Bakåtsträvare?

I dag gick jag bakom en dagisfröken som hade ett ganska litet barn i sin hand. Hon pratade med barnet hon höll i sin hand, alltmedan hon kastade en blick i dagisledet framför henne. Dagisfröken kom efter ett tag in på att det var fult med allt skräp som låg nästan som i drivor på gatorna denna dag i Södertälje. Sedan berättade denna dagisfröken att Sverige numera är ett av de skräpigaste länderna i Europa. Hon berättade för det lilla barnet att när hon var ung så var Sverige det renaste landet i världen, nu är vi ett av de skräpigaste i Europa. Barnet lyssnade med stora öron och höll lillförnumstigt med sin dagisfröken.

Jag har liknande erfarenheter som denna dagisfröken. Det var renare när ”Håll Sverige rent” kampanjen terroriserade oss barn för ett par decennier sedan. Brottsligheten var lägre förr, de kan visa vad de vill med siffror från BRÅ, men jag kunde ha min cykel olåst utan att den blev stulen på gården i Farsta. Jag undrar hur länge det skulle dröja innan den blev stulen i dag? På landet så hade mina släktingar dörren olåst, den var i princip aldrig låst någon gång. När vi grabbar slogs, vilket vi faktiskt gjorde understundom, så sparkades vi aldrig. Det var djupaste tabu att slå eller sparka någon som låg utslagen på marken. Sjukvården var inte så avancerad som den är i dag, men den var tillgänglig. Jag fick som barn aldrig vänta längre på en doktor (och jag var ett rörligt barn så jag var ofta hos farbror doktorn) i mer än 1 timme. Nu har jag hört föräldrar som suttit och väntat ett halvt dygn på akuten till Huddinge sjukhus och även på Astrid Lindgrens sjukhus.

Polisen var synlig när jag var barn. De gick omkring med mörkblå uniform och vitt koppel. Vid sidan hade de en fjuttig Walterpistol kaliber 22. Vi barn tyckte den var oerhört häftig. Vi hade den djupaste respekt och beundran för poliser, som om de fått sin tjänstebehörighet direkt av gud. Att få åka med en polisbil på prov var att betrakta som en händelse jämbördig med julafton. Nu kastar ungdomarna sten på poliser. I Ronna sprang en grabb fram och sprakade en flicka som stod och pratade med en polis. Det var så upploppet i Ronna startade.
Många av oss tuffa grabbar drömde om att bli brandmän. Det var i princip det finaste man kunde bli. Häftighetsfaktorn var ofattbar hög hos denna yrkeskategori, det var väl bara polisyrket som kunde konkurrera med att stå närmare gud. Nu vet vi vad som drabbar brandmän i Rosengård, men även i förorter till Stockholm.

När jag och andra påtalar att vissa saker faktiskt var bättre förr så får vi höra att vi är bakåtsträvare, alternativt ”folkhemsromantiker”. Det lustiga är att Socialdemokrater borde vara folkhemsromantiker, men det är tydligen en annan politisk grupp som får axla det epitetet. Men vad är det som gör oss till bakåtsträvare när vi pekar på saker som är sämre nu än förut, saker som en mycket stor del av befolkningen dessutom håller med oss om? Är det meningen att samhället skall bli sämre och sämre? Är det meningen att de som ändå vill ha det bättre, som det var förr, skall hånas som folkhemsromantiker? Skall vi välja politiker som gör det sämre för oss, är det meningen med vår demokrati? Eller är det så att alla dessa samhälliga försämringar är ett pris vi skall betala för vår relativa höjning av den personliga standarden?

En sak är i alla fall klar, det är att lägga ut en dimridå detta med att kalla alla som pekar på de samhälliga försämringarna för bakåtsträvare. Det är någon som vill dölja något eller förhindra en diskussion om dessa saker. Det ligger absolut en hund begraven i denna reflex att genast förhindra varje diskussion i ovanstående ämne.