Mångfaldsbarometern 2011 – en kritisk analys

Uppsala universitet har en ”mångfaldsgrupp” vid deras sociologiska institution. Denna grupp vill liksom ”SOM-institutet” bidra med en samhällsnyttig debatt genom att ”kartlägga attityder” enligt dem själva. De som ingår i denna grupp och har genomfört denna kartläggning är professor Orlando Mella, docent Irving Palm och forskningsassistent Kristina Bromark och undersökningen de genomför heter ”Mångfaldsbarometern”. 


Hela presentationen börjar med en sammanfattning av olika frågeställningar. Denna sammanfattning i början på rapporten är vetenskapligt tveksam då författarna till rapporten redan i ett tidigt inledningsskede kan torgföra subjektiva uppfattningar. Vi tar tre exempel.

Frågeställning 15) Uppfattningen bland större delen av svenska folket att invandrare skall ha samma sociala rättigheter som övriga går igen när det gäller attityden till mångfald i relation till arbetet. Det påstående som får starkast stödär ”Alla invandrare borde ha samma arbetsvillkor som svenskarna” ochdet gäller för alla åren 2005-2010.

Ja påståendet att ”alla invandrare skall ha samma villkor som svenskarna” är det alternativ som får starkast stöd. Men det omdiskuterade ”La Val” fallet visade att många som är positiva till en generös immigration inte anser att utländska medborgare och invandrare skall ha samma villkor som svenska medborgare. En ofta framförd åsikt är att den del av borgligheten som är för en generös immigration är det just för att pressa ned lönenivån. Många intellektuella som är kritiska till den generösa immigrationspolitiken vill att invandrare just skall ha samma villkor som svenskar, detta sannolikt för att det då snabbare visar sig hur orimlig vår immigrationspolitik är, om inte annat. 


Förutom ovannämnda aspekter har lika arbetsvillkor föga att göra med immigrationspolitiken. Det har däremot sannolikt med synen på utländska medborgare att göra, vilken är en helt annan fråga. Slutsatsen blir att svaren på denna frågeställning sannolikt säger väldigt lite av det undersökarna vill ha fram genom sin undersökning. 

Frågeställning 16) När man jämför attityderna enligt födelseland, visar de som är födda i ett annat land i Europa, mindre positiva attityder än de som är födda i Sverige.  

Positiva till vad? Undrar vän av ordning. Oavsett vad undersökarna menar med ”positivt” här har de lagt i dagen en subjektiv värdering som forskare inte bör göra. Att enbart starta en grupp inom universitet med namnet ”mångfaldsgrupp” är sannolikt att gå över de stränga gränser som vetenskaplig stringens sätter upp. 




Enskilda frågeställningar


Vi tittar på enskilda frågeställningar för att dissekera vad man egentligt fått fram i denna undersökning. Att resultaten går lite upp och ned under tid mellan de olika undersökningarna är det första vi kan konstatera. 


Tittar vi på Frågeställningen ”Muslimska kvinnor som lever i Sverige är i större grad förtryckta än andra kvinnor i Sverige” så bekräftas slutsatsen att det inte kan skönjas någon trend mot större acceptans för mångkultur. Variationerna ligger klart inom den statistiska felmarginalen.  

Ungefär 8 till 10 procent anser att muslimska kvinnor är lika jämställda som svenska kvinnor. Cirka 60 procent anser att de muslimska kvinnor, åtminstone i någon mån är förtrycka. Hur förtryckta de är, av vem och på vilket sätt, ger undersökningen inget svar på. En liknande undersökning inom ett naturvetenskapligt område vore en omöjlighet. Man gör inte undersökningar där svaret ger så lite exakt information inom de naturvetenskapliga disciplinerna helt enkelt. Det är upp till var och en att tolka detta resultat som de behagar, om vi skall vara krassa. 


