En känslig fråga

En artikel i dagens DN-debatt tar upp en känslig fråga i vårt "kundorienterade" samhälle, nämligen den om föräldrarnas ansvar för sina barn. Denna fråga blev så mycket känsligare när föräldrarna till barnen i skolan sågs som "kunder" till skolan, med rätt att byta skola dessutom. Förmodligen har dock denna fråga varit känslig en längre tid, om inte annat så är föräldrar potentiellt röstunderlag för partierna när det närmar sig valtider. Så här står det i artikeln.

Stockholmspolitiker: Barnskyddsutredningen förbiser luckor i lagen. Föräldrars bristande omsorg bör kriminaliseras. Barnskyddsutredningen har i sommar presenterat viktiga förslag för att stärka barns och ungas rätt. Men flera av de stora luckor, som i dag finns i lagen, kvarstår. Lagstiftningen måste bli mer kraftfull. Om inte föräldrar vill samarbeta med socialtjänsten ska exempelvis polishjälp vara möjlig. Det är dessutom dags att överväga att kriminalisera grova fall av omsorgsunderlåtelse, precis som barnmisshandel är kriminaliserad i dag. Vi måste utforma en lagstiftning som ger samhället snabbare möjligheter att ingripa när barn behöver skydd, skriver folkpartisterna Lotta Edholm och Jan Jönsson.

Om folkpartisternas kritik stämmer (vilket är omöjligt för den vanliga läsaren att direkt avgöra) så är det högst anmärkningsvärt. Utredarna sitter och jobbar med en fråga på heltid, ofta med väl tilltagen lön. Lyckas de inte fullgöra sitt uppdrag på ett godtagbart sätt har politiker misslyckats med att tillsätta rätt människor vilket i sig är ett allvarligt misstag. 


Att föräldrar bara kan neka allt samarbete vid grava fall av misskötsel eller problem är i dagens samhälle absurt. Att man fordom tog stor hänsyn till människors och familjers integritet och frihet är förståeligt, men utvecklingen har sprungit ifrån sådant hänsynstagande. Det stora problemet i dag är inte människors bristande integritet, utan barn och ungdomars asociala beteende, och även fall av grav misskötsel från föräldrarnas sida. Artikelförfattarna tar upp tre exempel där lagstiftningen och utredningens förslag inte räcker till. Så här står det om första exemplet.

Det första fallet rör en högstadieelev som plötsligt slutade att komma till skolan. Skolan kontaktade hemmet och föräldern berättade att tonåringen rymt hemifrån. Under en veckas tid visste ingen var barnet befann sig. Försvinnandet polisanmäldes aldrig eftersom det endast kan göras av vårdnadshavarna, som i detta fall inte ville ha med myndigheterna att göra. Inte heller socialtjänsten kunde efterlysa barnet eftersom det då krävdes ett beslut om omhändertagande En rymning på några veckor anses inte som ett tillräckligt skäl för att detta skulle vara möjligt. Den bedömningen delades senare av länsstyrelsen när de granskade hanteringen av ärendet. Under de tre veckor som barnet var på rymmen gjordes därför inga efterforskningar från myndigheternas sida.

Att en högstadielev bara kan vara bort flera veckor utan att någon myndighet kan göra något alls om föräldrarna struntar i det är fullständigt oacceptabelt. Att föräldrarna inte vill ha något med någon myndighet att göra efter att deras barn bara försvunnit i flera veckor är absurt. Vi har t.ex. skolplikt i detta land som ju gäller alla. Ibland önskar man att föräldrar fick ta något slags "körkort" innan de skaffar barn, men det förslaget är väl snarast ett yttryck för frustration, inte ett genomförbart förslag (av många orsaker). Det andra exemplet som författarna tar upp går så här.

Det andra exemplet rör föräldrar som tar med sig sina barn utomlands för att de ska ”uppfostras” av släktingar eller för att komma undan ingripanden från socialtjänsten till barnets skydd. Även om socialtjänsten har beslutat om omhändertagande kan inget göras när föräldrarna väl hunnit ta med sig barnet utomlands. Lagen upphör att gälla vid landets gräns och ett sådant beslut måste då hävas. Det innebär att det inte är möjligt för socialtjänsten att internationellt efterlysa barnet, trots att man på mycket goda grunder kan befara att barnet far mycket illa där det befinner sig.

För det första, om föräldrar tar sina barn utomlands för "uppfostran" borde de aldrig fått asyl eller uppehållstillstånd, då har Migrationsverket tagit ett felaktigt beslut. Man söker inte skydd i Sverige för att därefter "uppfostra" sina barn i hemlandet där de skall lära sig hemlandets kultur till punkt och pricka. Är det många sådana fall från en viss folkgrupp måste Migrationsverket (ytterst regeringen, som sätter spelreglerna för Migrationsverket) reagera och inte vidare bevilja uppehållstillstånd för denna grupp, de behöver uppenbarligen inget skydd. 


Att många tragedier utspelas i sådana här fall är det ingen som tvekar över. Det är hela denna cirkus med folkomflyttningar och uppehållstillstånd som gjort allt detta möjligt. Att sedan total kravlöshet gällt vid immigration har gjort saken mycket värre naturligtvis. När väl barnets hastiga flytt ägt rum är det förmodligen för sent. Att svenska socialtjänsten skall jaga barn i t.ex. Turkiska Kurdistan ter sig som direkt löjligt. Möjligen skall övrig släkt skickas tillbaka och deras uppehållstillstånd dras in, de behöver uppenbarligen inget skydd. Tredje exemplet lyder så här.

Vårt tredje exempel handlar om barn vars föräldrar vägrar att delta i socialtjänstens utredning, genom att helt enkelt utebli från de möten de kallas till. Som det är i dag läggs då utredningen ned efter en tid, eftersom socialtjänstlagen bygger på att vårdnadshavaren samverkar. Därför kan det ta mycket lång tid innan socialtjänsten kan skaffa sig tillräcklig insyn i familjer för att klargöra under vilka förhållanden barnen lever. Synnerligen allvarlig är denna lucka i lagstiftningen när det handlar om föräldrar som missbrukar, är psykiskt sjuka eller utövar hedersrelaterat förtryck i familjen.

Det måste vara ett praktexempel på den omtalade och världsberömda svenska naiviteten, att socialtjänstlagen bygger på att vårdnadshavare samarbetar, även i fall av missbruk, psykisk sjukdom och skamrelaterat våld. Hur har de tänkt egentligen? Visserligen utövar föräldrarna skamrelaterat våld och hotar sin dotter med döden, men de samarbetar naturligtvis gärna med oss, ety vi är så godhjärtade och charmiga. 


Man tror gärna att politiker och utredare har någon slags yttre gräns för sin naivitet och dumhet, men vi ser gång på gång att de lyckas slå alla rekord och chocka både omgivning och lagstiftare i andra mer normala nationer. De svenska politikerna med de utredare de tillsätter innehar ett slags rekord, men det är inget rekord de skall vara stolta över.

Länk DN