Ett retoriskt konststycke av våra moderna journalister

Samtidigt som DN skriver om den senaste opinionsmätningen utan att nämna hur stort stödet var för SD (det som precis alla är speciellt intresserade av och kikar efter först i alla artiklar som refererar till opinionsmätningar, antingen man gillar eller ogillar SD) så står det i SvD om en f.d. sympatisör till detta parti som utsatts för ett attentat. Det är ett nyspråk och ett retoriskt grepp som skulle fått Goebbels grön av avund. Så här står det i artikeln.

Jag tror att Afa-gänget ville ge mig en varning, säger hon till Mariestads-Tidningen och förklarar att hon inte tror att någon från SD ligger bakom det hela för att skapa uppmärksamhet, eller sympati, i medier.

Så hon tror verkligen inte att det är någon från SD som ligger bakom fönsterkrossning och sprejningen av husväggen? Frågan ställdes tydligen av den politiskt objektive journalisten med hög yrkesheder. Annars är det ju mycket troligare att stadgade medelålders män som vill ha lag och ordning krossar fönster än bortskämda överklassyngel från AFA, eller hur? 


Jag för min del vill påpeka att jag inte tror att det var någon journalist från SvD som krossade fönstret och sprejade ner husväggen, inte denna gång i alla fall. Annars är det ju sådant som man kan vänta sig av den svenska journalistkåren. Hårt arbetande medelålders män och kvinnor som kämpar för att klara av amorteringarna på huset, som stressar för att hämta sina barn på dagis och samtidigt hälsa på sin sjuka mamma brukar ju ge sig ut på nätterna för att krossa fönster och spreja ner husväggar, det vet ju alla.


PS.
SD fick 4,3 procent som SvD hade vänligheten att meddela sina nyhetstörstande läsare.
DS.

Länk DN

Länk SvD