Tittar vi på frågan ” Erfarenheter av kolleger med invandrarbakgrund” så är resultatet oväntat positivt. Detta är också den frågeställning som gav det mest positiva resultatet ur undersökarnas perspektiv. Att det just frågas efter kolleger borde höja detta resultat avsevärt, det utesluter ju människor man t.ex. träffar på gator och torg. Det är själva frågeställningen som på ett sociologiskt vetenskapligt sätt borde problematiseras. Så här ser resultatet ut:

Så här kommenterar undersökarna själva resultatet.

Utbildningsnivån associeras starkt med den typ av erfarenheter som de intervjuade deklarerar: de som i större utsträckning anger att de i någon mån har goda erfarenheter är de som har högskolestudier (79,3%) medan de som endast har grundskoleutbildning (50,3%) eller gymnasieutbildning (61,8%) är de som deklarerar positiva erfarenheter i mindre utsträckning. Skillnaderna i attityder enligt utbildningsnivåerna är statistiskt signifikanta för alla år.

Utbildningsnivån associeras starkt med vilken typ av erfarenheter de intervjuade deklarerar, utan tvivel. Det kan ha att göra med att det torde vara relativt ovanligt att högskolestudenter med utländsk härkomst rånar sina studiekamrater eller kallar dem för ”jävla hora”? Det sker självklart en utgallring till högre studier där ”kickers” från förorten är bortgallrade. Man kan inte utan vidare dra den slutsatsen att högre utbildning ger en positivare syn på människor med annan härkomst. I år 2010 ”Mångfaldsbarometer” så särredovisades de svarandes utbildning. Frågorna och redovisningen verkar skilja sig något åt år från år, detta trots att det skall vara en undersökning som ger tendenser över tid. Detta måste också ses som en vetenskaplig brist.   


Den allvarligaste invändningen är dock att detta är en s.k. ”attitydundersökning”. Erfarenheter är något som kan betraktas både som subjektivt (jag tycker han verkar trevlig/otrevlig) och objektivt (jag blev rånad och nedslagen i går/jag gifte mig i går med en underbar irakiska). Åtminstone en del av resultatet torde härröra från verkliga positiva eller negativa upplevelser, som dessutom klart kan definieras som positiva eller negativa. Detta ger slutsatsen att undersökningen till en del visar på vilka grupper av människor som immigrerat hit och hur de beter sig (positivt/negativt) och inte bara attityderna hos respondenterna. 


En annan synpunkt är att man mycket väl kan vara mot ett mångkulturellt samhälle och en ohämmad immigration trots goda erfarenheter av immigranter. Undertecknad hör själv till denna grupp. Dessutom är verkligheten komplicerad och det mest sannolika är att de flesta människor har både goda och dåliga erfarenheter av människor med annan härkomst. Hur skulle respondenterna ha svarat på frågan ”vilka erfarenheter har du av etniska svenskar?”       




Sedan tittar vi på frågan ” ”Alla utlänningar som begått brott i Sverige bör tvingas att lämna landet”. Så här ser resultatet ut för denna fråga:

Det är stadigt lite över 60 procent som anser att ”invandrare” som gör sig skyldig till brott skall lämna landet. Det torde vara oerhört svårt att svara på en fråga som denna eftersom begreppet ”brott” innehåller allt från snatteri och fortkörning till våldtäkt och mord. Få anser säkert att fortkörning skall rendera i utvisning. Väldigt många anser nog att våldtäkt och mord bör rendera i utvisning efter avtjänat straff. Det är direkt ovetenskapligt att inte definiera brottet när påföljden efterfrågas. Det är direkt ovetenskapligt att ställa frågan om gruppen ”invandrare”, då det finns individer i denna grupp som har svenskt medborgarskap och således inte kan utvisas. Den korrekta benämningen torde vara ”människor i vårt land som saknar svenskt medborgarskap”. 


Så här kommenterar undersökarna själva resultatet av denna och liknande undersökningar.

