Sahlin lanseras hårt

En efter en av de kvinnliga kandidaterna har sagt nej till att kandidera som partiledare, bara det är lite märkligt egentligen. Vi talar om yrkespolitiker som lever, i alla fall ekonomiskt, mycket gott på politiken. De tackar nej när deras parti behöver deras tjänster, inte bara en kvinnlig politiker gör så utan ett antal påtänkta kandidater. Kvar blir som nästan det enda möjliga alternativet, Sahlin. Nu är motståndet mot Sahlin stort även inom partiet, på olika bloggar bl.a. Politikerbloggen har vi fått indikationer om en våldsam och kanske smutsig kamp om Sahlin som partiledare. Persson ville inte ha Sahlin, han sade i en TV-intervju att den som själv vill och kliver fram som kandidat inte passar som partiledare, den som blir kallad av partiet är den som skall leda partiet, det är känt att när Persson valdes till partiledare 1996, var Sahlin den ende som klev fram och verkligen sade att hon vill bli partiledare, Tobleroneaffären stoppade henne den gången.

Trots allt motstånd, trots alla affärer där Sahlin visat att hon inte kan sköta sin egen ekonomi, trots att hon inte åstadkommit särskilt mycket under alla år som minister, så vill tydligen starka krafter inom socialdemokratin ha henne som partiledare nu när den ene efter den andre tackat nej, samt att det naturligtvis måste bli en kvinnlig partiledare.

På DN-debatt, denna gycklarnas och månglarnas marknad, lanseras Sahlin hårt, det gäller ju att bredda vägen för den tilltänkta partiledaren. Först ut är Kjell-Olov Feldt (här) som anser att Sahlin inte är ansvarig för den politik hon framförde och stod för 1990, nej, det var inte Sahlin som snickrade ihop förslaget om lön, pris och strejkstopp, men hon satte sitt namn under uppgörelsen och det var hon som framförde förslaget. Menar Feldt att en yrkespolitiker inte är ansvarig för de förslag en politiker framför och sätter sitt namn under? Förövrigt är motståndet mot Sahlin inte baserat på detta förslag som sannolikt var nödvändigt under de omständigheter som då rådde, det förstår säkert den mest inbitne fackföreningsman.

Nästa artikel på DN-debatt är också det en lovsång till Sahlin, det är Jens Orback som i allmänna ordalag berömmer Sahlin, ett exempel på detta är när Orback skriver så här,

- Mona Sahlin är en internationalist. För henne sitter inga värden i vare sig hudfärg eller härkomst. Tvärtom ser hon i mångfalden ett värde i sig. För den socialdemokrat som vandrar under de gamla fanorna kan det vara bra att tänka på var de broderade slagorden om frihet, jämlikhet och solidaritet har sitt största behov i dag. Mona Sahlin är för mig en politiker som för dessa slagord i tiden. Också prideparaden är ett uttryck för den längtan efter frihet och jämlikhet som en gång startade vårt parti.

Ja, Mona är politisk korrekt, det är många som just därför ser med avsky på henne. Sahlin är en av de främsta företrädarna för en havererad flyktingpolitik, hon är med en del andra politiker direkt ansvarig för den situation som råder i vissa stadsdelar såsom Rosengård och Ronna, skall vi få henne som statsminister 2010? Det vore inget annat än en nationell katastrof. När det gäller jämlikhet så är nog Sahlin inte så jämlik, eller så är alla jämlika förutom Sahlin som är mest jämlik, hon bor själv långt borta från alla problem och kriminalitet, har hög lön och sedvanliga förmåner, så jämlikt då.

Att som Orback koppla ihop bildandet av det Socialdemokratiska partiet och kampen för drägliga levnadsförhållanden för en hårt ansatt arbetarklass med Pridefestivalen är inget annat än en prestation som borde förläna Orback en egen kolumn i " The Guinness Book of Records".