippt och vinklat så. Jag blev också oerhört upprörd, ja rasande faktiskt. Jag funderade hela tiden på, ”hur har Josefsson klippt och vinklat programmet?” Han har tidigare gått över gränsen för vad som kan anses vara etiskt riktigt, men inte denna gång, jag tror inte det. Jag tror att verkligheten verkligen var så överdjävlig som det beskrevs i programmet, i gårdagens program gjorde du ett bra jobb Josefsson.
Programmet handlade om en flicka som blev utkastad av sin mor (kan en mor bara kasta ut sin biologiska dotter enligt svensk lagstiftning?), hon flyttade till sin pappa i Vetlanda. Efter ett tag kom det fram att pappan var psykisk sjuk, missbrukade mängder med alkohol och amfetamin. Pappan hotade omgivningen med kniv, fick hysteriska utbrott och hotade myndighetspersoner som inte dansade efter hans pipa. Dottern levde i ett helvete, hon blev regelbundet våldtagen och fick t.ex. blanda i ordning pappans amfetamininjektioner.
Det som var mest anmärkningsvärt och det som programmet egentligen handlade om, var att de sociala myndigheterna i Vetlanda fick alla signaler man kan tänka sig att det var fullständigt förfärliga hemförhållanden för flickan. De sociala myndigheterna var där när pappan hotade att ta livet av både sig själv och flickan med en stor kniv, samma myndighet var där när familjen blev vräkt och hela misären blev synlig för utomstående. Grannar hade kontaktat de sociala myndigheterna, polisen som det så ofta skälls på hade kontaktat de sociala myndigheterna. En gång ringde polisen upp socialchefen mitt i natten när de hittade pappan och dottern utomhus under några täcken när det var femton minusgrader ute. Vetlandas sociala myndigheter gjorde ingenting.
Man kan undra vad man skall ha sociala myndigheter till om de inte ingriper vid ett tillfälle som detta, när skall de då ingripa? Dessutom visade de sociala myndigheterna upp ett rent bedrägligt beteende när flickan fick problem i skolan, då fastslog samma myndighet att problemen var "skolrelaterade", jag har väl aldrig hört talas om ett fall där problemen haft så oerhört lite med skolan att göra. Jag hoppas att dessa socialtjänstemän får äta upp sina ord nu, det förtjänar dessa inkompetenta tjänstemän.
Tesen fördes fram i programmet att de sociala myndigheterna inte ingrep p.g.a. rädsla för den våldsamme pappan. Jag tror att det kan stämma, och det gör inte saken bättre utan tvärtom, ännu värre. Förr hade statliga och kommunala tjänstemän ett större ansvar, de fick på ett annat sätt ta ansvar för sina beslut eller frånvaron av sådana. Däremot hade myndigheterna och dess tjänstemän större respekt bland allmänheten. Man löd statens tjänstemän och myndigheterna, i annat fall kom statsmaktens långa arm och tog en i örat. Att en myndighet förr i tiden skulle ha underlåtit att agera p.g.a. rädsla för enskild person är otroligt, i dag är det inte lika otroligt längre. Vi kan fundera vad som gått snett, det är inte alldeles lätt att sätta fingret på. En orsak är att den allmänna respekten för myndigheter och det allmänna urvattnats, en annan orsak kan vara att vi numera lever i ett mer heterogent samhälle. Vad än orsakerna är så har utvecklingen gått åt fel håll, den saken är klar.
Andra bloggar om: Sociala myndigheterna i Vetlanda, uppdrag granskning
4 kommentarer:
Stat och kommunalanställda bör ha samma ansvar som alla andra anställda. Om de visar inkompetens, arbetsgivaren bör ha rätt att vidta åtgärder och i svåra fall sluta anställningen. En liten disciplin i jobbet är mindre skadlig än mjukhet och ovillkorlig jobbtrygghet.
Förr i tiden hade man något som kallades tjänstemannaansvar, det avskaffades om jag mins rätt någon gång på sjuttiotalet.
Ännu ett praktexempel på en korkad stolt utlevd heterofil karl som inte hade en susning..
Du skriver inte så mycket om vad du anser i frågan, men din sammanfattning av programmet säger mycket. Precis som du, så konstaterar jag hur respekten utarmats till att knappt finnas någonstans. Kan det ha att göra med den indiviualism som alla förväntas leva upp till? Vi skall inte vara beroende av andra, vi skall inte söka stöd hos varandra - alla skall vara fria, obundna och starka.
Det är stora krav, som ingen orkar leva upp till i längden. I glassiga magasin möjligen, men inte i verkligheten. Där är istället ensamheten och osäkerheten ständigt närvarande.
Skicka en kommentar