Svensk media

Elena Yurkovskaya uppträdde i ABC-nyheterna p.g.a. sitt mindre lyckade uttalande under en privat fest, där även en del partiaktiviteter förekom. Hennes framträdande tog tio sekunder. Efteråt får jag höra att hon faktiskt intervjuades i över en timme, minst. Nu var ändå hennes framträdande bra i inslaget. Sverigedemokrat efter sverigedemokrat jag talar med i telefon vittnar om exakt samma sak. De blir intervjuade i flera timmar för ett inslag som tar sekunder. Man väljer ut det sämsta som personerna råkar säga efter flera timmars intervjuande. Någon gång blir alla osäkra eller säger något som inte stämmer efter att reportrarna vinklat och vridit på frågorna i flera timmar. Jag träffade Jonas Åkerlund på en ålandsbåt för ganska länge sedan. Inför valet 2006 intervjuades han i fem timmar i ett litet, alldeles för varmt rum. Man satte samtidigt en stark strålkastare i ansiktet på honom, med motiveringen att man måste ha ljus för filmningens skull. Under fem timmar vände man och vred på frågorna för att få Åkerlund att säga något som partiledaren inte kunde stå för under en senare intervju med honom. Hela intervjun med Åkerlund hade det syftet att sabotera för partiledaren, som skulle intervjuas senare. Inte heller denna gång lyckades taktiken.

Är det någon som tror att andra partier och dess representanter blir behandlade på samma sätt? Blir Maria Wetterstrand, Sahlin, Ohly, Philsäter, Björklund eller någon annan representant behandlade på samma sätt? Knappast troligt. Har det etablerade politiska samhället gett media, tidningar och TV-kanaler order om att bete sig på detta sätt mot ett visst parti? Det är knappast troligt det heller. Det är snarare media själva som tagit på sig en politisk roll. Journalister, chefredaktörer och andra anställda inom media tar på sig en egen politik roll och bestämmer själva vad svenska folket skall tycka. När media tar på sig en roll att uppfostra svenska folket, samt att förhindra att vissa åsiktsriktningar vinner mark, så har vi ett stort demokratiskt problem. Det rör sig ofta om journalister, redaktörer och TV-folk bosatta i storstädernas stadskärna, ganska långt ifrån de områden där problemen verkligen syns. Dessa människor kommer huvudsakligen från medelsklassen med vänstervärderingar eller liberala värderingar i Bengt Westerbergs anda. Folkpartiet övergav delvis den form av liberalism som Westerberg representerar, just för att de inte fick folkligt stöd för den politiken. Nu fortsätter dock landets medier att implicit representera denna form av liberalism. En form av liberalism som svenska folket redan sagt ”nej” till.

Det finns tre maktcentra i det politiska maktspelet i vårt land. Det är den röstberättigade delen av befolkningen, det är de politiska partierna och det är media. Det var från början aldrig meningen att media skulle spela den aktiva roll de spelar i dag i vårt land. Media skall inte driva en egen politisk agenda, eller gynna visa partier på andra partiers bekostnad. Varför skall media gynna politiker och partier som vill ha en generös flyktingpolitik, är EU-vänliga och vill ha en väldigt liberal skolpolitik? Skall inte media ge en allsidig bild av de olika åsiktsriktningarna för att låta den myndighetsförklarade befolkningen bestämma själva vad de vill tro på och vilken åsiktsriktning de vill ansluta sig till?