Bland de negativa attityderna är det framförallt påståendet ”Alla utlänningar som begått brott i Sverige bör tvingas att lämna landet” som en klar majoritet, 63% instämde helt eller delvis år 2005. År 2006 ökar andelen till 64,8%. Därefter inträffar ett trendbrott. År 2007 är  andelen 63,7% och år 2008 60,8%. Året 2009 ökar andelen något till 62,9% och andelen året därpå blir 60,2% och 60,3 år 2011. Inga signifikanta skillnader finns mellan åren.

Det är i själva verket svårt att dra några slutsatser av resultatet då frågan är så diffust ställd. Vi anar dock att en del respondenter måste ha våndats över frågan och förtvivlat undrat vad det är för brott som menas i frågeställningen. 


Tittar vi på den intressanta frågan om respondenternas inställning till mångkultur så ser svaren ut så här:

Här har man plötsligt räknat i ett indexsystem i stället för att räkna i enkla procentsatser. Så här förklarar undersökarna detta.

Vi ”balanserar” de tre positiva och de tre negativa påståendena och ”viktar” dem enlig deras ”loading” i en faktoranalys. Indexet varierar mellan –9 (mycket negativa) till +9 (mycket positiva). 

Ett annat sätt att undersöka frågan var att helt enkelt låta respondenterna ta ställning till frågan. Man skulle eventuellt bifoga en definition på vad man menar med ”mångfald”. Vi läsare har ingen aning om vilka frågor som ”viktats” eller hur de ”viktat” dem.   


Undersökarnas kommentar till undersökningen är enligt följande:

Med sju mätningar kan man preliminärt göra en trendprognos. Attityderna till mångfald är stabilt toleranta, även om en trendlinje pekar svagt ned. Dock är förändringarna från år till år så små att skillnaderna inte kan säkerställas statistiskt.

Att definiera frågeställningarna som ett mått på ”mångfald” måste vara ytterst tveksamt. Det mest positiva svarsresultatet fick man i frågan om ”erfarenheter av kolleger med invandrarbakgrund”. Denna fråga ger ingen fingervisning av hur man ställer sig till mångfald eller i förlängningen till ett mångkulturellt samhälle, den talar bara om att man eventuellt har trevliga arbetskamrater och att de är av utländsk härkomst. Även om man går strikt efter denna undersökning så ser vi att en stor del av det svenska folket är ytterst tveksamt till ”mångfald” eller ett mångkulturellt samhälle. 


I många frågeställningar blev resultatet för undersökarna negativ. I frågor som om muslimska slöjor, religiösa friskolor, ökat stök i bostadsområden med invandrare, ifall invandrare klarar av att anpassa sig till det svenska samhället och att många utlänningar kommer till Sverige för att utnyttja sociala förmåner så är motståndet mot det undersökarna kallar ”mångfald” kompakt och signifikant. I indexundersökningen om mångfald fick vi inte ens veta vilka frågor undersökarna ”viktat” mot varandra, eller hur de ”viktat” dem. 


Jag tar ovanstående som exempel på att undersökarna hela tiden glider på det som kan anses vetenskapligt stringent. Att undersökarna gärna vill ha ett så positivt resultat till mångkulturen som möjligt är inte heller att ta miste på, trots att det måste ses som en fullt demokratiskt legitimt att vara tveksam eller helt emot denna politiska ide. Att ett statligt finansierat universitet skapar en mångfaldsgupp och bedriver tveksam forskning med det uttalade målet att kartlägga en fullt legitim åsikt och dessutom påtala att denna åsikt är negativ, måste ses som oacceptabelt ur ett strikt demokratiskt perspektiv. 


Oavsett hur man tolkar denna undersökning så framstår det som ett allvarligt demokratiskt övergrepp att våra politiker och politiska partier infört det mångkulturella utan att låta människor få uttrycka sin syn på saken. Att efteråt, när projektet är ett faktum, göra tveksamma undersökningar om ett samhällsprojekt som borde ha diskuterats, debatterats och varit föremål för en allmän omröstning, är demokratiskt oacceptabelt.


Länk Mångfaldsbarometern