Bristen på verklighetsförankring finns hos fler än Hägglund

Med anledning av att Kristdemokraterna håller ting (som de kallar det) och att partiledaren Göran Hägglund naturligtvis håller tal på detta ting så har ledarredaktionen på DN skrivit en kritisk artikel. Utgångspunkten för ledarredaktionens kritik är Hägglunds tema på ”verklighetens folk”. Det är ju ett tema som skall anknyta till partiets konservativa rötter. Att en liberal redaktion inte har någon förståelse för temat i sig är inget att förvåna sig över naturligtvis. Men det verkar som om redaktionen inte ens reflekterar över att utgångspunkterna för Hägglunds strävan att fånga upp de konservativa rötterna (eller konservativa väljarna snarare, de kan ju få för sig att hoppa över till SD) och redaktionens liberala plattform är två olika utgångspunkter, två olika ideologier. Så här skriver redaktionen i sin artikel.

Göran Hägglunds  en timme långa tal vid rikstingets öppnande i Örebro i går blev innehållsmässigt ett famlande efter frågor och angreppssätt som kan tänkas attrahera. Han dammade återigen av ”Verklighetens folk”, som anses vara de som gillar tavlor som föreställer någonting. Det var populistiskt och billigt redan förra gången. Nu, efter Carl-Henric Svanbergs uttalande om ”small people”, framstår greppet som än mer ogenomtänkt.

Att Hägglunds tal verkar ”famlande” och diffust är ju för att han försöker fånga upp ”verklighetens folk” men inte vågar/vill göra det fullt ut. Hägglund balanserar mellan att vara lagom inkorrekt men inte på allvar utmana etablissemanget som han ju själv är en del av. Detta är just denna balansgång som ger detta obestämda intryck. ”verklighetens folk” gillar verkligen inte en hel del av den nya kultur som varit så aktuell med olika ”performance” från elever som går på Konstfack bl.a. Vad det skulle vara för populistiskt med att bestämt ta avstånd från en speciell konsform förstår jag inte, speciellt inte om den dessutom delvis är skattefinansierad. All kritik man inte gillar kan man bara kalla ”populistisk”, det verkar vara ett universalverktyg i klass med en Schweizisk armékniv. Däremot är orden ”small people” fruktansvärt kränkande, möjligtvis kan de användas om våra nuvarande riksdagsmän. Vidare så skriver redaktionen så här.

Om man utifrån talet ska tolka vad ”verklighetens folk” intresserar sig för blir svaret: monarkin, fastighetsskatten, skattesänkningar för pensionärer, vårdgaranti i alla dess former, att myndigheterna sköter sig, föräldraförsäkringen och maktförhållandet mellan medborgare och stat.

Bulls eye! Verklighetens folk intresserar sig för immigrationsfrågor, integrationsfrågor, kriminalpolitik och ett tryggt samhälle där vi har institutioner som fungerar utan att hela lönen går till skatt. Detta kan ju inte Hägglund säga rakt ut, det förstår ju alla. Så just därför ”famlar” han för att ändå, på något sätt kunna gripa tag i alla dessa väljare. Till sist tar vi med en märklig skrivning som jag spontant reagerade på vid en första skumläsning, det lyder enligt följande.

Samma parti som motarbetat så gott som alla rättigheter för homosexuella har en partiledare som i dag talar om rätten att vara trygg i sin livsföring, ”att slippa bli politiskt övervakad och tillrättalagd, slippa få varje åtbörd illvilligt tolkad och klandrad”.

Det är just här som redaktionen visar sin fullständiga frånvaro av verklighetsförankring. De menar alltså att rätten att få gifta sig i kyrkan och att adoptera barn är en grundläggande mänsklig rättighet, ungefär som att få säga vad man vill, äta sig mätt och att få andas luft. Svenska kyrkan är ju en fristående organisation så det får väl göra hur de vill med vigslar för homosexuella, jag bryr mig ärligt talat inte (det kanske inte verklighetens folk gör heller). 

Att adoptera barn är absolut ingen självklar rättighet för homosexuella, det är inte ens en rättighet för heterosexuella. Det är ingen rättighet för någon enda människa. Här går vårt liberala samhälle för långt. Alla människor skall ha alla rättigheter, oavsett konsekvenserna enligt moderna liberala principer. Jag och andra människor som anser oss tillhöra kategorin ”verklighetens folk” är starkt emot adoptioner för homosexuella, för barnens skull, inte för att på något sätt begränsa rättigheterna för homosexuella. Min erfarenhet är att adopterade barn har det tillräckligt kämpigt ändå, de behöver inga ytterligare utmaningar, som att gå i bräschen för den svenska ultraliberalismen.  

Länk DN