Landet jag växte upp i

Jag växte upp i ett land där ingen ifrågasatte skolböckernas beskrivning av andra världskrigets judeförföljelser, ingen tidning eller journalist ifrågasatte heller den allmänna beskrivningen av vad som hänt under kriget eller att det var förfärligt. Ingen som kom hem till oss i vår familj eller någon granne uttalade någonsin något tvivel om den etablerade historiebeskrivningen. Ingen uttalade heller någon ringaktning om judar eller någon annan folkgrupp förutom zigenare som det ibland talades illa om, allt var inte rosenrött i det samhälle jag växte upp i heller. Nu kan det stå så här i våra tidningar, Willy Silberstein uttalar sig i en artikel på SvD.

När Israels regering drar på sig världens fördömande aktiveras antisemitismen, den slår ut i full blom. Den finns nog ständigt där, under ytan. Men i mindre dramatiska tider är det färre som vågar säga något. Samtidigt som det är självklart med legitim kritik av Israel utan att det blir antisemitism.

Antisemitismen slår ut i full blom! Den finns nog ständigt där under ytan! Jag vet inte om Silberstein har rätt men när jag växte upp fanns den inte, det VET jag. Var har den kommit ifrån? Vad har hänt? Vem är i så fall ansvarig för att vårt samhälle blivit intolerantare och fördomsfullare? Jag tycker väl att Silberstein överdriver en smula, det är en annan sak som förändrats. I det land där jag växte upp (ett land som försvunnit) var överdrifterna inte alls lika vanliga och lika grova i våra tidningar. Saklig ton i TV och tidningar var en dygd, nu är det en dygd att uttala sig så dramatiskt som möjligt så att man väcker så mycket uppseende som möjligt. Jag tycker inte om förändringen. Vidare så skriver Silberstein så här i sin artikel.

Svenska kommittén mot antisemitism ordnar bland annat resor för skolelever till koncentrationsläger. Där tas inte bara antisemitism upp utan också bland annat islamofobi och homofobi och det personliga ansvaret.

Skolelever åker på dyra resor för att inte hemfalla åt ”islamofobi” eller ”homofobi”. I landet där jag växte upp fanns inga ”islamofober”. Vi barn läste om islam, eller ”muhammedanerna” som det hette då. Vi tyckte de var lite märkliga men vi hade inga åsikter om religionen eller utövarna. Vi förstod att människor är olika på olika platser i världen och ingen hade något behov av att hemfalla åt det man nu kallar ”islamofobi” tvärtom, det var spännande att läsa om de märkliga ”muhammedanerna” som gick omkring i långa särkar.

Inte heller fanns det några ”homofober” i den förort jag växte upp i, vi var märkligt fria från allehanda fobier kan man tycka. Vi som visste med oss att vi var ”straighta” hade svårt att förstå homosexuella, men vi erkände det utan att skruva till det. Vi hade inte en tanke på att trakassera någon homosexuell. En vanlig ståndpunkt var att ”de får leva som de vill bara de inte tafsar på mig”. Korrekt uttryckt på dagens politiska korrekta språk betyder det ungefär att ”om jag får ha min heterosexuella läggning i fred så får homosexuella ha sin läggning i fred”. En ganska juste inställning kan jag tycka än i dag.  Typiskt för dagens skruvade politiska klimat är annars att man skall bejaka de homosexuellas läggning mer än sin egna heterosexuella läggning, bara för att vara riktigt övertygande, och sedan blir allt fel och förljuget i vanlig ordning.

Jag måste ställa mig frågan, vad har hänt med det förhållandevis toleranta samhälle jag växte upp i? Vem tog det ifrån mig? Är det vi som kritiserar dagens utveckling och tycker att gårdagens mer toleranta samhälle hade sina klara fördelar, som är intoleranta? Ja, jag vet att det inte går att vrida klockan tillbaka, jag trodde bara att i en demokrati så skall människor, folket, de röstberättigade få vara med och styra riktningen för vårt samhälles utveckling.

Länk SvD